Det har kommit ett meddelande från Maja Grå.

"hemskt roligt, helknäppt och ROLIGT!* [---] Och ge fanken i att ha ihjäl Maja innan SFI bestämt sig för hur många filmer* de vill göra... Varma hälsningar /Maria"

*) Skådespelaren Maria G om att hon "är" Maja enligt oss bloggisar.
*) Hon skojar, det finns inga filmplaner för Styggelsen i dagsläget.

Dagens kofta.

Uppdrag Köpstopp eller "Använd mer av det du redan har människa!" går fortsatt bra.

Den där Hamrén

har fångat mitt öga.
Gillar hans stiliga och lite teatraliska klädstil.
Lite "Hallå, Oliver Twist-kostymören ringde och vill ha tillbaka sin rekvisita" = EXAKT vad stilfega svennemän behöver.
Höga legspreader-poäng på det.

Till dig som lider

av november.
Säger jag bara:
Ta inte ut något depp i förskott. Spara sig. Sansa sig! November är en idyll.
November är ljuvlig. November är den officiella romaaanskrivarmånaden, bara en sån sak.
En månad full av goda intentioner. Och fortfarande med en dust av höst och back-to-school och stiliga rockar som inte hunnit bli noppriga. En känsla av att vara på ett amerikanskt college-campus anno 1979.

Jämfört med fucking februari i alla fall. Oxveckorna. Tvi. Där kan vi snacka skitmånad, ja?

Tjuvstart: Julstök.

Köttbullar klara. Disken klar.
3,7 kg färs, jesus kristus, det var ett lass att rulla. Men vi hade kul. Felix styrde upp det hela.

Var så satans besviken på mina egna julköttisar förra året. My heart wasn't in it. Fattade inte riktigt vilka gigantiska mängder smaksättning man måste dra i en stor sats - vi snackar tesked efter tesked efter tesked salt, socker, peppar, dijonsenap och kalvfond. Typ dubbelt så mycket som man tror i sin vildaste fantasi. Och så fegade jag ur med att steka på sådär brutalt som man måste för att få till den goa krispigheten och smaken. Speciellt när man som jag steker i ugnen. Det ska nästan vara så att man känner för att slänga långpannorna efteråt.

Årets?
Fortfarande i mildaste laget men, fan, låt oss inte vara blygsamma nu:
Dom äger.

P.S: Är det bara jag som tycker det går jättedåligt att riva lök i matberedare? Vad gör jag för fel? Kass maskin?

Jag vägrar

gå genom livet utan att ta på mig rosa klänning, fuskpäls och guldskor då och då.
Vägrar säger jag.

Illustrationer i skafferiet.

"Titta dig omkring - nästan allt i vår tillvaro är designat. Och bakom varje design finns en människa som har funderat på form och funktion", sa en klok Formlek till mig på gymnasiet.

Väldigt mycket saker omkring oss har illosar på sig också. Och texter.
Och det är folk som du och jag har jobbat fram alla illosar och texter. Det tänker jag på ibland.

Jag har aldrig gjort förpackningsdesign eller -illosar annat än väldigt blygsamt på min gymnasieutbildning: Den då überspecialiserade och tokpopulära Reklam- och Dekorationslinjen i Skara (numera 'mediaprogrammet' tror jag). Nån tänkt vinetikett. Nån tvålkartong bara.

Däremot har jag kollegor som via agent eller frilansuppdrag för reklambyrå jobbat med etiketter för bl a Waitrose (trevlig livsmedelskedjas) egna produkter, typ röda vinbärsgelén på fotot.
Och det var tydligen både välbetalt och smarrigt (!). För Waitrose tyckte att illustratören behövde få hem en stor korg med godsaker så att hon kunde provsmaka produkterna i fråga för att få inspiration...
(fan nu blev jag vrålhungrig)

Party-Mandis filosoferar: Så här kändes det

ena gången jag fick för mig att testa lösfransar.
Andra gången kände jag mig som en salongsberusad medelålders transa (not that there's anything wrong with that).

Men lösfransar kan ju vara så himla sött och effektivt på andra? Finns den nån hemlighet jag inte känner till eller är det bara en olycklig kombination av mina djupt liggande ögon, tafflighet med klister och eyeliner, och rena snålhet? Kör ju inte med lyxfransar av äkta minkpäls som J-Lo precis.

Måste ändå ge tjejen med grudge-fransarna här en eloge för sin sköna japanska horror-keativitet.

Ibland är engelskan finare.

Hålla föredrag = Give a talk.

"Ge ett samtal".
Mer mjukt, öppet, interaktivt och stilfullt, no?
"Hålla föredrag" låter så jävla pompöst. Klart folk blir nervösa för att göra en sån sak.

Mysdag på vischan igår.

Klappade tjurkalv, get och gris.

Besökte gårdsbutik (köpte korvar, 2 x brittisk 'champagne' - snart nyår ju - och praliner) + ett trädgårdscenter med tokmycket julpynt. Då tänkte jag på Tante Jul.

E är lite förtjust de där nya klena plastgranarna i nordisk fes-stil som man kan köpa.
Som ser mer natuuurliga ut. För £129 (1 470 kr - gulp).
Men jag vägrar plast.
Har jag fel?

Vi har en ny son.

Det är inte Felix längre.
Det är Steve-O i kerubkropp.
En liten korkad daredevil som söker det absolut farligaste alternativet i varje given situation och skrattar faran rakt i ansiktet.

Vinteroverall? Blir extra festligt. För det är ju lite som isolering har han kommit på. Man kan slänga sig ännu mer handlöst.

Kan det vara den berömda testosteronproduktionen som har tagit ett kliv? Kan bli skoj detta.
Hjälp.
Var kan man köpa bra burar?

En liten plats i det offentliga rummet

är verkligen inget tecken på att man är bättre än någon annan.
Nej nej.
Men jag blir ändå så jäkla glad när jag upptäcker bekanta ansikten ur min generation, från samma lilla ort och samma lilla skola, som gör bra grejer ute i den riktiga världen.
Typ drömjobb.
Och de ser glada ut. Och de åldras väl.

Och kärnan i min glädje beror på att de utan undantag var snälla, snälla, snälla - och kanske lite speciella personer barn. Som försökte göra sin grej redan då. Och sånt har ju ofta ett pris när man är liten. Jag vet.
Det har fördelar också.
Tönten, underdogen, the drama kidz - vi får ett annat driv.

Men från gamla mobbare, gaphalsar, tuffingar, "snyggingar", rikingar, översittare och självgoda självutnämnda talanger - inte ett jävla knyst.
HAHAHAHAHAHAHAAAAAAAAAAAAAA.
(förlåt)

'Vote for Pedro' indeed.

Halv orkan ute.

Ingredienser till chili con carne (minus kidneybönor, han glömde köpa, hurra) i kylen.
Nya ljus i staken.
Siren Blood Curse i spelmaskinen. ÄNTLIGEN.
Fy fan.
Så härligt.

