tisdag 25 november 2008

Oss britt-lovers emellan.

NKOTB ("halvengelsk" som jag) skriver om varför.
"En svensk mamma i England" också, under titeln 'Fotboll, skola och mammapenning'.

Så då måste jag ju också ange mina skäl:

1) Klart man blir anglofil om London är den första storstad man besöker självständigt som liten tonåring - och resan blir lyckad. Innan dess hade jag knappt varit i Göteborg och åkt rulltrappa ens. Obs sant.
2) The stiff upper lip/blitz-andan. Det känns inte efter så jävla mycket hela tiden. Lite skit i hörnen, en bortsprängd arm, jaha. Mindre gnäll. Mer se livet i breda penseldrag och glädjas i stunden.
3) Prio på utbildning, kreativitet, riktig journalistik. Lite elitism helt enkelt. How refreshing.
4) Männen/språket. Fan vilken leg-spreader det är när dom öppnar käften. Eller hur Tutt?
5) Man har sagt det tidigare och jag upprepar: Maten! Blir bara bättre - och bättre - och bättre.


PS: En av mina favvojournalister bulldozern Jeremy Paxman om varför han inte gillar Sverige här. Hi-hi.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Japp.
Total leg-spreader.

/TUTT

New Kid on the Blog sa...

Vad känner du när du läser "elaka" artiklar om svenskar? Jag blir fortfarande lite, lite indignerad. Men jag gav ändå Sambon länken. Han tvingas ju leva här i misären ;)

Amanda sa...

Intressant fråga.
Jag tycker det är rätt skönt när nån utifrån ser igenom Sveriges mindre sympatiska egenskaper och sätter ord på sånt jag känner men är för insyltad för att kunna uttrycka.
Är så ofantligt trött på "England-är-ett-skitland"-snacket - mycket för att jag själv klagade massor de första åren.