Dagens i-landsgnäll.

Fick en del fina, fina barnplagg från släktingar på bröllopet.
100% i stl 2 - 3 år.
100% är för små.
Snyft.

Alltså, jag fiskade upp söta brallor i stl 86-92 och tänkte
"Nämen vad faan, dessa skulle ju inte ens engelska apan komma i."
Vinteroverallen är stl 3 år och kolla vad korta ärmarna är.
Jag går nu och fingrar på vårjackor och brallor till 5-6-åringar, helt allvarligt.

Men han är fortfarande BEBIS ju. Vi vill att han ska ha mjuka goa bodys och veloursnickisar men det är ju KÖRT.
Inte små hårda jeans och combatbyxor.
Fan. Fattarn'te detta.
SÅ onormalt lång och fet och tung kan han ju inte vara? Blöjorna är Pampers nummer 5 och dom är rätt stora på'n.

Det är ju inte lätt för folk att veta. Alltså, man tycker ju att det låter groteskt att köpa 3-årsplagg till en 11-månaders. Och så är till och med det för litet. Weird.
"Han får leva i pyamas", säger E. "Vem vill inte det liksom?"

Jag har fullständigt underskattat

svenskfebern i den internationella förlagsvärlden.
Personer jag anser överlägset kunniga och belästa har lagt sig pannkaksplatt för Stieg och bara DYRKAR.
(och själv har jag ju inte ... ens ... läst ...)
Så jag förlitar mig på dig: ÄR trilogin verkligen så outstanding, så gaaalet bra, och/eller är det en kombo av spänning, nordic exotism, masshysteri, penga-snöbollens vansinnesrullning och Stiegs tragiska, kittlande USP?

Ni skulle se dom, kompisar. Det är panik där ute. Det kokar.

"Du är SVENSK?
Du SKRIVER?
Du är en av de där få som faktiskt kan få ihop nåt med en början, mitt och slut?
Lite, typ, SPÄNNANDE saker?
Du, du, du ... skulle inte kunna tänka dig att skriva nåt för oss, en riktig bladvändare, öm, direkt på engelska kanske, jomen du pratar ju riktigt bra, och lite i samma stil som Stieg tack, va? Vaa? Helst fem hundra sidor sådär. På två veckor. Inte det?"

Asså det funkar ju inte så.
Mitt författarskap funkar inte så.
Och jag slutar aldrig förvånas över hur "Me-Too" den här branschen är.
Något otippat sålde som fan?
Amen då vill VI OCKSÅ hoppa på't!
Me too!
ME TOO!

Smakprov på makens "humor".

Under hela bröllopet gick han omkring och tjatade på brudens pappa:
"Om jag och min fru Amanda dööör, då blir det här typ ditt barnbarn!
Fatta, ditt barnbarn!"

Brudens far (mycket trött):
"Ja ja, det blir nog bra du. Jag skulle nog får ordning på honom också."

Lite ritat.

Felix sjukt snygga gudmor/bruden.

Hon svär att hon såg Flingan applådera tyst när hon skred mot 'altaret'.
Det har han aldrig gjort förut.

En febrig hallicunation?

Mitt tappra (men misslyckade) försök att hålla masken när jag med stigande desperation inser att jag utan min vetskap, och motvilligt, blivit trolovad med Jens Lapidus.

Sonen visar sin skepsis mer oförställt.

Notera gärna

hur jag och Katherine sneglar på våra kiddos med exakt likadana ansiktsuttryck.

Jomen det gick ju bra detta.
Efter en heroisk arbetsinsats av mig + maken. Han kan köra bil genom hela London! Utan att få vallningar! DET visste jag icke. Blir nästan lite, typ, kär.

Sonen = nöjd (men kräksig).
Brudparet = så fina att jag lipade. Jag har ALDRIG lipat på bröllop förut (jo mitt eget).
Min röst = borta.
Min hosta = majestätiskt äcklig.
Foton = hanns knappt med.
Nattsömn = nope.
Discodans = sonens nya favvogrej.
Han är en sån j-la uppmärksamhets-apa den där. Har aldrig sett honom mer strålande glad än när han fick shejka loss till 'Billie Jean' på The Godfathers arm och alla runt omkring skrålade och pekade "... but the kiiid is not my son!"

Jo jag visste ju

att jag är störd.
Men vidden av min stördhet uppdagades först efter en inventering.

Samtidigt sitter det en förbannad liten Lilla My-typ inuti mig och sparkar med hälarna och säger att hon tänker minsann leva det här förbannade livet fullt ut och det innebär att man ibland känner att man måste ha en guldtoffla för varje tillfälle. Gluldpjuck som rebellisk handling liksom.

Provar, packar, våndas.

Alltså, jag kan tycka att det ligger något fräckt och kul i att köra prinsesstårta. Trasan sitter som en smäck och många av de andra damerna kommer att ha spralligt enfärgat så ... men ... nej. Huden. Den satans blekludna blemmiga förkylningshuden. Orkar jag B.U.S.-a* lite? Hinner jag? Känns helt osannolikt i nuläget. Fan. Jag packar'n ändå. Berättar efter helgen hur det blev.
Nä, det lutar mer åt Tre Kärlekar-looken. Tryggare och bekvämare på en blek frusen schleten typ med torra fläckar. Och bröllop + bebis är ju både fest och ett jäääkla råddande. Chiffong + spaghetti-axelband kanske är sådär smart.
Innan jag fick ett kiddo tyckte jag att par som ville ha barnfria bröllop var störda. Nu tycker jag att dom är omtänksamma genier.
Fast det är klart att The Godfather vill ha sin ögonsten där.
Han och maken kommer väl att se ut typ som vanligt, ie skitsnygga.
Jävla svin.

*Brun Utan Sol.

Nä dra på trissor.

Tanten morsan fick ut mig!
Måste vart nåt knark i den där hostmeducinen pappa köpte.

Trevlig helg.
Puss,
Felix
xx

P.S. Tänkte önska mig en sandlåda till ettårsdan, är det en bra grej? Nåt mer? Brio gåvagn har jag redan, funkar "sådär". D.S.

Käckare än så här

blir det inte idag tyvärr:

E kom över denna bild och viskade skamset/bedårat
"Oj-oj-oj ... kan Felix få ha sån?"

Förresten, speaking of utklädningskläder, är det inte nån bloggkompis som fyller år snart och vill bjuda in på virtuell maskeradbal? Jag bara frååågar?

Host.

Host host host.
Host host.

Over and out for now.

Jag blir mycket glad

av sånt här; en recension av (rättelse) Karin Bagger på ungdomsbibliotekarien Erik Edwardsons blogg.
(Spoilervarning Styggelsen.)
Det enorma stöd och ... ja, den kärlek jag mött från bibliotekarierna har förbluffat och rört mig.
I love bibblan.

Men är boken lämplig för ungdom?
Tja, vem är jag att avgöra?
Läste själv en jäkla massa hemska vuxenböcker i omogen ålder.
Spontant känner jag att Styggelsen är olämplig för läsare under 13. Är jag mossig?
En av UKs mest prisbelönta nya ungdomsromaner, Tender Morsels, innehåller sex, övergrepp och stympningar. Den lär vara ohyggligt bra.

(Nåt helt annat då:
Vård av ganska frisk batting när man själv är riktigt risig är ... en utmaning. Dagens utmaning. Host. Hur gör man?)

Pausbild.

1 nytt ord ("go-go" = "godis", ie riskaka).
2 krassliga vuxna.
3 lass tvätt och ingenstans att hänga't.
4 koppar kaffe.
5 halvkassa potatisar att baka i ugn.
6 hela tänder i en liten rosenmun.
7 timmars nattsömn (för han som hade tur).
8 tulipaner i en trevlig varmskär ton.
9 lila krokus på väg upp ur frusen jord.
10 brödsmulor ratade under ett bord.

Maken kommer med

förbluffande många lyckade uppslag till två - tre pågående skrivprojekt.
Jag blir alldeles rörd och stolt.
Familjeföretag indeed. Men jag är lite ovan vid att han ger sig in i - och har så mycket att tillföra på - den "kreativa" sidan. Jag tror han är ett förlorat redaktörsämne, helt ärligt.

Hur ska man tacka'n då?
Dedikationer?
Nä fy. Sånt tycker vi båda är för cheezy.
Delad upphovsrätt, delat författarskap?
"Hehe, no need", säger han och pekar på sin vigselring. "Half."

Jaha. Då får det bli ett glas bubbelvin (strictly medicinal purposes, you see) och färdig chicken arrabiata (dessa två sjuka jävlar tackar Marks and Spencer allra mjukast).

Ja. "Min" stylist T

är så j-la rätt så hon vet inte om det själv.
Vem hittar en galaxyklänning på Lindex för en hundring - och ser så här j-vla sinnessjukt skitsnygg ut i den?
Dessutom har hon en fabless för förkläden. Say no more.

"Bebisklägg räknas som accessoar", påpekade T nu senast under inlägget om min gröna trasa.

Det tycker londonjuveleraren Disaya Sorakraikitikul också. Här är hennes brosch inspirerad av klägg. Najs.

Manuspill och tre

konvalecenter här hemma.
Dåligt bloggande.
Dåligt kommenterande.
Dåligt ätande.
Så kan det bli.

