tisdagen den 6:e maj 2008

Att ge sig tillåtelse

- att dyka i djupt ner i det som det är meningen att man ska göra - är halva segern. Tror jag.

Men det tog ett tag att fatta. För det är ju läskigt. En ofantlig investering för ett kolossalt opålitligt slutresultat.

Att avsätta tid. Pengar. Andra intressen. Förhållanden.

Fast å andra sidan: Om man inte investerar får man ju heller ingen avkastning.

Samlingar, resööörch och mood boards (mentala eller verkliga; såna där plakat med tygbitar och urklipp som jag inbillar mig att byrå- och modemänniskor pitchade idéer med förr) är skitviktiga redskap för inspirationen. Och att fatta vad som funkar för en själv och löpa med det, inte försöka jobba mot strömmen. Inte vara krass och tänka "Jag ska fanimej skriva en baaarnbok/deckare/chick lit, det verkar ju lönsamt & rätt simpelt". Ens intentioner lyser alltid igenom. Alla projekt kommer till ett dår-stadium innan slutspurten och valde man fel från början är det då man kastar in handduken (om inte tidigare).

Denna är instrumental för min mentala mood board för den brittiska baaarnboken jag illustrerar just nu (annan författares text). Mycket retro-kostymer, sällsamma barn och en känsla av Tim Burton "men inte otäckt".
Åkej nu kör vi. En, två, tre, fyr...

2 kommentarer:

30-nånting sa...

Jaaaa, precis. Men vad göra när man inte vet vad man vill bli när man en gång blir stor? Eller handlar det kanske egentligen om att man inte vågar... (Jobbig tanke, den tänker jag inte fullfölja i dag)

Amanda sa...

Både och? Har man testat en massa skit blir motiveringen att (våga) hitta & satsa på det man 'ska' syssla med klarare. Jag vågade/kunde inte tidigare. Framför allt saknade jag självförtroendet - och en klar plan med överkomliga delmål & slutmål.

Även rent ekonomiskt hade det inte gått tidigare. Jag har levt på sparade pengar i typ 2 år.

Sen händer det ju nåt skumt positivt med ens jävlar-anamma när man fyller typ 33, no?

Fast innerst inne tror jag att man 'vet' redan som 12-åring vilken typ av yrke man borde ha.