är kul. Som illustratör (och skribent) når ens peoplewatching en ny nivå; det blir viktig Re-söööörch. Inte så att jag sitter och skissar folk men inre snapshots på vad folk har på sig, olika stilar & typer, det tar jag hela tiden.Många barnboksbilder färgas av illustratörens egen barndom, och gott så. Men man måste vara medveten om hur folk ser ut i nutiden också, och balansera på rätt sida om nostalgin, annars blir det ju sentimentaliserat. Just nu kollar jag mycket på föräldrar. Mammor och pappor som är typ 26 och inte alls har pipa eller förkläde. De ser inte heller ut som mina polare, som ju är lite äldre. Hur kan man teckna en generaliserad figur så att de visuella ledtrådarna säger: Detta är en mamma, året är 2008? Så att ett nutidsbarn som ser min illustration förstår och kan identifiera figuren som "en mamma"?
Mammorna i Brighton hade denna stil: Mjuka väskor, lätta sulkys, skrattrynkor, långa koftor, etniska mönster, accessoarer som skulle passat lika bra på en åttaåring, rufsig vovve, rökte egenrullade cigg. Papporna såg ut som lätt överåriga klubb-DJs i stuprörsjeans och trilbyhatt.
Mammorna i centrala Oxford är mycket yngre och proprare - det är vanligt bland brittiska akademiker av en viss socialgrupp (=öfvre) att stadga sig tidigt. Lite filmiska, lite Gwyneth som Sylvia Plath. Har varit så sugen på att smygfota ibland men det hade varit lite smutsigt. Vi snackar promenader & amning på parkbänk i: Preppy stilettklackar, basker, långt blankt hår, sekreterarkjol, svindyr guppig 50-talsbarnvagn.
Mycket intressant.
Eller nej kanske inte alls, men för mig.
Jag tror man måste vara nyfiken och observant på folks yttre och inre för att kunna hitta på & skriva om dem.
2 kommentarer:
Jo, det här tycker jag är jätteintressant. Jag är expert på att både fånstirra och tjuvlyssna på folk. Jag kan bli så fascinerad av vad de pratar om eller varför de valt just de där kläderna i dag eller varför just hon kan se så cool ut i det där. Men det är klart, om jag blir en äkta skribent och gör viktig resööörch måste jag nog förfina min teknik något.
Bah. Resööörch, jag tjenare. Jag är inte förfinad, bara nosy. Fast med risk för att låta pretto så tror jag att lite 'dream time' ÄR viktigt, skribenter måste leva och softa lite också, inte bara plöja på som en bulldozer och jaga word count (fast den där tävlingsinstinkten är också viktig).
Underbara TV-författaren Jack Rosenthal propsade alltid på att följa & hämta sina barn till skolan för "annars hade jag aldrig kunnat skriva". Han tog nästan allt stoff och dialog-stil från sjuvlyssningar på bussen & vid skolgrindarna.
Skicka en kommentar