Sitter och läser det jag skrivit.
Är iskallt självkritisk.
Mår illa över att min hjärna känns för liten, min fantasi för begränsad, min disciplin utarmad; jag vet inte, kan inte, förstår inte hur det skulle gå till att göra detta bättre.
Men vet att jag måste försöka ändå.
Jag kan inte släppa ut något som inte är mitt personbästa.
Det handlar om integritet, fåfänga och respekt för eventuell läsare.

Men emellanåt glöder det fanimej till.
I mina kinder, i mina ögon.
Mellan bokstäverna på skärmen.
Den där sjuka känslan av att
jag ser allt.
Jag ser allt det här.
Sidorna brinner.
Och jag snörvlar och tänker att jo. Jo faktiskt.
Jo!
Jag älskar den här bokjäveln också.

Mycket klänningar nu.

Kan bli denna till veckans bröllop.
Guldsandaletter och beige fuskpälsstola till det.

Fast egentligen vore mönstrat bättre. Mer förlåtande mot bebisklägg.
Eller något i vaxduk?

Till tanten

som just var inne på samma antikvariat som jag skulle jag vilja säga följande:

De där små störda suckande stönen du gav ifrån dig (för att jag råkade stå framför den sektion som du också ville kolla på, jotack så mycket fattar jag) fick mig inte att flytta på mig snabbare. Tvärt om. Jag stog kvar lite extra länge och gjorde mig bred. Satte mig till och med på huk lite vällustigt sådär. Luktade på en James Ellroy. Den hade en svag dust av container så det fick vara.

Då började du hovra i nervösa halvcirklar bakom mig och låtsades snegla på sånt du egentligen inte alls var intresserad av. Inte för långt bort, för då skulle ju någon annan jävla människa kunna hinna fram och blockera för dig när jag väl flöade på mig.

Till slut tyckte jag nästan synd om dig i din maniska tafatthet och lommade iväg. Och satan vad glad du blev. Nästan skuttade fram till den där hyllan. Men det hade kunnat gå snabbare vettu. Nu kommer ett tips till nästa gång:
Ställ dig alldeles för nära personen som blockerar din shopping och bara, liksom, stå där. Med hängande armar. Helt lugn. Andas halvhögt genom munnen. Projicera inte att du är intresserad av varorna till salu. Nej nej. Pilla inte på nån bokrygg eller så. Bara andas. Jämt och ljudligt.
Projicera att du är en konstig typ som är intresserad av personen som står där.
Mighty creepy. Den jäveln behöver du inte bekymra dig om nån längre stund kan jag säga.

Tack som f-n.

Maken:
"När hade du tänkt börja med lite brun-utan-sol igen då?"

Inspirationer.

Ett foto får symbolisera två grejer.

1) Finns ingen barndomslek jag blir så nostalgisk av att tänka på som pappersdockor. Tror det är lite därför jag vill jobba med illustrationer i vuxen ålder på nåt vis. Sitta och leka med tvådimensionella, helst figurativa världar, på papper. Jag menar, kolla på min bloggbanner. Vad är det krafset om inte tillbehör från en klippdockas tonårsrum?

2) Sen har vi japansk cutie-estetik. Som inspirerar mig för att den är så oerhört stiliserad och förenklad, men också så skamlöst, spralligt detaljrik på sina ställen. Och det är just i den kontrasten, mellan avskalat och plottrigt, som magin ligger.
Jag tycker om det där med att bryta ner linjerna till det mest minimalistiska man kan komma undan med, men så att de ändå kommunicerar något. "Sött" i det här fallet.
Påminner om en illustrationsövning jag gillade: Rita en räv så enkelt det bara är möjligt. Men så att det ändå syns att det är en räv. Inte en varg, eller hund, eller katt.
En räv. Hur mycket (eller rättare sagt hur lite?) visuell information behöver du för att förmedla "räv" till mottagaren? Och hur mycket mer för att förmedla ett mer sofistikerat budskap; En lycklig räv, eller en räv som är med i ett tufft gäng?

Mesigt.

Men vad faan, denna svenska blygsamhet står mig upp i halsen asså.
Så tamt med det där lilla frimärket, det syns ju knappt.
Nästa gång tycker jag att hon ska lägga ut en stor bild på sig själv.

Dagens köping.

(Jag behövde.)

Dagens bra:

- Att för varje braksjukdom ett litet barn åker på blir immunförsvaret bättre.
- Att han får behålla (lite) vätska.
- Att han tappat en gnutta hull och därmed inke kommer att dra på sig lika mycket av den viktmobbing som makens mer sinnesrubbade släktingar har som signum (på ett up-coming familje-event).

Dagens mailfråga

och dagens svar.

"Hello,

My name is H**** and I am currently in my third year at university studying Illustration. I found your work on the AOI website and was instantly drawn to it. I love your characters and the life that you bring to your artwork. As it is my third year I am currently writing my dissertation. I have chosen to focus on women illustrators and I am looking at gender stereotypes and sexism in children's picture books and in the way that women are treated generally. As a fellow woman illustrator I was wondering if you have faced any of these constraints or have been the subject of such things?

Any help would be much appreciated.

Many thanks,"
H****

Mitt svar:
"Hi H****,

Many thanks for your nice words about my work.

I can't say I've ever felt discriminated against as a woman (or immigrant), by anyone in British publishing, or anyone else commissioning illustrations.

However before I had a child I would sometimes get asked (at parties etc, not by professionals);
"Oh, you work with children's books, don't you find that quite hard seeing as you don't have children yourself?"
It was often other women asking.
I used to be more polite about my answer but eventually got so hacked off by it. Not only is it ignorant (I don't think anyone would ask male picture-book makers like Nick Sharratt or Quentin Blake the same question, do you?) but unbelievably thoughtless; What if I'd just lost a baby, or not having any children was a great sorrow in my life?
These days I just say "Oh, you mean like ... perhaps, like brain surgeons who've had cancer themselves would get better at removing tumours?"

I also think it's really important for illustrators to "think big" and draw parents and adults featuring in picture books and other commissions in a contemporary and open minded way and not resorting to stale and nostalgic old clichés of stay-at-home Mums, cheeky boisterous boys and pretty, servile girls.
For instance, if I'm asked to provide a book illustration featuring a "scientist", "bus driver", "manager" or "chef" and there's no mention of the character's gender in the manuscript or brief, I will often strive to make that character female. Of course the commissioning client may get me to change it - and they may just not.
As illustrators I feel we have the power and responsibility not to rub ancient gender stereotypes into the young reader more than the industry already does - kids are surrounded by all that very limiting "boys-and-men-are-this-way" and "girls-and-women-are-that-way" crap from all sides. For me it's about striving to find a balance, to be inclusive and modern as an illustrator, but not overly P C or worthy.

Some of my thoughts - please email again if you have any questions.

Best of luck with your dissertation!"
Amanda

Som sagt. Det kan vara skadligt

att intala sig själv att "positivt tänkande" har nån typ av positiv effekt.

Här har vi då en gnutta motvikt (komplett med glimt i ögat):
Tänk lite negativt nu för fasen.
"Du är värdelös" av författaren till "Bara ge upp!".

Det är det nya.

"Mer vardag och tråkiga hörn"

comin' right at'cha.

Dagens randigt.

Kom hit ska vi hypnotisera dig.

Å men ÅÅÅ.

Nostalgifrossa. Kolla vad fint hon gjort. Och skrivit. Om oss.

Tack

för spännande frågor och snälla ord!

Varför just skräckromaner?
Blir uttråkad av att skriva saker som inte har ganska mycket mörker.

Vad skrämmer dig?
Tankar på dåliga saker som skulle kunna hända Emmet eller Felix är det enda som skrämmer mig på djupet. Men tillåter inte mig själv att leva med för mycket oro.

Vad är det bästa med att bo i Oxford?
Lagom storlek, lagom fint, finns lagom med käcka grejer att göra.

När började du skriva?
Miniböcker som liten, uppsatser i skolan, novelltävlingar. Första ärliga försöket till en roman sommaren 2006 när jag var rastlös och inte hade några illo-uppdrag på gång. Och hade en idé som inte lämnade mig ifred. Det blev Styggelsen.

Hur kom det sig?
Känner mig nog som mest levande när jag skriver (och ibland när jag ritar). Och precis efteråt.

Hur hamnade du alls i England? När?
Flyttade till Brighton jan 2000 (med Tutt! Kände inte varandra så bra då) för att göra D-kursen i engelsk litteraturvetenskap på Sussex universitet (en termin). Hade gjort A, B och C-kurserna på Högskolan i Skövde. Jag blev helt betagen och struntade sedemera i att läsa pedagogik i Sverige för att bli gymnasielärare (min ursprungsplan). Sen hattade jag i några år mellan UK och Sverige och hankade mig fram. Visste i grunden att jag ville bo permanent i UK innan nån seriös karl kom in i bilden eller så.

Berätta om en hemlig ambition/dröm du har.
EN?! Här kommer fyra:
-Att få jobba mer med di små tvillingflickorna som figurerar i min bilderbok som kommer 2011.
-Att skaffa ett hum om hur man skriver för film och TV.
-Att det blir mer om Maja Grå.
-Att jag färgar håret helt vitblont och att det blir otippat fantastiskt (DREAM ON MANDIS).

Hur låter det när du pratar engelska? Alltså vilken dialekt har du? Jag gissar att du inte har ABBA-'sssss' när du pratar.
Blev retad av engelsmännen på mitt kontorsjobb för att jag lät posh. Är rätt bra på att härma omedvetet (ie när jag hade kille från Birmingham lät jag som en brummie). E pratar ganska riks/queen's english så jag härmar nog honom lite.