I morse

såg jag att Emmet satt vid frukostbordet med klump i halsen och tittade på sonen och mig med en tår i ögonvrån.
Och som vanligt kände jag mig manad att håna och tråka.
"Uj uj vad jobbigt för gubbar som kommer i manliga klimakteeeriet och blir blödiga när ongen fnissar lite sött", och så vidare.
"Nej", sa han. "Det var inte hans fniss. Det var du. Du såg bara så himla glad ut med honom bara. Jag blev rörd."

Intressant om förlagsvärlden.

Fina Majgull vet nog vad hon gör.

Vad är grejen med avhoppen från Norstedts? Vill minnas att Queen Linda låg där i början av sitt författarskap och att hon skrivit bittra ord om den "värdelösa" marknadsavdelningen. Har en känsla av att konflikter där kan ha lett till hennes grundmurade hat mot traditionella bokförlag över lag och skulle gärna vilja veta mer om detta.

För visst, det kan vara otroooolig dammig herrklubb på förlagen. Som fuskjournalist och van vid deadlines och raka rör har jag ibland uppfattat tempot som segt (eller så är det jag som är helt egofixerad, haha). Men det är ofta rätt priviligerad (ie posh) och 'von oben' personal som jobbar där och di kan ha lite svårt att leva sig in i den lilla "arbetarförfattarens" försörjningsbörda till exempel. Men detta är i UK då. Och det håller förresten på att ändras i och med att gubbsen går i pension så att de unga kvinnorna kan kliva fram och ta chefspositioner. Gött.

Filmer

jag aldrig sett och inte är ett skit intresserad av att se:

Sound of Music
Lejonkungen
Mamma Mia
Titanic
Juno

Filmer jag skulle kunna se hur många gånger som helst:

Napoleon Dynamite
Amadeus
Strictly Ballroom
Dangerous Liaisons
Allt med Jason Bourne

otippat krejsy jobbadag

-Felix sjung-tjuter (ny grej, mycket sött).
-Vi har käkat hämtkina. Dim sum, crispy aromatic duck och prawn toast, oj vad jag har saknat er.
-Rörmokaren sa att det nog inte blir så farligt, typ under 2000 kr (jaja vi får se, det kan fortfarande bli golvuppbrytning/döingar i krypgrunden och barskrapade sparkonton, jag tar inget för givet).
-Nu: South Park.
-En iakttagelse: Jag gillar när det går i 180
men inte för ofta.

Skräpteve-Mandis is back!

Jippiii.
Det kommer att bli en mickit tacky och härlig brittisk kändisdjungel i år tror jag.
Samantha Fox OCH Jordan OCH George Hamilton OCH den paranta tanten med konstiga flätbullen som jag gillar på nåt vis från How Clean is Your House!
Bring it on!

P.S. Ja, jag är fortfarande ledsen över att Peter och Katie är skilda nu. Typ ledsnare än dom är själva känns det som. Det gnistrade i och för sig till av hopp när Harvey fick svinis och dom träffades på sjukhuset och var snälla mot varandra. Men nej. Ingen återförening. Fan också.

"Tryfflar med kaksmul i

är inget för mig" tänkte jag igår kväll.
Oj. Så fel jag hade.
Nam nam nam nam nam. Tack till vännen Rosie.

Så vi göttade oss under en filt och kollade på In the Loop hundra år efter alla andra (superkul tyckte både politikgalna guben och inte fullt så politikgalna käringa) och kände oss rent av lite kära och gick och lade oss och vaknade utan varmvatten och fick hacka i oss att värmepannan/varmvattenberedaren är - kajko.
"Jag visste det. Jag har haft så otäcka drömmar", sa E. "Huset har ropat och suckat till mig: 'Hjälp! Hjälp! Jag mår inte bra!'"

Jaja. Man får vara nöjd så länge man bara har såna problem som försvinner när man kastar en bunt pengar på dom. En fet j*vla bunt. Var man nu hittar såna.

Okej, nu kör vi.

Hur svårt kan det vara? Dagens experiment, som en respons på det tidigare inlägget:
Att skriva en 18-20 ord lång trevlig och generell text om råvaran citron/er som inledning till ett inbillat recept om... säg... citron- och marängpaj?

Utan att planka Bo Hagström. Eller någon annan.
I kommentarerna eller egen blogg.
Jag ska klura på detta medan jag och Flingan går och klämmer på citroner i närbutiken nu.

Något säger mig att detta kommer att bli svårare än jag trodde.
Damn you copys. Ni kommer att glänsa här.

Lisa var först på bollen

och uttrycker't bra som vanligt. Jag har också tänkt på den där konstiga plagiathistorien.
Att hon bara VÅGADE? Så jävla DUMT. Som att åka fast för snatteri för värsta lilla skitsaken. Är hon sjuk på något vis? Det är den enda vettiga förklaringen jag kan hitta.

Skrivdag i grått.

Mycket passande.

Diffust tacksam

så här en vintrig måndag. Pannan krånglade i natt och det var alldeles för varmt i huset. På morgonen iskallt. +6 i Oxford känns alltid som -3 i Sverige.
Pojken vaknade ledsen kl 4. Sånt hade vi nästan vant oss av med. Fools.
Es natt så dom gick ner och slumrade i vardagsrummet till kl 7 då jag tog över. Han är ledig idag, plockar med bebisgrejer, packar undan babysittern och förstorar barnbilstolen, såna saker. Har tittat på lite bilder från första bebistiden. Vi såg skrämmande släta och blanka och fåniga ut. Har också pratat med en trevlig släkting om hur vi förstår varför skilsmässor är så otäckt vanligt under småbarnstiden.
Har funderat en del i mitt egen hövve på hur olustigt jag tycker det är med mytomaner och hypokondriker. Kanske för att de fucking älskar att klaga av öronen på snällisar som jag. Hatar hur de kan få en att känna sig helt idiotisk som ödslat empati på dem.

Eller så förtjänar de verkligen den där empatin. Kanske ännu mer därför att katastroferna och sjukdomarna och smärtan är inbillad. Jag menar, då mår man ju verkligen inte bra. Alls.
Och så har jag tänkt på hur läskigt skadeglad jag blir när lipsillar och dramadrottningar faktiskt får något att gråta över på riktigt. Ett mindre trevligt karaktärsdrag hos mig. Men så är det.

Gästblogg: Maken

My Saturday.

E x

Jag har blivit varse

vad som bara kan beskrivas som en speciell dragning som många hetrosexuella svenska kvinnor känner till - norska män.
Så talrika är exemplen i min omgivning att detta helt enkelt måste röra sig om en tendens, en trend, kanske rent av en folkrörelse.
Trevligt.

