Alla har en bok inom sig: Skrivarkurs eller inte?

tisdagen den 4:e mars 2008

Skrivarkurs eller inte?

Carolin:
Har du gått skrivarkurs? I så fall vilken?

Nej jag är nog för arrogant för det. Annars tror jag ju stenhårt på kreativa kurser, hade aldrig kunnat fortbilda mig till illustratör annars.

Skrivarkurs funkar skitbra för vissa. Mick Jackson i Brighton tex, hans debutroman The Underground Man vann fina priser och Mick säger att det var på skrivarkurs som han fattade exakt hur mycket han älskade att skriva och att han måste bli mer ambitiös och strukturerad. Min kompis Ed däremot kände dålig tilltro till lärarens kompetens, upplevde att hans språk blev kastrerat och att hela grejen var mer som gruppterapi. Han har skrivit två opublicerade romaner nu samt vunnit 12 000 kr för en novell.

Nej. Jag vill inte läsa och ge feedback på andras texter, och jag vill inte visa mina egna på det viset. Däremot tror jag att tävlingsapan i mig skulle gilla hårda deadlines och känslan av att “jag kan minsann bättre än han/hon”.

Har ni gått skrivarkurser? Vilka? Vad var bra? Dåligt? Om jag inte har helt fel så har vi en duktig skrivkurslärare med oss i gänget här? Kom igen, smiska mig på skinkan och säg till om jag pratar strunt. Funkar skrivarkurser för alla? När är det värt tiden och pengarna?

6 kommentarer:

Anonym sa...: Hej!
Jag tror inte att man behöver gå skrivarkurser för att komma igång och skriva sin roman/novell/diktsamling. Jag kan däremot tala av egen erfarenhet och säga att för mig funkade skrivarkurser (med inspirerande kreatörer som ledare) som något av en väckarklocka för vad som funkade bäst för mig – genom vissa övningar jag inte hade hittat på för egen maskin kände jag att jag kunde fördjupa och förädla min egen stil.

Jag var nog egentligen också för arrogant för att gå skrivarkurs, men för mig funkade det skitbra. Särskilt momentet när andra läste mina texter och kom med feedback. Att lösgöra mig från min egen text och se den som vilken text som helst, inte se kritik mot texten som kritik mot mig.

Jag har gått kurser på Högskolan i Jönköping (Skapande Svenska, jättebra kurs med verklighetsförankring i publiceringsbranschen och författarbesök - hit måste man söka med arbetsprover), Novellskrivarkurser på Falkens författarskola i Göteborg (distanskurser med personlig handledare), Kursen ”Ordbruk” på Braheskolan Visingsö (sommarkurs på en vecka, vilket väl egentligen var lite mer som terapi, men väldigt kul och intensivt med sköna skrivarmänniskor). Och så har jag lagt upp och hållit en egen kurs på Högskolan i Skövde i Kreativt Skrivande på 5p, en utmaning som var väldigt rolig och givande.

TUTT//
Publicerad i novellantologi.
Opublicerad illustrerad novellsamling.; 4 mars 2008 18:43
Amanda sa...: Tack! Det här med att fördjupa och förädla sin egen stil låter jättebra, det tror jag starkt på. Och att lösgöra sig från den egna texten. Men visst är det svårt att läsa prosatext av nån man känner? När kompis Ed visade sin vinnarnovell (där det förekommer en frånskild pappa som tycker att hans nya tjej är skitläcker i sin lilla bikini fast hon är fet) var det väldigt svårt att inte tänka "jaså Ed (frånskild pappa) är en chubby chaser under ytan, men hans sambo Lollo som är så spetig, kanske är det därför han försöker göda henne?"; 4 mars 2008 20:07
Ataharis sa...: Jag minns när jag var en hel del år yngre, att en vän till min bror gick en skrivarkurs. Och han skrev. Som han skrev. Djupt, brutalt, jobbigt.

Men jag vet att det jag reagerade mest över var att han skildrade sex - och att hans föräldrar läste det. Det minns jag som min största undran, hur han fixade det?

Visserligen var jag yngre då. Föräldrar och sex hör verkligen itne ihop i tonåren. Men även nu, när jag skriver mine gen blogg och kan skriva hur mycket om sex som helst (förskönande och omskrivande om jag vill) så håller jag tillbaka. Helt enkelt för att mina föräldrar läser min blogg. I och med att den är personlig, skulle många tro att sexskildringarna är personliga ...

Ungefär som din reflektion över Eds novell. Jag vill inte bjuda folk jag känner på den sinnebilden, haha. Hur mycket jag än är öppen för att prata om exempelvis sex.

Inte en kommentar så mycket om skrivande, utan mer om annat.; 4 mars 2008 20:38
Amanda sa...: Jo Ataharis, det är ju en väldigt relevant och intressant faktor. Det är tydligen vanligt att författares nära & kära väljer att inte läsa böckerna. Kan tillägga att Eds sambo Lollo hjälpte honom massor i början men hon har slutat läsa hans texter nu, hon tycker att han skriver 'tråkiga' saker och ältar sin skilsmässa, eller rättare sagt, han lånar ut erfarenheter från sitt liv till sina romankaraktärer. Mycket destruktivt sex & en kille som mördar sin kärleksrival tex... Hon får bara griller i huvudet fast hon vet att Ed i verkligheten kommit över allt strul. Samtidigt tycker hans agent & förlagsredaktör att det är skitbra och 'äkta'... Svår balansgång!; 4 mars 2008 20:49
Anonym sa...: Så Amanda... i din bok... finns det någon tvistad version av dina familjemedlemmar där? Eller tar du livet av din "make"?

TUTT; 4 mars 2008 21:03
Amanda sa...: Det finns en kort skiss av min gammelfarmor (som en biroll, mest inspirerat av sättet hon pratade). De goda manliga karaktärerna har lånat vissa drag av min man, pappa och morfar. Men nä, min stora bittra hämdbok kommer senare.
(skojar)
Själv?; 4 mars 2008 21:19