Nån kändis som du låter som?
Vet ej. Är rätt nasal. Tycker själv jag låter mkt svennig. Taxichaffisar brukar gissa att jag är från Wales eller Sydafrika. I musikalen om våra liv ska Elaine Paige spela mig och Sarah Brightman spela Tutt ;oD

Varför har du valt att blogga?
För att det är som att ha lite svenska kompisar i min närhet.
Gud så tragiskt, haha.

Har du alltid skrivit innan eller inte alls?
Har aldrig försökt skriva något längre än noveller, krönikor eller artiklar innan jag gav mig på Styggelsen 2006. Jo förresten, jag ljuger: D-uppsatsen.

Vad beror det på?
Att jag inte hade tänkt ut några skönlitterära idéer som kändes tillräckligt intressanta/bärande för att hålla min skrivglöd vid liv så pass länge som det tar att brodera ihop en romanjävel. Och sen skriva om den två-tre gånger.

Vilka är dina favoritbarnböcker?
Häxtävlingen (Which witch?) av Eva Ibbotson.
Allt som Ingrid Vang Nyman illustrerat.
Loranga, Masarin och Dartanjang av Barbro Lindgren (gärna ljudböckerna inlästa av Toivo Pawlo).
Owl Babies (mer längre ner).

Har du skrivit/ämnar att skriva någon barnbok själv?
Ja, Happy Birthday Ruby and Rosie (bilderbok, kommer 2011)
samt två andra bilderboksmanus som är "i maskineriet" och valsar. Skulle gärna försöka skriva för lite äldre barn i framtiden.

Läser du mycket svensk litteratur eller mest på engelska?
50-50%. Jag älskar att läsa svenska böcker på svenska och engelska böcker på engelska men läser överlag alldeles för lite.

Pratar du svenska med gullesonen?
Ja, 100% när vi är själva, mixar lite när andra engelsktalande är i rummet och det spelar roll att dom andra ska fatta.

Åker du till Sverige då och då?
Ja, 1 - 2 ggr/år, men nu har jag inte varit sedan Styggelsen-släppet när jag var preggo.

Slås du ibland av att alla svenskar plötsligt använder uttryck som du aldrig tidigare hört?
Nej men jag slås av hur alla förpackningar hinner ändras i affärerna. Och hur toksnyggt (och DYRT?) alla har det hemma helt plötsligt.

Når skal du ha flere barn?
När/om kroppen och psyket tycker att det kunde vara en bra grej att testa.

Er du enig i at gravide kvinner er mer groteske enn vakre å se på?
JA! Hela tillståndet är bisarrt.
Tragikomiskt, som E sa. Eller det kanske var om amning/pumpning.
Att få en bebis är en vacker grej men hela cirkusen innan? Urk.
(Fast ändå inte så urkigt som jag hade trott.)

Hva er favorittblomsten din? Asters?
Gillar astrar, ranunkler, förgätmigej.

Foretrekker du Cadbury eller Marabou?
Mellan de två: Marabou!

Hvor fort kan du spise en boks mes kokosboller (15 stk)?
Skulle nog behöva minst 1 - 2 minut för varje.
Ostbågar kan jag dock trycka i mig snabbare än vinden.

Kan du stå på hodet?
Tveksamt. Ogillar all fysisk aktivitet.

Ligger Skardala sånn omtrent midt mellom Skara og Ardala?
Hahaha! Skardala ligger mitt emellan Skara och The Twillight Zone.

Fikk du noengang bakt de pepperkakene?
NEJ. Grämer mig mycket. Kunde inte få tag i de rätta pepparkakskryddorna här.

Hvorfor er du aldri med på konkurransene mine?
Helt ärligt?
Jag har ibland lite, lite svårt för att förstå norska.

Er du god til å rense fisk?
Nej.

Har du noengang blitt sammenlignet med en fotomodell eller kjendis? Og slapp du i så fall heldig fra sammenligningen?
Ja. Reese Witherspoon. När jag var något tunnare och yngre med längre hår med utböjda toppar och gick och strosade i San Diego i babyrosa båtringad jumper en kväll.
Killarna var fulla och halvblinda. Men jag klagar inte.

Er du fremdeles glad for at du kjøpte tyllkjolen din?
Ja! Funderar varje dag på hur/när jag ska kunna ha på mig den härnäst utan att det blir pajas över det hela.

Hvor ofte er du hjemme i Sverige?
1 - 2 ggr/år men nu är det ett tag sen.

Kaller du det fremdeles for "hjemme"?
Nej.

Har du noengang vært i Canada?
Nej.

Liker du lønnesirup?
Jo vars, det tror jag, men inget vi har hemma.

Liker du hester?
Nja. Gillar? Ja. Älskar? Nej. Umgås mycket med? Nej.

Synes du generelt at spørsmålene folk stiller i spørrerunder er meningsløse?
Hahaha.
O nej. Aldrig.

Vilken är den bästa bok du har läst? Varför?
Fan vad svårt.
"Owl Babies" av Martin Waddell och Patrick Benson. Det är nog världens mest fulländade bilderbok för små barn. Den är makalös och oöverträffad i sin enkelhet, spänning, humor och kärlek.

Tänker du bli gammal i England?
Ja det tror jag.

Kommer Felix att bli en am/engelsk judisk pöjk? (Ja, nu är han ju det, men kommer han att uppfattas/uppfattas sig själv som sådan?)
Jag gissar brittisk, med svenska/protestantiska, judiska och amerikanska rötter. Judendomen ärvs ju på mödernet och jag är inte judisk så han skulle behöva konvertera om han var seriös med sånt. Es släkt är mestadels ateister och inte särskilt observanta.
Ansöker vi om dubbelt (amerikanskt) medborgarskap för F? Svar ja men det är ganska krångligt eftersom E bodde där så kort tid som bebis.

Vad är bäst med Oxford/England respektive/jämfört med gamla härliga, trygga Svedala (hehe)?
Jag är svag för sjabbigheten mixat med tjuuusigheten här. UK känns inte lika segregerat/rasistiskt som Sverige (även om det förstås finns jätteproblem här också). Ofta hög nivå på journalistik, kritiskt tänkande, allmänbildning. Folk i gemen är på samma gång mer ambitiösa och mer avspända liksom. Större utrymme för individualism och kufar i största allmänhet (och nu generaliserar jag förstås inte aaalls ;o). UK känns på samma gång mer gammaldags och väldigt modernt jämfört med Sverige. (Det dåliga med UK skulle också bli en lång lista men det tror jag alla vet.)

Känner du ibland en ångest över att bo i England och inte kunna babbla på svenska med kreti och pleti?
Nej.

Är du nöjd med livet?
Ja! Tacksam.

Vem skulle få spela vem i eventuell filmatisering av Styggelsen?
Det skulle de som höll i produktionen få bestämma!
Fast vi har ju lekt lite rollbesättare här på bloggen förut och kommit fram till att Maria Granhagen "är" Maja och Annika Jankells & Torsten Flincks yngsta flicka "är" Singa. Jag skulle gärna se Gunilla Nyroos som Eva men hon är nog inte längre i lämplig ålder. Eller en ung ond Jan Malmsjö i kvinnomundering, huga. På Vaktis har vi förslag på Paul Newman (men han är ju dö? Och en gammal amerikan?), Krister Henriksson och Kjell Bergqvist = gillar alla tre!
Inte exakt så jag "såg" eller "ser" någon person i boken men det spelar ju ingen roll.

Vad är ditt favoritpyssel, alla kategorier?
Rita, räknas det? Gillar/gillade att pilla med cernit- eller fimo-lera också men det var ett tag sen.

Om du skulle tillverka en present till någon själv, vad skulle du då göra?
Kolor i cellofanpåse, så som jag gjorde i julas. Folk som inte ens gillar hemmagjorda presenter (kan inte säga att jag klandrar dem) gillade!

Förlåt mig men nu

gör jag nåt som jag i hemlighet har morrat åt mig själv att aldrig göra.

Nej, jag har inte hybris.
Och jag har inte gått på min egen hype för nån sån finns det inte.
Jag suktar inte efter att få bli interjuuuvad mer än jag redan blir.
Jag inbillar mig inte heller att jag har speciellt mycket matnyttigt att dela med mig av (om det inte gäller vad jag just lärt mig som rookie i internationella bilderboksvärlden, där är jag sjukt passionerad om det inte har framgått).

Men jag är plågsamt, äckligt trött på mig själv just nu. Min person.
Jag tråkar ut mig själv. Jag är tom som en såpbubbla i skallen. Varenda inlägg jag skriver får mig att stanna upp och riva mig i skalpen och tänka "Nää, fan, detta har jag nog redan lallat om, fan jag minns inte." Påminner mig om när man varit ihop med nån länge och vet precis alla partyskämt och storys och anekdoter den andre brukar dra inför kompisar och ens eget jobb är att vara sidekick och flika in med smajl och rätt kommentarer här och där och inte somna mitt i vinglaset. En rutin man har. Som par. Tryggt. Mysigt. Invant.
Mysboring.

Så nu måste jag göra det här tyvärr. Det kanske kan ruska liv i nåt inom mig, vad vet jag.
(Alternativet är radioskugga i typ en vecka.)
Du bestämmer:
Fråga eller låt bli.
För jag inbjuder härmed till frågestund.