Och så kom jag att tänka på de andra pusselbitarna. De norska kvinnorna. Och de svenska männen. Föreligger samma härliga sug där? För det vore ju passligt.
Den enda fallstudien jag kommer på är Tante Jul och hennes man - men finns det fler?
Jag vill gärna veta allt om dessa gränsöverskridande (ho ho) lockelser.

Årets sista tomatskörd.

Helgplaner:

-Bagels med rökt lax och boursain.
-Lekparken (ev. inviga overallen i groteska stl 2-3 år).
-Kort dagsbesök, svärisarna.
-Skriva.
-Långkok, nåt med nötkött (maken).
-Filmkväll (troligen In The Loop. Vår nya grej nu när pojken sover hyggligt och vi har ork).

Kan bli bra.
Du?

Fredag = P.O.E.T.S. day

säger maken.

Ie Piss Off Early, Tomorrow's Saturday.

Hon har legat i träda

men nu är hon juävlarimej tillbaka. Party-Mandis. Gött. Kollade kalendern och fattade att nu-nu-nuuu drar The Party Season faktiskt igång. My Winter Wonderworld. På två och en halv månad (det blir bara 10 helger det) har jag
-förlagsfest i London
-skrivardag + julfest i London med författarkompisar
-två möhippor modell krogmiddag + kanske utgång ie clubbing (hjälp - en i Surrey, en i London)
-halvformell juldagslunch i Oxford (hos kompis)
-nyårsfirande med familjen (gillar finkläder då)
samt
-ett rätt pampigt vinterbröllop i London (sonens gudföräldrar).

Men min dogm är ju att jag inte får köpa något mer i kläd- eller skoväg på länge. Och den står jag vid. Så jag och Felix lekte boutique här hemma idag. Eller rent av... Modeblogg!
Skamligt vad mycket man har som aldrig blir använt egentligen. Det ska vi ändra på nu. Jippiii.

P.S. Fling-Fling är inte min accessoar. Det är jag som är hans.

Fick fråga om min illustratörsutbildning.

Jag gick dessa tre deltidskurser på Brighton Uni, UK. På lördagar. Superbra. Som mastersprogrammet fast komprimerat. Tre kurser, tre terminer. Man ska alltid börja med modulen "Working Methods" tycker jag. De som inte gjorde det gick det inte så bra för. Under sista kursen får man göra sin egen dummy (= bilderboksförslag).

Man behöver inte ansöka med arbetsprover och därför är det en väldig skillnad mellan eleverna men det är OK.

Man behöver ha minst en heldag fri under veckan för att hinna göra sin inlämningsuppgift.

Raymond Briggs skapade kursen och Emily och Lucy har också gått där. Rekommenderas varmt. Men till skillnad från svenska universitetskurser inte gratis.

Till alla spookylovers.

Snubblade över en ljuvligt märklig och ganska sexig blogg av Eva från Norge som jag vill flagga för.
Kroppar, spök och konstigheter.
All things weird and wonderful med andra ord.
Här.

Jag orkade provläsa

till längst upp på sida 8. Vet inte om jag håller med recensenterna som begått lustmord på Sofis romaaan och menar att den är majestätiskt usel, jag kan helt enkelt inte genren.
Men omslaget.
Herregud.
Jag är mest chockad över att jag är chockad.
Är jag en pryd människa?
Nä det trodde jag ju inte.
Jag fattar väl också att sex säljer. Att småtjejer har girl-crushes på Sofi. Och jag tror till 100% på vettiga Bokhora som menar att huvudpersonens skuldbefriade och flitiga sexliv är en av bokens få förtjänster.

Men alltså, det där fittporträttet. Är det lyxigt? Är det New York och Carrie Bradshaw och quirky-coolt och sexigt?
Nä, asså jag tycker ju inte det.
Jag tycker det känns icke-classy och desperat och plumpt och lite tragiskt att fläka upp den där köttiga biten mellan bena. Onödigt liksom. Boken säljer nog superbra ändå.
Är jag fel ute här? Jag reagerar ju inte på Lady Ga-Gas konstant muttframhävande stajl.
Ska jag krypa tillbaka in i kojan och hålla mun bara?

Snart är det dags.

Lite inspiräjtijån. Tycker om färgskalan. Kan vara en sucker för country-looken ibland ärligt talat. Tycker den passar i vårt 110-åriga radhus. Och så gillar jag att det är dagsljus och solen skiner in på bilden, men det ser mysigt ut ändå.

Man tar in julgranen tidigare i UK. Och sliter bort allt pynt snabbare efter jul. Det gillar jag mä. Hela december ska vara mys.

Jag blev uppriktigt ledsen

över en liten jobbgrej på barnbokssidan. Inget stort, inget allvarligt, bara en satans massa jobb och förväntningar i onödan. Och förlorade pengar. Och förlorade timmar jag hade kunnat ägna med familjen. Och min konstnärliga integritet lite blåslagen.
Jaja. Sånt hackar jag i mig lätt. Annars skulle jag aldrig kunna frilansa med det jag gör.
I get knocked down but I get up again. Den förmågan skiljer agnarna från vetet inom min industri i viss mån. Man må vara en känslig konstnärssjäl också men jäklar vad viktigt det är med distans och humor och skinn på nosen - och den o så omtalade flexibiliteeeten.

Men det var inte det som var kärnpunkten. Kärnpunkten är att det var lite intressant att känna sig ledsen. För det var en så ovanlig känsla. Alltså: Jag är tydligen sällan ledsen nuförtiden. Trevligt. Då har jag gjort nåt rätt i livet i alla fall.

Ho ho ho.

I love Kicki när hon tar slappa ungjävlar i örat.
Hö hö hö.
It takes more than just a pretty face kära ungdomar.
Och i små eftertraktade branscher är det mickit lyhört. Så där ska man passa sig för att bränna broar va.

(Även om jag ibland haft turen att få jobba med otroligt duktiga tonårstjejer i assistent- och praktikantroller.
De finns. Också. Sällan barbiedockor. Sällan pappa-betaaalar-bäbisar.
No sh*t Sherlock.)

Vissa dagar

känns allt sinistert.

Nån mer som prenumererar

på "Förlagsredaktörernas" veckobrav och blir lite beklämd?

Det ÄR ju en småmysko och rätt hierarkisk bransch och det är spännande att nån håller undan det mystiska draperiet och avslöjar att det ofta är som vilket trökjobb som helst, okej okej.
Men. De där två, asså, de trivs ju inte helt enkelt. Jag känner lätt obehag inför den föraktfulla tonen och hoppas att de inte jobbar på nåt förlag jag kommer att ha samröre med. Allt verkar trök och värdelöst; arbetsuppgifterna, kollegorna, cheferna, yrkesrelationen med de uuuurjobbiga författarna. What's the problem? Varför så blasé och bittra? DET vore intressant att läsa om, inte bara onyanserat småtaskigt anonymt gnäll.

