söndag 25 maj 2008

Rätt bra om kvinns som

också skriver om det mööörka.
Jag gillar teorin mot slutet, när dom väl slutat löjla sig (varför måste förresten redaktionella texter & bilder om kockar och spänningsförfattare alltid barnslas till? "Titta på mig, en brödpinne som mustasch, haha, och titta här ligger deckarförfattarinnan i en Vacker Kappa och ser lite weird/sexy ut och smekar en krig-kniv").

Jag gillar alltså teorin om att det otäcka är som en säkerhetsventil för oss snälla flickor; ett fridlyst skrivrum där det är okej att utforska det onda och groteska.

För det är nåt jag bävar lite för faktiskt.
Dragningen åt det hemska.
Styggelsen är förjävlig i vissa stycken och det kommer jag få faan för.
Men jag ångrar det inte.

4 kommentarer:

Ina sa...

Jag tycker det är underbart, modigt och förbannat BRA om du gör precis det; vågar vara riktigt eeheeevil och mörk. Varför skall vi kvinnor stå tillbaka och skämmas för att vi också kan tänka mörka tankar?!
Den enda skillnaden mellan kvinnliga och manliga skräckförfattare är att de kvinnliga förväntas av ANDRA att vara mjukare och gulligare. Vilket är helt absurdt.

Jag säger som såhär: att en riktigt bra skräckfilm eller skräckbok är en bra ventil som vi människor behöver för att bibehålla våran "fly eller fäkta"-instinkt som vi inte behöver i vardagen på samma sätt längre. Men rätt som det är behövs den, och då är det minst sagt nyttigt att ha instinkterna i behåll.

Jag ser verkligen fram emot att läsa din bok. Varenda liten mörk bokstav i den. YO GO GIRL!

Amanda sa...

Du. Dom tankarna är jag inne på också. Adrenalinkicken. Att man vill kittla "fly eller fäkta"-instinkten som inte (tack o lov!) används så mycket i våra dagar.
Tack snälla.

Och jag gjorde inget för rent chockvärde, det kändes som att det dom händer liksom 'behövde' ske - om inte det låter helt koko.

30-nånting sa...

Jag håller med Ina. Och kan också berätta att min kära mor sett på mig med stora, ångestfyllda ögon när hon läst vissa saker som jag skrivit. Men ibland är det svårt att våga sig dit. Och jag tycker att du är helt suverän som har gjort det - rakt av - i en hel bok!

Amanda sa...

Tack snälla du.
Ja vi är allt mer lika än vi är olika, vi små människor.
Men läskigt är det, skitläskigt. Att veta att man kommer att nagelfaras. Spännande också, naturligtvis.
Men... man lär ju inte vinna över någon som från början har ont av eller ogillar skräck så varför grubblar man på sånt?
Jo för att man inte vill bli missförstådd. Och för att man har en Disease to Please?

Mvh
Saknar Oprah ;o)