(vänligen ställ fråga i kommentarerna om du har nån, jag svarar ikväll)

Dagis tyckte

(underförstått) att vi var lite lama (sant! Vi är rätt lama) som inte givit Flingan något kaffebröd än. Vet inte riktigt varför, vanligt bröd får han ju, och frukt och puré, som är så jäkla sött. Tänkte väl vänta ett par veckor till ettårstårtan kanske.

Men nu är grejen den att dom inte matar honom med något han inte testat hemma. Så när deras kock gjort typ smulpaj med bär till desert skulle han få sitta där med en torr äppelbit och titta på när dom andra bäbisarna göttar sig. Så kan man ju inte ha det.

Så nu har han testat mina tråkiga ljusa muffins med lite hallonglasyr.

Om det gick hem?
Do the Kennedys wear black?

Är det möjligt

att göra egen god chokladmousse

-utan att äga en elvisp

eller

-utan att leka molekylääär gastronom och tokvispa för hand med isvatten ovanpå kylklampar?

Det är dagens proschäkkt.
Dagens 'problääm'.

Att kalla't 'lyxproblääm' känns törrt.
Det är inget 'lyxigt' problem - det är rent dekadent.
Förtappat.

Det HÄR stuket;

Felix goes Foki (fast utan sin rosett då),
gillar Polty på sin lilla lekkompis.
Oj oj oj. Nu blev det bra vibbar i huset.

(Ja det är vårt flickspöke han tittar på, precis bakom mig.
Hon håller till där, svävandes liten bit över golvet.
Kollar så att allt går rätt till som vanligt.)

Har pimpat mitt ritade lite.

Nä gu hjälpe mig.

Hur kunde jag missa detta så länge?
Det finns ju vintage-kläder för barn också.

Som denna lilla sjömanskostym i silke från 1940-talet.
(Nä inte fan blir det nån Fanny och Alexander-stämning om ingen styr upp.)

Och på tal om styra upp:
Nu säger jag det bara.
Är inte den där käre Jesper Juul en aning ... självgod?
Njuter han inte lite väl mycket när han sitter och myntar uttryck och är sådär himla rak och fryntlig och självklar?
Skrockar och trycker till en gnutta och underminerar vad som i grunden är välmenande föräldrabeteenden?
Man undrar ju lite va.
Dels undrar jag över hans barn.
Dom måste helt enkelt vara världens mest harmoniska lyckade människojävlar, no?
Sen undrar jag hur någon enda unge någonsin har kunnat växa upp utan att bli en fullständigt trasig vuxen innan Jesper Juul fanns där och skrockade och spred sina guldkorn.
Sist av allt undrar jag med spänning hur fiiint och perfekt allt kommer att bli om 20 år när alla Juul-drillade små übermenschs tar över?

Dom kanske tar beslutet att slå ihjäl den här trasiga kärringspillran.
Då får vi hoppas att min uppfuckade son står där och skyddar mig.

Det blir en fin helg

tror jag. Allt pekar på det.
Tommys dag på slottet.
Och en skräckrulle som väntar.
Kylt bubbel också.
Rent av ett herrbesök på rummet.
(Och då tänker jag inte främst på herrn som bara har tre tänder.)

O yeah.

Och jag skramlar som en spetälsk med stjärnhalsbandet.
Bra.
Då vet dom var dom har mig.

My lovely pottklippt british school boy.

A k a maken.
För typ 32-33 år sen.

Ååå.

Så fina pojkar. I can hardly wait.

Varje dag

borde vara Alla Hjärtans.

Nej

jag bloggar inte heller om Haiti.

Eller andra katastrofer
i någon större utsträckning.

Det betyder inte att jag inte tänker på't.
Och skänka tid och pengar till bättre behövande tycker jag att man alltid ska göra, regelbundet, om man kan.

Det var förresten en underbar arg radiointervju med vår brittiska ärkebiskop dagen efter det hände.
Intervjuaren ställde gubben mot väggen om det här med gud och vad han vill och kan egentligen. Stora delar av Haitis folk är ju väldigt troende. Ändå ska de lida alla helvetets kval och dö i drivor, helt meningslöst?
-Är de syndare eller? Är gud en gammaltestamentlig grym skithög som straffar dem för nåt vi inte vet? Eller är han bara ganska ointresserad av storskaligt lidande?
eller
-Är det naturen som är 'ond'/likgiltig?
eller
- (ett barns förklaring - och den de flesta teologer kör med ...) Finns det en annan gud, en svart motpart, en oerhört mäktig kraft, oftast mäktigare än gud själv, som ställer till med allt jävulskap, ie ... DJÄVULEN?

Biskopsgubben började stamma och kunde inte svara.
Som sagt. Årets läsning.

När kommer våren?

Vi vill uuut!

Mvh,
Trasorna

Jag ger det här tramset

3 av 5 solar. Så här i backspegeln.
Nån mer som minns när vi höll på och sjukade oss med det där allihop?

Bekännelse 1:
Var tvungen att kisa när jag gick igenom de gamla preggoinläggen för att hitta bilden. Snabbt som fan. Minnet av extrem ångest och obehag kommer ringlande som en giftig lukt, en bedövning, en förlamning.

Bekännelse 2:
Jag testade säkert minst två olika bilder av både mig och E innan det blev nåt som inte såg ut som en skitful liten råttgubbe.

En trosbutik

som heter RUMPUS.
Feckin' genius.

Är inskolning på svenskt dagis

alltid så här daltig och utdragen?
Hur har någon tid (ie råd) med det?

Eller är det jag som blivit avtrubbad av UKs mer ritsch-ratch-fillibom-iga inställning till kiddos?
Skönt i så fall.

Har ritat lite.

Välkommen att glutta ner

i min pyssellåda.

När min redaktör såg den lilla trasdockan (som tog mig två hela dagar att tillverka - sömnad är inte min grej, nej) så skrattade hon så mycket att hon nästan solkade sin byxa.

Dagens ytligt:

Ooo maj gaaawd, hur har jag kunna leva utan detta snabbtorkande överlack från Seche Vite?
Såg tipset från Maria hos Anna.

That's it - handfasta produkttips som funkar - El Mika (Marias skönhetsblogg med två andra tjejer) blir min nya glamour-oas.
(Fast Kicki kommer förstås alltid att vara min no-nonsense-queen när det handlar om beauty. Och en hel del annat.)

(Min färg under är Rimmel 433, French Ivory, två lager.
Mitt all-time-favvo-lack. Snorbilligt mä.)

Jag har också en

sån där gammal bok med råd till kvinnor.

Min heter 'Every Woman's Book of Love & Marriage and Family Life' och är odaterad men förmodligen från mellankrigstiden. Den förespråkar humor, att man inte ska vara alltför pryd runt det sexuella, och om maken vänsterprasslar har man visserligen rätt att bli arg - men man ska inte bli arg på den andra kvinnan. Och så ska man rannsaka sig själv en aning:
Har man inte varit lite väl schleten, trist och tjatig på sista tiden?
Jo. Se där.

Årets bästa grej hittills

(för barnboksmänniskor) är att kvalitetstidskriften Books for Keeps fått statligt bidrag och spenderat det på att pimpa hemsidan och lägga ut allt material sedan 1980.

Jag vet inte om jag kan förklara det oerhörda, fantastiska i detta så jag nöjer mig med att säga

G U L D G R U V A.

Ah. Det var bättre.

Mini-florentiner. Yum.
Hjärnan går på snabba kolhydrater.
Som sagt.

Maken sitter och ger

mig lite "konstruktiv" kritik på ett nytt bilderboksmanus.

Vill. Mörda. Långsamt.

Han är jättebra, fatta vilket bollplank jag har i honom och ååå så tacksam jag är.
Han håller koll på att saker funkar att läsa högt, är bra på rytm och roliga ord, och på att dämpa min ständiga undran "kan man verkligen säga så på engelska"?
Ger faktiskt ett och annat matnyttigt förslag också.

Men. Två saker har han inte fattat:

1) När jag säger att manuset absolut inte får bli längre, gärna kortare (det är en fucking konstform att skriva kort vänner) kan man inte komma med käcka snirkliga fraser som inte tillför något, som ökar textmassan med 30%, och som tvingar författaren att skriva om eller stryka en massa bra skit.

2) Han har ursvårt för att visualisera samverkan mellan texten, de (kommande) bilderna och den (kommande) layouten.
Ett uppslag har två sidor, killen. Textmassan för ett uppslag kan portioneras ut lite hur som helst i layouten över den ytan. Som pratbubblor till exempel, eller några rader uppe i skyn och andra nära figuren som pratar. Bara för att hela texten står i en klump i mitt word-dokument betyder det inte att det kommer att se ut så i den färdiga boken. Ögat ska vandra.

Herreguuud vad mycket lättare mitt liv skulle vara om E var tankeläsare.
Skänk honom en tanke av sympati idag.

Bilder från ett familjeföretag.

Uppifrån och ner:

Produktionsavdelningen.
Springpojken.
VDn.

Hoppa gärna över och svara

på min goa kompis Tutts kuliga enkät Vad luktar din stad?

Jag vill veta!

En kvinnas ost.

Fy, det här var riktigt

ofräscht faktiskt.

Jag fattar helt ärligt inte denna gravallvarliga indignation och bestörtning över att lättlästa spännande böcker säljer. What's new liksom?

Jag kan också vara elak och kritisk och svinigt avundsjuk över att jag (som anses "skrämmande intellektuell"* hahaha) inte kan leva lyxliv på mina alster.
Men det finns ju andra värden va.
Vara sann mot sig själv, pusha sin förmåga, och så vidare.