Årets julkort

under produktion. Här några "byggstenar" som jag ska scanna in och göra digitalt collage med.

Hur uppstår såna där gatutrender?

Rullade just på mig ett par säckiga sockar och kom att tänka på en period på nittiotalet då alla tjejer gick i "fat socks". Jag vet för jag jobbade på ett ställe där vi sålde dom. Och folk var fan som galna. Vi sålde hundratals fat socks varje dag.
Bulliga, pösiga saker som man kasade ner i konstfulla korviga veck omkring vaderna. Såg ut som benvärmare typ och jag antar att det var något slags sportinspirerat mode.
Tokiga aerobicstävlingar var ofta på teve då, de var maniska och lite hypnotiska och gick på Eurosport. Utövarna hade färgglad lycra och stela smajl och skuttade omkring i formation till hajpad stompmusik och vräkte sig som akrobater från pungspräckande fame-hopp rakt ner i golvet där de gjorde snabba armhävningar med en arm.
Dom hade alltid fat socks.
Var fat socks snyggt? Var det smickrande på benen, enligt principen "stor-handväska-får-ägaren-att-se-mindre-ut"? Lite kanske.
Såg det lite fräscht och preppy ut sådär? Kanske.
I backspegeln är det lätt att förkasta fat socks och deras kusiner stringtrosorna med bred sportresår upptill, och de breda trikå-hårbanden, och cykelbyxorna, och de ribbade farfarströjorna. Fnysa och distansiera oss och ge dem löjets skimmer som vi alltid gör med våra gamla moden; "XX-talet var så fuuuult".

Men hur fan började det? Hur börjar såna där osannolika modeflugor? Vem var första tjejen liksom? Och hur många såg henne på stan och tänkte "såna sockar ser goa ut, jag gillar looken, såna vill jag också ha"? Och hur insåg tillverkare och inköpare att dom var tvugna att hoppa på trenden? Eller var det tvärt om; konsumenterna som hängde med i trenden för att produkten helt enkelt bara fanns?

Och hur störd är jag som funderar på sånt här? Lite kanske. Men klädkoder och folkrörelser och subkulturer intresserar mig.

Nosferatu -- das vampir.

Mike: "Jag känner mig som nån f*cking Lisebergs-attraktion. 'Ta ditt foto här' typ. Men... Jag gillar det!"

Nu kan ongarna komma.

Jag ska göra små death-by-chocolate-godbitar till kvällens vuxna gäster.
Samt (färdigköpt) pitabröd + chips + grönsaker + hummus + salsa + ost- och vitlöksdip.
Vegopaj.
Skinkpaj.
Kryddiga potatisklyftor + kycklingvingar.

Fan. Prochäkkta behöver allt en bloody mary redan nu känner hon.

Han kände sig ensam.

Han ville ha en familj.

Dagens glosa.

Missunna = begrudge

Ie "I would never begrudge an author commercial success - it doesn't make her any less of an author."

Gillar det ordet. Ålderdomlig konstruktion på både svenska och engelska. På nåt vis.

Bilden? Bara nåt som får illustrera min arbetsdag idag.

Varning - viktigt.

Högt blockljus + litet skorstenshål = 10 cm hög låga när "locket" fattade eld.
Fixat nu (till höger). Stjälken var bara aska. Hade aldrig hänt med värmeljus.

Jag tycker ändå det är värt pillet med "locket". Snyggast och mest praktiskt. Speciellt om lyktgubben ska stå ute.

Nu stänger jag och låser.

Säkrast så. Mycket oknytt och styggelser ute och smyger så här års.

Mmmm.

Också den mest passionerade Hallowe'en-hatare skulle känna mys och stolthet nu.
I en stickad tröja med en kopp co-co. Eller ett glas vin. Jag lovar.

Efter tre dagar eller så blir det lite svartmögelfläckar på insidan.

Vi trimmar trådar,

vinklar och pennmärken efter ork.
Till sist ids vi inte mer och smetar fast trådarna längs med insidan.
Nästan klara!

Nu ska vi bara göra skorstenshål i locket. Småpilligt men jag gillar att ha locket på för utomhusbruk. Skydd mot regn. (Inomhus skulle jag köra med ett par värmeljus och slopa locket för säkerheten. Samt dra i lite kanel för supergod lukt.)

Vi fjuttar på ett fett blockljus, lägger på locket och kollar var brännmärket blir. Luktar gott va? Sen tar vi en vinöppnare av korkskruvsmodell till hjälp. Och lille sågen igen.

När vi kommit så här långt

händer två saker:
-Vi känner oss rätt trötta i näven.
-Vi får vara lite försiktiga så vi inte trycker ihop fejset på den jäveln nu när så mycket bärande material försvunnit.

Bring on the klägg.

Man kan tydligen ta till vara på dom hala sötklibbiga kärnorna och rosta och äta och ha sig. Jag testade en gång. Icke värt besväret.
Skopa innanmätet rakt ner i kompost eller soppåse. Mycket trådar. Jag tycker handen är bästa redskapet. Till sist tänker man "Nä nu får det fan räcka."

En gång fick jag för mig att tunna ut väggarna på insidan med glasskopa. Det ångrade jag på, strukturen blev för skör och sackade.

Ålrajt då kör vi.

Först ritar vi. Vi utnyttjar mycket av ytan vi valt som framsida och tänker lite grann på kompositionen. Kanske tittar vi på en förlaga; Tim Burtons Sleepy Hollow-pumpor i mitt fall, för lite inspiration. Vi ritar inte för långt ner på pumpan (även om det ser ut som om jag gjort det).

Sen sågar vi ut locket. I vinkel inåt för annars skulle det ramla ner i pumpan, speciellt när locket torkat ut efter en dag eller så.

Farbror Felix filosoferar.

Jaså jaha ja. Slut på pumper ja. Män nu får ho ta å logna ner säk. Secka männscha. Ho har ju ena i alla fall.
Nä kom så går vi och hämtar ut pensionen barnbidraget å köper inkontinenssködd. För dä behöver ja ha sördö. Så ä dä mät.

Ena chockkelabiskvi å ena köpp kaffe på domusfiket ä la bara å drömma om. Men ena lita trisslott kan en la få i alla fall?
Nähä. Ente dä.

Förberedelser.

Mer när det har blivit mörkt ute.

Crejvings:

-Popcorn med mö smör (ej micropop, riktiga - här finns världens bästa metod - 99% poppas, inga brända).
- Klipp & sling. Bokat till 22 nov. Biter ihop.
- Lackluckt (sånt på julklappspaket).
- Hett bad (kan jag glömma. Blir dock ett ljummet 5-minuters med Fling-Fling senare.)
- Bloody Mary. Får dom som kommer hit på All Hallows. Kanske måste be maken provmixa två redan ikväll?
- Skära pumpa. Så fort pojken somnat. Jag gör't på mindre än 10 min och har en juävla snits, Sleepy Hollow style, med mitt lilla sågverktyg. Kniv är för slipprigt och farligt. Ska jag fota steg-för-steg?

Det är skräckvecka

på Högsbo och Hisingens biblioteks fina blogg.
Dyker upp mini-intervjuer med bekanta fejs där hela veckan...

Det knastrar i lamporna

och i babymonitorn. Hösten höll i sig länge men nu börjar det gå mot brunsvart förvinter. Igår satt jag och lekte med Spåttifajj (tack Anya!) och gjorde en spellista att skriva till.
Med ett stort misstag:
Suspiria med gruppen Goblin. Som jag ju älskar.
Men. Fy. Helvete.
Jag var tvungen att väcka sonen så att han fick komma och lugna ner mig med sitt gos.
Testa själv säger jag bara. Spela den låten från början till slut när du sitter ensam i ett skumt rum. Gör det. Men skyll inte på mig om nåt går galet.

Ett skrämmande och intressant extremfall

på någon som fått hybris och nojor och snöat in på allt runt-omkring-tjafs och hur-går-det-verkligen-till-i-branschen-funderingar i stället för att helt enkelt fokusera på att PRODUCERA och SÄLJA IN BRA GREJER.

Rätt vanligt faktiskt. Vad som helst för att slippa testa sin grej ute i den stora världen liksom. Fast kanske inte så här maniskt.

P.S. Har aldrig hört talas om någon som råkat ut för det som frågeställaren fasar för. Aldrig.

P.P.S. En insidergrej om det där med en "tänkt serie": Jättebra baktanke. Men. Få förlag skriver kontrakt på en hel bokserie förrän säljsiffrorna för första boken kommit in - och är goda. Alltså är det ett krav att den första boken också kan "stå själv". Man ska inte försöka springa innan man lärt sig gå. Men allt detta kan man diskutera på ett fint och flexibelt vis med sin förläggare när den tiden kommer. Så att dom vet att man har lite visioner i alla fall.

Ett favvouttryck:

"He is neither use nor ornament."

Ie; han har inget syfte - han är varken till nytta eller prydnad.

Nu börjar det likna nåt.

På en sketen måndag och allt.
(timjankyckling + roast potatoes fortfarande i ugnen)

Grattis x 2.

Mamman = namnsdag.
Sonen = 8-månadersdag.
Present: Maken/pappan ska ta med oss till ett köpcenter där vi ska få TITTA på leksaker (?).

Nu ska jag

och mina killar ut i duggregnet och skaffa pumpor.
Sedan ska jag skriva mig tokrädd en stund.
Sedan ska vi lägga sonen och kolla på något trevligt.
The Thick of It tror jag. Det är som en blandning av West Wing, Yes Minister och Curb.
Mycket initierat, rappt och hånfullt om brittisk politik (maken gillar) och gott om fula plumpa ord för mig.

Kan det vara så

att män som börjar närma sig medelåldern får betydligt grövre hårstrån på kroppen över en natt nästan?

Jag gluttade in i duschen efter E. Trodde bannemej att det låg utspridda grässtrån och snörstumpar där.

(Eller håller han på att förvandlas till Flugan?)

Nyhetens obehag.

Jag vill testa

spotify, femton år efter alla andra.
Jag vet inte vad det är.
Skitsamma.
Spåttifajj. Spåttifajj. Låter dumt. Måste jag testa.
Men:
Vad ÄR spåttifajj ijenklien? Jag menar allvar här och jag vågar inte fråga min man för då skulle han bara håna och tråka mig.
Och måste jag ha någon typ av inbjudan?
Hur får jag en sådan, please?
Kan man maila spotify eller måste man bli inbjuden av en medlem?
Finns det någon som kan ge mig en inbjudan möjligen?
Maila i så fall gärna: amanda.hellberg@gmail.com

Dessa vet jag på rak arm att jag vill jag spela i femton sekunder eller så:
Ghost Town - The Specials
Love changes everything - Michael Ball
Here I go again on my own - Whitesnake
Klappa Händerna - Mora Träsk
Borderline - Madonna
Amanda med Boston
Något Beasty Boys
Något Depeche Mode
Något Divine Comedy
Något Joy Division
Allt med Toto (men bara när Bobby Kimball fortfarande sjöng)
Något med The Smiths (kan inget om dom, otippad lucka i mit liv känner jag?)
Björn Skifs
Monica Z
Tidiga Ozzy
Schytts
White Stripes

Maken undrar

nervöst:
"Öh... är det tänkt att vi ska handla så här mycket presenter till Fling-Fling inför varje Chanukah och jul?"

Jag (eldigt): "Ja. Minst! What's the fucking point otherwise?"

E: "Okej. Fine. Jag menar det."

Jag: "Exakt. Jag skiter fullständigt i presenter mellan vuxna men det här är ju skitkul ju. För innan du vet ordet av kommer vi att stå här med en yngling som bara vill ha cash."

E (upphetsad, blicken i fjärran): "Åh. När tror du han kan få en trehjuling?"

Den här killen

gillar jag.
Tror nästan jag måste försöka få in någon som han i Majas liv.
Någon som inte är tvålfager. Som inte alltid är helt nyduschad. Någon som pratar med irländsk (eller kanske skotsk) dialekt.

Men är han bra eller dålig för henne?
Vet inte.
Jag vet bara att det aldrig blir den bok man tänkte skriva från början.

Exakt precis här

vinner min lättja över min stolthet.

Det är inte det att jag är för lat för att laga mat med färsk vitlök.
O nej.
Men jag är för lat för att gå till en affär som har färsk vitlök.

Lite urlakad.

Lite formuleringsfattig.

Jag är närvarande med pojken och mannen och mina egna mest basala behov. Men i övrigt sitter jag i en tjock grå säck bara. Samma mat varje dag. Samma kläder. Samma fönster. Någon annan får tvätta, handla, grubbla över toalettrullar och gratulationskort.

Jag skriver bara en eller en och en halv timma om dagen men Maja är hos mig hela tiden. Jag känner, drömmer och ligger med Maja. Detta är det mest underbara med skrivprocessen och samtidigt det man bävar för. Flirten med gränslandet. Att hoppa ner i den trögflytande floden och tvinga sig igenom.
"Det är bra", säger E, "bli lite knäpp. Du gör aldrig så bra saker som när du tillåter dig att bli lite knäpp."

Det är värst innan man hoppar. När man sitter där på kanten och doppar tån och bävar inför åtagandet. Rädd att orden ska ha tagit slut. Rädd för att konfrontera sin egen kasshet. Rädd för att bilderna ska bli falska, att egotrippen ska svälja en hel.
Men nu är jag i.
O ja, jag är i.

Jag hade väldigt ont av

Skräckministeriet del 7 av 8; Religion.