Och om jag vore proffskritiker skulle jag se det som min förbannade plikt att i alla fall kritisera med lite finess.
Lite humor kanske.
Ett skönt och effektivt grepp det.
Kritik och kommentar medelst humor.
När ska någon annan än Alex Schulman fatta det i Sverige tro?

(Serieteckning av lovely lovely Posy Simmonds.)

*Högsbo och Hisingens biblioteks blogg.

Jo, alltså, han borde väl veta vid det här laget att [---]

... there is method to my madness.

E kom hem och undrade

om jag "äntligen" tagit steget fullt ut och blivit tokig på riktigt.
För att jag sysslar med lite terapi?
Det tyckte jag var nesligt.
Det är ju själsligt sunt att ha lite terapi för sig själv för helvete.

Han borde väl veta vid det här laget att [---]

(fortsättning följer på lördag.)

Vi äger inga

äggkoppar. Jag brukar köra med ett shotglas. E vägrar ägg.
Men nu har jag köpt några enkla i trä som jag tänkte måla med mina akrylfärger. Inspirerad av denna.
Terapi var ordet.
Snart (?) påsk också va?

I like påsk. Påsk är inte så uppskruvat. Ett varv med dammsugar'n, lite skaldjur (oklart varför men det vill jag ha), lite choklad och lite skira små löv i riset så är jag barnsligt nöjd sen.

Man vet att det varit

en bra sovnatt
när F väcker oss med "sång"
kl 7.30

och man bara hinner ta sig en hor-dusch medelst babyservetter.
(Jag, inte E - han har trots allt arbetskamrater.)

Något fattas.

Så. Det var bättre.

Något fattas.

Oj.

Jag har blivit mentor.
Åt en tjej som pluggar till illustratör här.

Känns ... helt sjukt.
Känns som om jag är nio år gammal och just fått guldklocka.

Och så smickrande att det svindlar.

Är det bara jag?

Jag älskar Stjärnorna på Slottet.
Det bara är så.
Grämde mig förra året när jag inte kunde se hela omgången med Christina Schollin därför att SVT Play inte hade rättigheterna att sända alla filmklipp utomlands.

Så i år njuter jag dubbelt.
Varje avsnitt är en högtid.
Hela dagen ägnas åt att köra slut på Felix så att han ligger som i koma i sin lilla vita säng klockan 20:00.
Jag gör i ordning ett fat med ost i perfekta munsbitar som jag kan plocka i mig utan att behöva titta bort. Ser till att E sitter uppslukad i nåt fantasy-dataspel med lurar på i en annan del av vardagsrummet.
Slår kanske upp ett litet glas bubbel eller rött - så att jag liksom känner mig delaktig i det kopiösa fin-drickandet i rutan.
(I år gillar jag alla på sitt sätt men jag ser framför allt fram emot Kjells och Tommys dagar.)
Ja och sen njuter jag. Andaktsfullt.
Tills dom visar klipp på Siw som Pippi.
Herregud.
Duktig dam. Beundransvärd. Verkar trevlig också.
Men den där otäcka tillgjorda grod-stockholms-rösten hon hade som Pippi - nej jag tål den bara inte. Jag får spader. Jag lir't inte, för att använda ett västgötskt uttryck.

Mitt Oxford

handlar mycket om sinnlighet och nyfikenhet och mat och dryck.

Mitt Oxford känns inte som den stängda och otillgängliga stad av murar som turisterna ofta möter (för jag har ju turen att vara gift med en gammal insider).

Men Oxford är fortfarande spännande och ganska mystiskt för mig.
Lite turist här är jag allt.

Och nu tittar jag på gamla foton från förra hösten och längtar ut. Ut på stan, till husen och affärerna och saluhallen och alla korvarna och de levande humrarna.
Och Raymond Blancs fantastiska fik.
Macaroon- och cupcake-trenderna tror jag mest han hoppat på för syns skull.
Det är ju de klassiska franska bakverken som är hans grej. Och brödet.
Herregud, brödet.

Mer snö.

E jobbar hemma + byter blöjor + lär sonen hur miniräknaren funkar.
("How jew-ey!" utbrast jag.)
Bra.
Ta ut pojken i kärran är inte tal om.

Jag offrade mig, snörde på mig mina timberlands och pulsade/halkade till postkontoret & närbutiken.
Två gubbar i kön pratade om att det inte varit sån här snö sedan -62.

Och hey - sen sist hade affären fått in:

Cashewnötter
Mörkt bröd
OST!
Kondomer
Värmeljus
Vin

Ja du förstår ju då genast vilken toppenkväll jag får.

Glitterabstinens

så här i sobra januari.
Måste man ju råda bot på.
Så det blev de här två raringarna. Som ska sitta på en silverkedja om min hals.
Billig skit men det gör inget.
Lite turre. Lite kissie. Lite tabita.

Men det blir nog bra ändå. Fastän det inte känns 100% ... jag.
Lite som föräldraskapet faktiskt.
För skämt å sido, det var lite därför jag slog till.
Jag är ingen smycketjej men jag har liksom känt nåt konstigt behov att ge mig själv något för sonen. En markering. Nåt ... symboliskt. Ingen tatuering, o no, kan inte tänka mig något vidrigare på min mjuka vita prickiga 37-årskropp.
Var sugen på en fotoberlock i klassisk stil men hittade aldrig nån passande.
Sen gillar jag ju stjärnor lite också. Och idag sjöng Felix och jag Blinka lilla stjärna ihop och han "sjunger" sista ordet i varje mening och ler som en liten pascha och jag liksom löses upp, försvinner, jag ÄR Felix och han är jag.

Hade maken givit mig detta så hade jag lipat av lycka (ja SÅ enkel är jag) men hans omtanke ser inte ut på det viset och det vet jag ju. Så jag köpte själv. Swarowski.
Bra. Det blir bra.
Twinkle twinkle.

Jag tog just bort

ett nytt inlägg.
"Nope", tänkte jag,
"Det där hör bannemej hemma i en romanjävel. Eller möjligen en novell.

Det har aldrig hänt förut kan jag säga. Att jag gjort så.
Aldrig.

Som regel är jag alldeles för dålig på att samla och förvalta mina små uppslag eller vad man ska kalla dem.
Det där som kan bli ett bra stycke, som man kanske skulle kunna väva in bland andra hyggliga stycken. Nån gång. I nåt projekt.
Vet inte varför jag är sån. Det är som om jag fortfarande inte riktigt vill ge mig själv tillåtelse att hålla på med det här. Mycket dumt.
Nej. Jag är inte typen som går omkring med en liten vacker anteckningsbok för alla mina fiiina observatioooner och uppslag.
Jag köper visserligen dom där vackra anteckningsböckerna.
Men inget mer.

På bilden sitter förresten burleskdansaren Gypsy Rose Lee och jobbar på en spännande deckare*.
Helt oposerad bild sådär. Göder inte alls myten om den sköna författaren eller hur.
(Not. Men hon är förlåten.)

*The G-string Murders, 1941. Möjligen spökskriven. Lee ger sig själv rollen som detektiv som löser en rad mord på strippor som strypts med sina egna stringtrosor (!). Måste genast försöka komma över den känner jag.

Nu är jag i gasen

riktigt här. Bilderboksskolan tuffar vidare.
Ett tips jag fick i all välmening under illo-utbildningen och ofta tänker på är detta:

"Om du bestämmer dig för att teckna standardvinkeln* - då ska det finnas en jävligt bra orsak till det."

*Rakt framifrån, på lite lagom långt håll så att man kan se hela figurerna.
Som barn ofta väljer att teckna.
Lite mark och lite himmel kanske.
Eller en svag antydan till en tapet i tam vattenfärg för att man inte är riktigt säker på vad som ska vara där men man vill ju få med lite baaakgrund men inte för framträdande.
Lite platt helt enkelt.
(Se skiss ovan.)

Nej nej nej.
Förbjudet.
I alla fall att göra så rakt igenom.
Det blir trök.
För ålderdomligt.
För statiskt.
Osar dåligt illustratörs-självförtroende.
Amatörmisstag som jag och alla andra gör. Fortfarande.
Men jag slår hellre blåmärken på min egen kreativitet och testar tio andra bildlösningar innan jag lat-väljer standardvinkeln. Trots det trillar jag ofta dit. Men jag är medveten om'et i alla fall.
(Överkurs: Om man vill förhöja ett dramatiskt uppslag som kanske innehåller en extrem närbild och stark känsla, kan man bygga upp med lite trygga trista standardvinklar innan.)

Man ska veta detta:
Förlagen förväntar sig en jäkla massa dynamik av sina illustratörer nuförti'n.
Inzoomningar, ovan-ifrån-perspektiv, ja rena formlekar.
Illustratörer som använder hela ytan och tänker grafiskt och lite utanför ramarna va (förlåt en klyscha). Tänk som en filmare! Är mitt bästa tips här.

Sätta sprutt.

Bilderbokstävling här för dig född på 1980- eller 90-talet.
Lite snäv och taskig åldersrasistisk regel kan tyckas men hey.
Och fyra färdiga uppslag + resten skisser är ... erm, j*vligt mycket jobb.
För inga pengar, ingen coachning och inga garantier. Rent ut sagt. Speciellt om du inte pluggat barnboksillustration och inte har koll på vad som förväntas. Don't work harder, work smarter.