Där gick min gräns. Där blev det too-close-to-the-bone och ondskan kröp ut ur rutan och klöste mig i ansiktet.
Där blev jag tårögd.

Det var bandupptagningarna och fotografierna på stackars fina sjuka Annelise Michel som knäckte mig. Det gick inte att värja sig. Annelise. Lilla Annelise.
Som de feta helvetes äckliga katolska prästsvinen hade ihjäl med sin vatikanbackade 'exorcism'. Och - i princip - kom undan med mord.
Brinn era jävlar. Ta er barmhärtige gud och stoppa upp honom i röven och brinn och skrik i evighet.

Dagens.

Dagens låt: Klappa händerna när du är riktigt glad.
Nya rätt: Banan.
Hy: Lite bättre (modern och sonen).
Väder: Filmisk domedagshöst.
Skrivråd till mig själv: Var inte rädd för att använda banala enkla ord.

Berglins, Berglins,

I love you båda två.
För det är väl så att det är fru Berglin som skriver och herr Berglin som ritar?
Måste kolla upp detta.

Mormor frågar rakt ut

vad andra undrar:

"Jag satt uppe och såg dig på teve. Du gjorde dig riktigt bra."
"Tack!"
"Jaha. Är du rik nu då eller?"
"Nä, verkligen inte. Inte alls. Just nu känns skrivandet som världens dyraste hobby."
"Jaha ja. Det är din man som försörjer sig alltså."

E, efteråt: "Haha, fan, hon är hård."

(Vi snurrade inte in på det där med att jag gör barnböcker också, för ett stort språkområde, på stort förlag, som faktiskt kan ge mer betalt än vuxenböcker i ett litet språkområde och bla-bla-blaaa. Vi pratade om pojken i stället.)

Hela kostcirkeln

på ett fat.

Och i och med detta säger vi ett försenat jättegrattis till den roligaste, tankfullaste och sötaste sjuåringen vi känner. Hoppas du hade en underbar dag D!

P.S. Och fina storebror J - nu nio! - också förstås.
Di föller tätt di dära pöjka.

Med undantag för en och annan extrem champagnevänsteråsikt

får man allt säga att The Guardian känner maken och mig otäckt bra.
"Vad väljer du till helgen? Brütal Legend eller Uncharted 2?"

(Vi tycker nämligen att det är en smula härligt att spela spel i vår familj.)

Vad vi valde? Uncharted 2. Det är ett riktigt dejt-spel det.

De stackarna som har läst

mitt nya manus (och föreslagit lite pill och fix) säger så här:
"Mera spök!"
"Mera spök, mera spök, mera spöööök."

Okej.
Jag lyssnar. Jag tar åt mig.
Nu.
Jävlar.
Blir.
Det.
Spök.

Härligt.

Nu kan jag och E gå omkring här hemma med stora leenden och vråla ut vårt hat mot varandra.

Oklart varför

men jag blir märkligt fjortisfnissig när jag nås av nyheten att Mikael Persbrandt ska börja sälja trikåvaror för män med hästballar.

Skicka genast hit ett par tack. Maken är ju så välhängd att det nästan är otäckt va. Ja man blir nästan lam säger jag.
Får sitta på sån där plastring som man använder inom vården när nån spruckit i stjärten.

Där har du nåt förresten, Mikael Persbrandt.
Hans-och-hennes, en duopack i rött och rosa, läckert så här till jul och allt:
Hästballekalling till pojken + sittring till flickan.
Jag tar bara 40% av intäkterna för den idén.
Tack så mycket.

Mucho skeptisk.

E har hittat nån montessori-mysig dagmamma som har skrivit en hel broschyyyr i "barnsligt" typsnitt om vilka fiiina husregler hon har och hur hääärliga hennes egna ungar är. E är alldeles till sig. För hon verkar ju så braaa, och intervjuade nästan honom på telefon förstår du, och borde han inte ta och raka sig innan vi åker dit?

Jag är jefligt tveksam till detta ska jag säga. Jefligt.
Men det syns inte va?

Jag. Hatar.

Strumpbyxor. Med. Glans.

Var bara tvungen att får ur mig det.
Så. Nu känns det bättre.

Vackra tårtor.

Hahahaha ha ha ha.

Bring it on.

Bonfire Night, nyårsafton, Brütal Legend och rock-än-råll i största allmänhet - nu är vi redo.
(Fast det blev neongröna.)

Finns det

någon godare middag i oktober än bakad potatis med massa olika röror?
Jag vill ha tonfisk, majo och rödlök.
E vill ha tex-mex; riven ost, gräddfil och salsa.
Vi skulle gjort chili också men orkade inte gå och köpa färs.
Gör inget.
Fling-fling får bara mosad potatis. Och kanske lite mjukost i det.

Om du var här

skulle du få smaka.

En avlägsen släkting

på makens sida ringde i ottan från okänt nummer för att berätta att en annan avlägsen släkting ynglat av sig. Igen.

(Jag kan inte minnas att vi ringde runt, eller hade någon att ringa runt, till annat än de närmaste?)

Han som ringde ville inte presentera sig. Vem gör så?
Maken hade ingen aning om vem det var och frågade. Men han som ringde ville inte säga, på flera minuter. Inte heller lägga fram sitt ärende. Snurrade i stället in sig i ett långt resonemang om hur han "vet" att maken "hatar" honom.
E började nästan skratta och när han väl fattade vem det var sa han; "Men snälla X, inte 'hatar' jag dig. Jag tänker aldrig ens på dig."

Jag är helt okej med mina egna små knäppheter, egenheter, hangups. Och min familjs. Man är ju så van.
Men att exponeras för andras galenskap sådär oväntat, när man inte känner till något av mekaniken bakom... fan, jag tycker det är riktigt olustigt.
Som att ertappa en skör människa när hon är alldeles avklädd.

Något har förföljt mig

i en månad. Och nu kom jag på vad.

Kolla bilden på Daisy och Violet.
Kolla flickhanden längst till höger.

Jag har ingen mentor men

i London finns en skön kvinna som heter Fig Taylor. Hon vet allt om illustratörer och håller mycket föredrag till sådana. Man kan också betala en slant för en privat konsultation.

Under mitt första Fig-föredrag antecknade jag så att jag fick blåsa på långfingret. Sen gjorde jag precis som hon hade sagt.
Något år senare kom hon ner och hade gratis "portfolio-läkarstuga" på det månatliga mötet med Brighton Illustrators Group. Det är väldigt läskigt; man visar Fig sin portfolio inför alla andra och så säger hon exakt var man är fel ute, vad man ska plocka bort, vad som känns föråldrat och vilken typ av teckningar man ska skapa och lägga till.
För förläggare, tidningsredaktörer och designers tittar på illustratörportfolios hela hela tiden (mest online). De vill inget annat än att anlita lämpliga nya illustratörer. Därför är det superviktigt hur man säljer sig själv.