Fast du kan ju alltid låtsas att du är med i Opals tävling. Men bara göra två uppslag helt klara (som är lite mer brukligt och vad förlagen förväntar sig).
Och sedan helt coolt skicka ditt fantastiska manus + skisser till ett annat förlag.
Som inte har nån tävling utlyst (tävlingar = världens billigaste marknadsföring för den som utlyser dem, glöm aldrig bort det) men som kanske tänker betala ett lite mer marknadsmässigt honorar ...

Tävlingar ja.
Vill dela med mig några ord om skrivartävlingar.

Det enda man behöver för att kunna skriva är ---- ?

Penna?
Inspiration?
Papper?
Jävlar anamma?
En god idé eller tre som man bara inte kan hålla sig ifrååån?
Tokbra sittfläsk?

Ja, jo, ja, jodå.
Men en sak är viktigare än allt annat:
En kompromisslös deadline.
Som gör att du bara måsta försaka en massa annat och tvingar dig att fokusera på uppdraget.
Då brukar inspirationen och idéerna poppa upp också, se. Dom har liksom inget val.
Utan deadline blir det inget av. Fuck all. Bara urtråkigt snack om dina skriiivardrömmar som till och med din mamma börjar ledsna på. Ingen hockey alls. Boring. Tro mig.

Har du inte den ståldisciplinen i dig själv kan en skrivartävling vara en bra övning i hur det är att skapa mot en deadline. Och på så vis kan skrivartävlingar vara nyttiga.

Men har du "det" som skribent/illustratör behöver du faktiskt inga tävlingar.
Då är det bättre att söka bekräftelse genom ditt eget fria skapande som du sedan presenterar till förlagen självständigt.
Okej?

Här är mitt kylskåp. Du bestämmer.

Vi är fortfarande utan röjda, sandade eller saltade gator och trottoarer.
Det är livsfarligt att gå ut.
Det finns ingenting i affären.

Vad ska vi hitta på till middag? Ostbricka + glass är ju givet, men själva maten?
Minipizzor på rostat bröd med parma och räkor och lök känns lite väl ... student-mat-aktigt som E skulle sagt.

Har inventerat köket och detta är vad vi har:

Frukostflingor
Fruset skivat bröd
Tre skivor parmaskinka (måste ätas idag)
Fyra små potatisar
Pyttelite gammalt mos (måste ätas idag)
Två frysta fish-cakes
En halv påse frysta räkor
Två matskedar creme fraiche
En skvätt mjölk
En skvätt grädde
En halv påse penne
En halv gul lök
Tomatpuré

Fond (kalv och kyckling)
Kryddor (välfyllt skåp)

Parmesan
Saint Agur Blå
Cheddar

Kex

Fem rutor Green & Black choklad
Isig men god vaniljglass

Har ni också 'skilda' förresten?

Skilda sovrum alltså?

Skulle gärna vilja komma i kontakt i så fall.
För en "grej" som man säger.

Maila gärna:
amanda.hellberg@gmail.com

Tack!

Bilden är missvisande.

Det var inte fruktblandningen som var fin, den var ju enbart Domus-aktig i smakerna. Inte värt risken. Minns du hur jädra O-N-T det gjorde att sätta en sån där hård kantig sak i halsen?

Men Nickel Gammeldags.
Oj.
Oj.
Fast egentligen var det bara två bitar jag gillade:
"Polkagris" (för att den var så fin) och så den gula.
Kan det ha varit nån typ av smörkola med hint av mint?
Yummy hur som helst.
Nästa år jul när jag gör egen smörkola igen ska jag bannemej testa att ta i några droppar pepparmintsolja. Kan det funka eller?

Jag är stolt

över att han fullkomligt hatar att vara utomhus lika mycket som jag.
Kolla missnöjda fejset. I love him.

Utomhusfånar är så maniska på något vis. Usch.
Typexemel på människor som bara fjantar omkring och tjatar om hur dom ääälskar sin fucking friska luuuft. Och aldrig får något gjort på riktigt.
Jag tror ibland helt allvarligt att hela friluftsgrejen är en ursäkt. Nåt folk hänger upp sig på för att slippa ifrån liksom.
För att döda tid.
Slippa ifrån sig själva.
Och så får dom känna sig duktiga som fan på kuppen.

Lite som tanten på bilden faktiskt.
(Could have fooled me.)

För en sekund sen:

Förträngde jag hur vidrigt kissnödig jag är eftersom jag inte ids resa mig.
För en minut sen: Hällde jag upp den sista kaffekoppen för idag och gav den tysta babymonitorn en tacksam blick.
För en timma sen: Tänkte jag "jisses vad trött pojken är, jag får snart testa med en kort eftermiddagslur".
För ett dygn sen: Hade jag ont i skelettet och trodde att jag skulle bli krasslig.
För en vecka sen: Såg jag inte fram emot att E snart skulle börja jobba igen.
För en månad sen: Hoppades jag (förgäves) på några jobbesked innan jul.
För ett år sen: Började jag bli preggo och optimistisk på allvar. Visste inte att det bara skulle dröja 5 veckor till. Och jag kände mig lite motvilligt märkvärdig som fick äta vid the High Table på Christ Church College innan jag rultade ner i katakomberna för lite resööörsch.
Ska rota fram bilds.*

*Hittade. Se ovan.

Det har varit förbluffande stillsamt

med spökerier och onda aningar sedan jag började sova ensam.
Var håller hon hus?

Natti natti.

Om.

Familjen skulle växa.
Och vi vill bo kvar här.
Då pimpar jag upp vårt skjul i den här stilen och flyttar ut dit med min dator och allt konstnärsmaterial. Bara för att det ser så lovely ut.
Fast blir det fridfullt egentligen? Får man vara i fred?

Fina författaren och illustratören Erica Jane Waters har ju gjort tvärt om; övergivit sitt rosa skjul och kamperar nu i ett två hörn i barnkammar'n (ritbord och skrivbord - sån lyx har icke jag).
Hmm.
Och var skulle vi göra av alla verktyg, gamla cyklar, julsaker, vinterkläder och färgburkar som bor i skjulet nu?
Nä det tänkte jag visst inte på min Bozo.

Vi är insnöade.

Sonen är krasslig och tar det dåligt. Han är hysteriskt arg på sin täppta näsa och slår den i blod i ren frustration, nu på tredje dygnet.
Ändå har vi lyckats jobba lite, ta en och annan dusch, och kolla på Coraline (tack alla som tipsat, nu blev det äntligen av. Vi gillade. Fast den är ju mer för vuxna och tonåringar än för barn dock?)

Tog mig till närbutiken (vanligtvis en 12-minutersrunda) igår kväll. På 40 minuter.
50 cm snö i en härlig lasagne med knögglig is.
Ingen har skottat, sandat eller saltat. Ingen har vinterjackor eller kängor utom jag.
Skolor och arbetsplatser har bommat igen.
Välkommen till UK.
E tänkte ringa polisen.

Närbutiken var tom.
Alltså, helt tom.
Sånär som på några ostar, choklad, dyr parmaskinka och vin.

Rättelse:
NU är närbutiken HELT tom.
Hehe.

Om jag var boktitlar.

God listidé som jag har lånat av Suz.

Är du man eller kvinna? Allt från början

Beskriv din tonårsperiod? När kommer bussen?

Hur mår du? Kråka Grå

Beskriv stället du bor på? Huset som trollade med tiden

Vart skulle du vilja resa? Stad i världen

Beskriv din bästa vän? En förtjusande man

Vilken är din favoritfärg? Vildblommor

Hurdant väder är det just nu? Snö ska falla på snö som fallit

Vilken är din favoritårstid? En god höst

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta? I huvudet på en gammal hagga

Vad betyder livet för dig? Själarnas resa

Hurdant är ditt parförhållande? Svindlande höjder

Vad är du rädd för? Främlingen i huset

Vad drömmer du om? Det

Dagens aforism? Tillsammans är man mindre ensam

Vilket råd skulle du vilja ge? Kommer hem och är snäll

Hur skulle du vilja dö? Gott och snabbt

Ditt motto? Olydig men snäll

Vad gör dig riktigt ledsen? Hundra år av ensamhet

Vad gör dig riktigt glad? Friskare barn

Så fruktansvärt, fruktansvärt B-R-A

om den otäcka, klämkäcka, skadliga "tänk positivt"-fascismen som omger oss nuförtiden.
Ja tänk, man kanske till och med kan stärka sitt eget immunförsvar bara man är tillräckligt positiv?
Jojo, ja just det. Och om man inte lyckas med det - så är det ju enbart ens eget ansvar.
För då har man nog inte varit tillräckligt positiv ändå.
Smidigt.
Smidig filosofi att predika.
Smidig filosofi som omsluter oss från alla håll.

Alltså det är ju fullkomligt vidrigt.
Jag älskar Barbara som tar upp det här.
Det finns ingen annan journalist/författare/wallraffare som Barbara.
Jag säger't igen:
Läs Barbara.
(Så svår är inte engelskan.)
Om inte annat för hennes fräscha insiderperspektiv från bröstcancerhelvetet - västvärldens största kvinnomördare.

Mvh,
En cynisk sur jävul
som det gått hyggligt för ändå.

Det var tur

att rean var helt värdelös i år.
Så att jag kunde lägga krutet på en "ny" vintage-pärla i stället.
Jag älskar pärlan. Hon gillar mig också. Undrar vem som hade henne innan. Vem som sydde upp henne.

KAN till och med funka till mina Westwood-pjuck, ja?