"Hej", sa jag till Fig. "För ett år sedan hörde jag ett föredrag av dig. Och jag har gjort precis allt som du sa."
"Hjälp", sa Fig. "Har du kommit för att döda mig?"
"Nä", sa jag. "Ville bara säga tack. För det funkade. Jag har fått lite småjobb."
Hon bläddrade bland pappersutskrifterna från min portfolio.
"Fina karakteriseringar", sa hon. "Inte mycket att tillägga här faktiskt. Bara en tidsfråga innan du får ett stort uppdrag tror jag. Lite mer bakgrunder kanske. Behöver ju inte va så jobbigt du vet. Ett fotografi från en katalog som du trixar lite med och lägger in på datorn rent av."

En och en halv vecka senare ringde min blivande redaktör från Random House out-of-the-blue och hade upptäckt mig på Brighton Illustrators Groups hemsida (jag har en folio på AOI också) och ville jobba med mig.

Figs bästa råd:
-Ha en enhetlig genomtänkt folio som ekar av din särart, även om det är få bilder. Vilken slags illustratör vill du vara? Nybörjarmisstaget no 1 är att vilja visa att man kan lite av allt; "Kolla jag kan måla akvarell, och här är en halvtaskig blyertsstudie, och här är ett sagotroll som inte gör någonting alls på en vit bakgrund som jag slängde ihop på en halv dag."
-Ha aldrig något i folion som inte talar för sig själv; som behöver förklaras.
-Ha aldrig något i folion i en stil du inte känner för att jobba i. För rätt vad det är kanske du får i uppdrag att illustrera en hel fucking Barnens Bibel i den stilen.
- Ha alltid (om du vill jobba med barnböcker) illosar med barn och djur med dynamiskt kroppspråk; som GÖR något; cyklar eller leker i skid/pulkabacke.
- Ha alltid (om du vill jobba med barnböcker) en eller två W O W-bilder med noga uttänkt komposition, mycket färg och bakgrund (om än enkelt gjord - det ser bara amatörmässigt ut att överjobba en bakgrund om det inte är din styrka). I e barn och/eller djur som GÖR något - i en djungel! På ett sjörövarskepp! Ett tivoli!
- Tre arbetsdagar är max vad jag personligen skulle spendera på en riktigt fin stor bild med mycket detaljer. Hur snabb/långsam är du? Skulle du kunna färdigställa en hel barnbok på åtta-tio veckor i din nuvarande livssituation? Tänk lite på sånt.

Hittade en present

till mig själv när vi städade ur några köksskåp.

Jag visste väl att du gömde dig där inne nånstans din salta skönhet. Men jag har inte haft tiiid att rafsa omkring.

Gick bara ut i juli. Delicious.

Visste du att

man kan gå från korthårig till lång svallande sliten hårman på så lite som två dagar? Man behöver bara en urstark bebis som är villig att sitta och töja ut stripa för stripa inifrån själva huvudsvålen på en.
Enklare än ekstäntijåns och snyggare mä.

Någon som vet

var Dexter gör av all nedblodad plast han använder tack?
Har inte kollat tillräckligt för att ha kläm på det.

Nu predikar jag

för kyrkokören lite här (om jag känner mina bloggkompisar rätt) men denna djupdykning ner i varför elektronisk läsplatta bara inte funkar var intressant och rolig.

Johannes Gutenberg darrar inte direkt i sin grav eller så.

Rart va?

Av en brittisk dam som bor i USA och gillar att spela tummor och sticka.
I love it.

Konstigt.

Dunbollen har varit här kortare tid än jag var preggo.
Största delen av månaderna med oss har han varit 'Cletus the Foetus', en halvblinn liten påse bara.

Men nu sitter han mitt emot mig och snaskar rostat bröd och omelett själv och fnissar när han bläddrar i en bok han gillar.
En person med sjuk humor (Non Je Ne Regrette Rien är tydligen en hemskt dråplig låt?), eget bankkonto och favoritprogram på teve.
Som njuter när vi tänder levande ljus. Och förstår fler svenska substantiv än pappan.

Jag. Fattar. Inte. Hur. Detta. Gick. Till.

Min egen gummistämpel har kommit

och jag är helnöjd med detaljrikedomen. Den är bara 2 cm bred och jag beställde den via etsy.com.
Nu måste jag bara hitta på hur framsidan på mina julkort ska se ut i år då.

Mannen under trappan - vad hände?

Och då utfärdar jag spoilervarning för den som inte har sett men vill.
Läs inte mer.

SVT Play bryter nämligen sista avsnittet en minut innan det tar slut.
Doh!

Precis när Jonas skurit upp handleden på Kwådd i det vita rummet och frun går omkring uppe i huset och letar. Kwådd ramlar ihop.
(Stackars Kwådd har jag tänkt hela serien. Antingen han nu fanns eller inte. Lilla tjocka hustomten med hästballen som bara ville bo kvar och fixa saker och egentligen var snäll tills Jonas blev dum.)

Men vad hände på slutet?
Please?
Jag gissar att Paula hittar Jonas ensam i ett rum och han har skurit upp sin egen handled?

Vad är väl en spökbal på slottet?

Nej det går inte. Ingen rabatt och, fan, jag vet inte. Tre nätter borta från en sjumånaders är säkert lugnt för pojken men fixar jag det?
E tycker att det är okej att det blir groteskt dyrt (snällis. Och såg fram emot att bli av med mig lite) men jag håller inte med. Och sen det där med att försöka förhandla nån deal för att jag skulle ge dom reklam på nåt vis... Nej. Kalla mig mes men det känns inte bra.

Jag har faktiskt ett fint hemmakontor. Och om när det blir madhouse här får jag väl slinka ner till kafét på hörnet och sitta där bland studenterna. Så kan vi tvinna våra långa halsdukar ihop och låtsasjobba på våra bärbara och stirra på höstlöven som rullar längs med trottoaren.

Fin japansk spökmask.

Sån dom använder i noh-teater.
Hon är vålnaden från en sviken kvinna och hänger på ett antropologiskt och etnografiskt museum som jag älskar. En av mina bästa inspirationsbilder just nu.

Lurar på

hur jag ska kunna övertala maken att det är en bra grej avgörande för vårt äktenskap OCH min nya bok att vi bränner hela årets semesterkassa på att jag sover ensam på Henry VIIIs borg i tre nätter och snaskar lyxmat och tisslar med spökena.

Tips? Någon? Please?

Hello spookylovers.

Ses vi i kväll då?
SVT2.
21.30.
Eller SVT Play efteråt.
John Ajvide L, Chucky och moi. Fint sällskap!
Jag lär fladdra förbi någonstans i mitten.

Hamstrar blockljus.

Kalla kriget-beteende.
I'm a sick görl.

Nä jag smäller av.