(Fast tur att jag köpte trasan innan vi gjorde 2010-budgeten säger jag bara.
Uj uj.
Worst-case-scenareot är allvarlig svångrem. Inte för att vi klagar. Det är ju såhär det blir. Ojämt. Det vet man om innan. Vi får se.
Men ser du en hålögd jäkel med en före detta välgödd toddler under ena armen och en refuserad bokjävel under den andra, letandes tomglas i en sinnessjuk tyllklänning, så är det jag.)

Efter socker.

Natten blev fridfull.
Konstig grej i övrigt dock:
Nu när allt sockermalande är slut (kastade just sista svegna kakorna i vämjelse) har jag helt ofrivilligt bytt hobby.
Nu är det ost som gäller.
Ost ost ost.
Jag bara môlar i mig skiva efter skiva.
Det finns inget botten i mäk.
Planerar i detta nu en polarexpedition ut i ett svidande -7-gradigt Oxford. Hela min tillvaro går ut på hur jag ska kunna komma över mer ost. Jag tuggar och maler som om ost höll på att bli en bannlyst substans. Har jag någon form av brist i mig?
Ja det har jag. Brist på vällagrad krämig cheddar.

Nyss stog jag och skopade i mig Felix lama mjukost direkt ur asken när E kom förbi.
"Titta inte på mig", sa jag. "Du ska inte se mig så här."
"Jag vet", suckade han. "Det är en sjukdom.
En sjukdom som luktar ost."

Men var ÄR tanten?

Morsan. Menar jag.
Börjar kännas konstigt detta.

Mvh
Pojken i buren.

Natti natti amigos.

Nu kryper jag in till min ensamma spökbädd för andra natten i rad.
Blåser frosten av filten och blundar hårt så att jag inte ser om något svirrar till som skulle kunna vara ett kallt vinddrag i gardinen.
Eller möjligen nåt lite mer sinistert.
Nåt man inte vill se.
Hoppas vi hörs igen imorrn.

Kan ni också se OOOWallaändrr?

Med Kenneth Branagh?
Mickit märkligt med ett svenne-brittiskt "Yschtadd" eller hur.
Och att dom inte har fattat att svenska samtida hem numera är vita krusidulldrömmar med ett och annat plektrumformat minimalist-bord. Inte en orgie i depp-bruna träpaneler.
Och hur mycket vajande sädesfält under färgmanipulerade olycksbådande skyar kan man klämma in i en produktion egentligen?
Men vi kollar. Vi gillar Kenneth. Nästan alla här kollar och gör tummen upp. Det känns ju lite edgy och fräscht och så jämte Midsummer och Poirot och Lewis (som nästan bara panchosar kollar på här).

Tycker det är väldigt kul att dom castat landsbygdsmänniskor (runda bankkassörskan, skvallerbonnen) med brittiska provinsiella dialekter. Spelar liksom inte så stor roll om det är Newcastle-tugg eller Yorkshire-, bara det inte låter "riks".
Och det här med OOOWallaändrrs kollegor är också kul.
Är det ens möjligt att hitta de brittiska skådis-dubbelgångarna till den där drömbåten Ola Rapace (som alla vet vem det är utom jag) och han den där teknikern Mats (?), Ingmar Bergmans son, en skådespelare jag alltid gillat på något vis?
Ja. Det är det.

E föredrar de svenska filmerna med Krister H. Och han är ju fin det håller jag med om. Kenneth är liksom aningen för dishy.
Även om E inte riktigt fattar Mankells fixering vid sekter och kollektiv. Och att hissa/spika/hänga/tvinga upp folk på tak. Och gärna tömma dom på blo' också. Hur som helst. Alla offer måste upp tydligen. Upp, upp, upp. Gärna lite halvhögt.

Nu ryker pyntet.

In med tulipaner och neutrala ljus. Yay!
Allt godiset är uppätet också. Duktigt va.

(Sovrapport: Riktigt bra 1:a natten ensam. Bara 3 korta uppvak p g av Felix men det var inte min natt så jag kunde ligga kvar och tryna i mitt 11-gradiga spök-kontor. Med svettig hals och iiiskalla fötter. Bonus: 22-sekunders morgonmys under täcket med maken. Det hinner man mycket på. Inte.)

Satans synd

att det här barnomsorgsalternativet inte finns tillgängligt i UK än.

Nu flyttar jag

ut ur sovrummet ett tag.
Nu är det nog.
Jag tar beslutet stärkt av era kommentarer.
E sov låg och vred sig på soffan halva natten med ledsamma drömmar om att hela hallen var full av väskor för jag skulle lämna honom.
Vi ska också försöka få in honom på någon typ av sömnlab på sjukhuset så vi får se vad han behöver egentligen; bettskena eller operation eller något annat kanske.
Det blir nog bra detta. Till slut.

Blir svårt imponerad

av alla som kan sammanfatta sitt decennium så fint och detaljerat och innerligt och kul.

Själv kommer jag inte ihåg någonting.
Eller jo, jag minns ju i stora drag.
Och alla viktiga skeenden och roliga anekdoter knivskarpt.
Alla sköna nya människor och studier och flyttar och förhållanden och glädje och hopplöshet och snygga år och fula år och helt plötsligt var jag gift och fick börja ge ut böcker och häpp så bodde vi i Oxford och oj, nu har vi en pojk.
Men: Vilket år hände vad?
Nej. Det skulle jag vara tvungen att fundera osunt länge på.

Åh!

Vilken underbart kuslig spökbild.

Felix blev alldeles kär

och fnissig av Dolly the dog.
Det var helt otroligt j*vla sött att se.

Om du bara tänker läsa

en enda populärvetenskaplig bok i år så vill jag rekommendera den här.
Till dig, och möjligen också till tonåringen du älskar. För så lättläst är den.
Som en motvikt till alla de kokböcker och självkänsla-böcker vi omger oss med kanske?

Var och en blir visserligen salig på sin tro och det ligger inte för mig att missionera min ateism.
Hur befängt och unket och farligt jag än upplever detta med att runt 95% av USA numera är positivt inställda till en gay, svart eller judisk president men bara strax över 40% skulle finna en president utan tro på en högre makt acceptabel.
Brrr.
Hur som helst.
Kanske har du nåt här.
Om du som jag tycker att hela julsmeten blir lite väääl skenhelig mellan varven.
Om du som jag genomgick en ofrivillig och lite förvirrande barndomsindoktrinering i kyrkans barntimmar och ungdomskören och den (då) mycket kristendomsbesatta svenska skolan.
Om du som jag inte får ihop det där med den store herr (?) G och hans hantlangare på jorden.
Om du som jag tycker att det är småkul när en arrogant och ettrig och smart och indignerad och rolig Oxford-professor törs knäppa di självbelåtna troooende på nosen på ett minst lika självbelåtet vis.
(Annars är man ofta så artig mot de troende, är det inte så? Som om man liksom känner på sig att de är ganska sköra. Jaja.)
Richard säger att han vill hjälpa folk med att "komma ut" som ateister med den här boken. Att man faktiskt får tänka så här.
Undrar vad jag hade tyckt om den här boken om jag själv varit troende? Förmodligen använt den som dörrstopp. Eller blivit lite rädd.

Vår sushi blev god förresten.

Men jag tyckte allt att det var mycket klibb och pill och stress trots att vi hade kollat på instruktionsfilm och allt.
Gissa vilka två som är Es hantverk by the way?
(Ja vi småbråkade om att jag inte var särskilt impad av hans noggrannhet. Grinigt av mig kanske. Men han är ju för helvete ingen bäbis. Och dessutom ofta lite väl nöjd med vilken snajdare han själv tycker att han är i köket.
Fast nu gillar vi varandra igen.)

Nä nu spränger vi 2009 med en fet glitterraket va.

Pang bom krasch.
Bort med 2009.
Nu ska vi ha nytt, nytt, nytt; Januari och krispiga tulpaner och kyla och tända ljus och tillförsikt. Japp. Många pussar vänner. Vi ses på andra sidan.

En tabubelagd dröm

jag har börjat bolla med är (schhh) skilda sovrum.
Jag håller på att bli sinnesrubbad av allt snarkande och konstrande. Min sömn är hårdvaluta nu.
E blev jätteledsen när jag tog upp detta (liten skilsmässa hello) och, fan, det hade jag nog också blivit om det varit ombytta roller. Men det är inte konstigt att Felix börjde sova bra först när han flyttade ut från oss om jag säger så.
E har testat några tabletter men di där pillren är ju rena uppåttjacket och dessutom har de ingen avsvällande effekt efter några dagar.
Plus att jag är så trasig av alla småljud och ständiga uppvaknanden nu att E inte ens behöver snarka speciellt allvarligt (säkert mindre än jag själv om jag är ärlig) för att jag ska vakna.
Är jag ensam om detta? Fan också.

Vegetariska vännerna

och vi ska göra egen sushi imorgon kväll. Min snilleblixt.
Ingen av oss har lagat detta innan.
Men jag har köpt ett kit.
Ska bli spännande.

På grund av tomma affärer i mellandagarna blir det ingen färsk rå fisk (E sörjer) men dock:
Söt omelettrulle
Rökt lax
Frysta räkor
Burktonfisk
Gurka

Nåt annat man kan ta till?
Och är det bästa att göra riset dagen innan?
Alla tips från er sushiproffs mycket välkomna tack.

Min drömfemma

för en riktigt spännande och kontrastrik säsong av Stjärnorna på slottet skulle vara:

Gunde Svan
Barbro Lindgren
Carola
Erland Josephson (han är väl inte för skröplig va?)
Lill-Babs

Bubblare:
Gösta Ekman
Mona Malm
Claes Elfsberg
Lena Olin
Joey Tempest

Plötsligt händer det.