Jaha. Tack för detta, Karstensdotter. Eller ska jag väsa fan ta dig? (Skojar.)
Men, alltså, att det var så vidrigt döligt kommer faktiskt som en chock. Att vi inte fattade det då? Jag får skylla på Carålas närmast förhäxande utstrålning.
Eloge till Jahn som lyckas bomma mimningen till varenda låttext. Och är det inte nåt lite... 'over familiar' i sättet han tar i henne..?

Tur att vi arma barn hade Fame och tidiga Madonna som motvikter.
Nu måste jag gå och lägga mig ner en stund. Min värld svajar.

Känner mig helt antik

när jag säger detta men det går nog knappast att föreställa sig hur svältfödda vi tidiga 70-talsungar var på cuteness, fräna saker och glamour om man inte var med själv.

Fatta att vi spelade av den där teveshowen Caråla gjorde med John (Jan?) Teigen, där dom sjöng Hey Hey Cora utklädda till gamla och hon hade lejonslingor och mycket råsa på sig (som jag minns) och hon ramlade i en trappa som ett skämt och dom spexade i olika sketcher och så. Och den där showen kollade vi på om och om och om igen tills våra föräldrar ville mörda oss. Vi trodde inte att det kunde bli bättre än så i livet liksom.

Sen minns jag också en liten broschyr jag fick out-of-the-blue i postlådan. Och det var konstigt för jag prenumererade inte på något och köpte aldrig något så hur hade dom min address? Det var i alla fall en hel sida med små plastdockor i olika outfits. Kläderna var gjorda av pärlor och man beställde docka + pärlor som ett pysselkit. Fantasidyrt och på engelska.
Little Red Riding Hood. Little Drummer Girl. Chrismas Girl. Cinderella. Little Bo Peep, med herdinnebahytt och stav och korg. Typ som på bilden men mycket finare dockor. Mer barbie-liknande. Säkert femtio olika.
Att jag inte slet ut den där broschyren med mina ögon. Jag satt och glodde i den och dagdrömde i vad som känns som fyra-fem år. Den värmde mig. Den fick hjärtat att banka fort.
Sen såg jag en sån där docka hemma hos en kompis, som prydnadssak. Fick inte röras. Tror hennes mamma hade pysslat ihop den. Det blev ett antiklimax. Dockan var större och klumpigare än jag hade trott och ingen av pärlorna var råsa utan bara röda. Och jag minns att jag tänkte
"Vad rika dom måste vara", och "varför valde inte mamman någon av de finare?"

Och långkokande

spag bol.
(Jag gör typ som Nigel Slater; steker på färsen j-vligt hårt. Och har i nån slags mejerivara - gärna grädde - sista 40 minutrarna. Men inte morötter eller selleri eller rödvin. Däremot äppelcidervinäger.)

Nu: Operation mys.

Ruskdag

tarvar varm saftig sockerkaka med citronsmak.

Halva hösten väck.

Nu måste jag skaka liv i den där back-to-school-andan igen fast jag helst av allt vill sitta under en filt och gnaga torkad gris och titta på Peep Show (Jag hjärtar Mark).

Det är faktiskt inte party season ännu. Och inte vinterdvala. November är dessutom *hett tips* NaNoWriMo - häng på och får ur dig det där fantastiska första utkastet du bär på. Har du bara någon slags idé klar för dig kan det vara gött med den där 'skriv-skriv-skriiiv'-sparken i röven som NaNoWriMo vill ge.

Fast tänk på vad fina Phyllis säger:
"Det tar minst lika lång tid att tänka ut en bok som att skriva den."
och
"Det blir ändå aldrig den bok du trodde att du skulle skriva."

Hans första

pub. Tre sekunder senare vaknade han och charmade en nittioårig gäst samt inspekterade köket, baren och lekplatsen utanför med mycket fniss i pappas famn. Det fanns så många väluppfostrade och välkomna småttingar i den fräscha puben att man nästan trodde man var på kontinänten eller nåt. Jag mår dåligt av detta. Jag trodde britter hatade barn. Nu vet jag inte var jag har någonting alls i livet längre.

Folk som

lägger ut sig om sina fucking drömmar tillhör frukostbordets fasor.

Idag är jag en fasa. Så:

I natt drömde jag att Styggelsen filmatiserats helt bortom min kontroll och att den här kvinnan spelade Maja.

Varför

inte? F*ttförlossning lär ju vara så HÄFTIGT och LÅGRISK och NATUUUURLIGT har jag hört.

Så vet man.

När folk min mamma får en slags verbal tic och börjar upprepa väldigt ofta hur himla gott hon tyckte att något var - då vet man att hon egentligen tycker "nja, sådär".

När folk min pappa blir helt stum, tuggar, blundar och ber om mer (händer typ aldrig) vet man att man skulle kunna ha en karriär inom mat om man ville.

Menyn: Vildsvinskorv i naturligt skinn från oxfords saluhall + makens löksås + mitt potatismos (ie 35% smör, 25% riven cheddar, resten pressade potäter, mjölk, muskot & en nypa svartpeppar).

"Dom har åkt nu"

tänkte huset i måndags kväll. Det var utkylt i alla rum för SVT hade med sig stora batteridrivna lampor på stativ (huvudvärksrynka mellan ögonbrynen, hello) och vi behövde vädra ut den där brända statiska lukten.

Men fast vi gick omkring och bommade igen mot höstblåsten innan läggdags blev det aldrig riktigt varmt igen den natten. Isiga vinddrag längs med golvet. Raspande ljud utanför Felix dörr. Och en allmänt mörk och småaggressiv atmosfär som fick mig att skämmas. Huset sa: "Varför stog du och gjorde lätt av att du faktiskt är rädd här inne ibland? Poserade utanför med skrämd skoj-blick och underströk samtidigt vilken härlig skeptiker du är. Vad måste vi ta till egentligen, för att få dig att fatta?"

Någon gång men inte just idag

skulle jag så gärna vilja:

- Bli fotad av en av mina äldsta bloggvänner, universalgeniet Ina.
- Lära mig hur man skriver filmmanus.
- Låta sonen bli fotad av samma Ina.
- Ha mer kontakt med gymnasieelever. Jag blev nästan gymnasielärare och är väldigt svag för den där klarögda entusiasmen och arbetskapaciteten som unga vuxna har.

Däremot skulle jag inte vilja:
- Vara krönikööör (som jag en gång trodde). Vilken mardröm. Åsiktsmaskin? Yess. På beställning? Nooo.
- Resa något speciellt. Vi reste som fan ett tag men nu har jag noll längtan. Känns bara dyrt och jobbigt.

Sex veckor kvar

av min lilla föräldrapenning. Sen får jag juävlarimej sätta sprutt om det ska bli nån julskinka i detta hus. Undrar om jag har några uppdragsgivare kvar. Undrar om jag kan få några nya. Hur fan gör man? Jag har typ glömt. Typ tappat självförtroendet lite också kanske. Hur som helst: I'm for hire.