Två tänder i julklapp.
Tandborstar-skolan HELLO.
(I morgon ska vi testa med rätt sida av borsten.)

P.S.
Scener ur ett äktenskap del 751:
Jag: "E, E, kom till toan med kameran!"
E (med surkärringsröst): "Jaha vill du att vi ska ta kort på din bajskorv så du kan lägga ut det på bloggen eller?"

Moderna designklassiker

inom "kitchig tomte"-genren enligt mig.

Vill veta allt om dessa. Här är de igen.
Kan du hjälpa mig? Nätet är värdelöst.

Var är de gjorda? Tyskland? Norge?
Och vad heter sötisarna? Var köpte ni era?
Känns som om mamma skaffade våra på typ Domus när jag var liten.
Hoppas nån smart jäkel börjat nytillverka.

Vill haaaa.

Till alla skriv-lovers

vill jag flagga en ny vän i bloggsfären: Ungdomsförfattaren Maria Turtschaninoff.
Jag är på god väg att läsa igenom varenda inlägg om hennes skrivande.
Och jag är mycket avundsjuk och full av beundran inför hur j*vla bra och öppet och personligt hon belyser hur det faktiskt går till att jobba fram en roman så att den blir redo för publicering.
Hon tar undan lite av mystiken - utan att rasera magin - runt detta konstiga åtråvärda yrke. Skulle jag vilja säga.

Tack Maria!

Kinamat!

Kinamat!
Kinamat!
KINAMAAAT!

(Inget är godare än det man nu väljer efter 4 dagars julmatstuggande eller hur. E ville ha hämtpizza men jag slog näven i bordet.)

Och engelska apan

är som synes sjukt nöjd med sin julklapp.

Thanksgiving-brevet.

From: Marney

As you all know a fabulous Thanksgiving Dinner does not make itself. I need to ask each of you to help by bringing something to complete the meal. I truly appreciate your offers to assist with the meal preparation.

Now, while I do have quite a sense of humor and joke around all the time, I COULD NOT BE MORE SERIOUS when I am providing you with your Thanksgiving instructions and orders. I am very particular, so please perform your task EXACTLY as I have requested and read your portion very carefully. If I ask you to bring your offering in a container that has a lid, bring your offering in a container WITH A LID, NOT ALUMINUM FOIL! If I ask you to bring a serving spoon for your dish, BRING A SERVING SPOON, NOT A SOUP SPOON! And please do not forget anything.

All food that is to be cooked should already be prepared, bring it hot and ready to serve, warm or room temp. These are your ONLY THREE options. Anything meant to be served cold should, of course, already be cold.

HJB—Dinner wine

The Mike Byron Family
1. Turnips in a casserole with a lid and a serving spoon. Please do not fill the casserole all the way up to the top, it gets too messy. I know this may come as a bit of a surprise to you, but most of us hate turnips so don’t feel like you a have to feed an army.
2. Two half gallons of ice cream, one must be VANILLA, I don’t care what the other one is. No store brands please. I did see an ad this morning for Hagan Daz Peppermint Bark Ice Cream, yum!! (no pressure here, though).
3. Toppings for the ice cream.
4. A case of bottled water, NOT gallons, any brand is ok.

The Bob Byron Family
1. Green beans or asparagus (not both) in a casserole with a lid and a serving spoon. If you are making the green beans, please prepare FOUR pounds, if you are making asparagus please prepare FIVE pounds. It is up to you how you wish to prepare them, no soupy sauces, no cheese (you know how Mike is), a light sprinkling of toasted nuts, or pancetta, or some EVOO would be a nice way to jazz them up.
2. A case of beer of your choice (I have Coors Light and Corona) or a bottle of clos du bois chardonnay (you will have to let me know which you will bring prior to 11/22).

The Lisa Byron Chesterford Family
1. Lisa as a married woman you are now required to contribute at the adult level. You can bring an hors d’ouvres. A few helpful hints/suggestions. Keep it very light, and non-filling, NO COCKTAIL SAUCE, no beans of any kind. I think your best bet would be a platter of fresh veggies and dip. Not a huge platter mind you (i.e., not the plastic platter from the supermarket).

The Michelle Bobble Family
1. Stuffing in a casserole with a serving spoon. Please make the stuffing sans meat.
2. 2.5-3 qts. of mashed squash in a casserole with a lid and serving spoon
3. Proscuitto pin wheel – please stick to the recipe, no need to bring a plate.
4. A pie knife

The June Davis Family
1. 15 LBS of mashed potatoes in a casserole with a serving spoon. Please do not use the over-size blue serving dish you used last year. Because you are making such a large batch you can do one of two things: put half the mash in a regulation size casserole with lid and put the other half in a plastic container and we can just replenish with that or use two regulation size casserole dishes with lids. Only one serving spoon is needed.
2. A bottle of clos du bois chardonnay

The Amy Misto Family (why do I even bother she will never read this)
1. A pumpkin pie in a pie dish (please use my silver palate recipe) no knife needed.
2. An apple pie in a pie dish, you can use your own recipe, no knife needed.

Looking forward to the 28th!!

Marney

Måste säga att jag tycker att Marney har en och annan poäng här faktiskt.
Om ingen tar på sig att styra up alla bozos så blir det ju inget bra va.
Jag har hämtat brevet från denna blogg med töntiga underbara familjebilder.

Nu har vi roat oss

i arton timmar blankt med dessa underbara vintage-inspirerade kedjeansikten.
Glöm tevespelet InFamous (från E, till E) eller mineralsminket (från moi till moi).

Detta är årets julklapp, tveklöst. Tusen tack Tutt!

Jag har fått ett coolt

julkort som jag (inspirerad av Marie) måste erkänna att jag inte har den blekaste aning vem som skickat.

Trots att hon (ja det måste vara en hon) har undertecknat med ett märkligt (men inte oläsligt) namn.
Det är postat i UK och på engelska.
Men hon (?) har använt mitt svenska smeknamn (det gör inte många som jag inte känner väl).
Och hon (?) visste vår nya Oxford-address.

Har jag fått nån typ av stroke - eller förträngt en kär väns namn?
Detta gnagde hål i mitt huvud så tillvida att E tog bort kortet ur min åsyn en stund.
Men sen tog jag fram det igen.
För det var så fint.

"Nä nä

bäbisar fattar ju inte det där med paket, det är ju bara pappret som är kul för dom."

Bull.
Shit.

God jul!

Äkta hederlig jul-ilska

känner jag inför bloggare som skriver typ:
"Nämen inte ska du sitta hääär och läsa min blogg på självaste juuulafton, seså, schas iväg med dig och fira juuul nu."
Det är att pissa på folk.
Folk som gillar att läsa bloggar även på f*cking julafton.
Eller folk som kanske inte firar nån förbannad jul.
Eller folk som kanske inte har en lika självbelåtet hysteriskt myyysig livspussel-jul som bloggaren.
Eller såna som vill norpa sig lite ensamtid och surfa en gnutta - trots att det är en hööögtidsdag.

Grrr.

Nä nu är det bannemej dags

att sparka igång den här showen.

Satt och kollade på kort

från sonens första vecka i livet.

E (pekar) : "Nämen vem är den där unga flickan? Henne har man inte sett på länge."

(=Jag.)

Modig man. Mycket modig.
Och mycket dumdristig.

Jag är en sån där jobbig typ

som gärna fixar lite "sött och fint och kul" för andra.
Och sen blir småstött för att ingen fixar något "sött eller fint eller kul" för mig.
Men idag steg maken i graderna.
Ja jag veeet att det bara är en liten kackig chokladpryl för några tior men han fixade den åt mig. Som en liten gullig jullovsgrej. En guldren! Med pinglande klocka! Bara till mig!

(Börjar lära mig att han gör nåt i denna stil oombedd typ vart fjärde år.
Och varje gång blir jag rörd.)

Tiden går långsamt

och tiden går fort.
Om sisådär 12 veckor är det dags för mitt första brittiska boksläpp. Hjälp! Jippii!

Det är redan tal om kampanjaktiviteter tillsammans med författaren, bland annat skolbesök.
Och exakt där blev jag superexalterad. Och nervös.

Författarbesök i skolan när jag var liten var det bästa jag visste. Jag minns när Nan Inger med hästböckerna kom till oss på lågstadiet. Jag frågade (förstås?! Lillgammal, hello) om hur samarbetet mellan henne och illustratörerna funkade. Och hon sa: "Vi har inte så mycket med varandra att göra men det är klart jag blir besviken ibland när de har tecknat huvudpersonen med långt hår ända ner på stjärten och jag hade tänkt mig henne med två trevliga flätor - som du." (swooon ... vilket proffs)
Och Inger Kullenberg ("Magdalena på Stjärneholm") berömde mitt goda minne när jag (odrägliga unge!) kom ihåg detaljer från hennes böcker som hon själv glömt. Hennes man hade byggt ett helt mini-Stjärneholm som de körde omkring med på en släpkärra till skolbesöken.

Jag bollar så ut en fråga: Ni pedagoger, föräldrar, skrivande och läsande människor, författare och illustratörer: Vad tycker ni att ett bra författar/illustratörsbesök ska innehålla?

Det blir nästan slagsmål

om att få stå här i mysfönstret och diska.

Not.

(Notera snön på uteplatsen nere vid boa! Stort.)