Oh yes please.

Come play with us Danny.

PS: Poltergeisten har kollat till oss ordentligt när vi målat - dörren har öppnats & stängts konstant.
Kan det ha varit hennes rum? Vi har upptäckt många lager färg. Mest chockerande var en djup 70-talsorange. E: "Bara en störd människa skulle kunna leva med den färgen." Inte konstigt att föra ägaren var tvungen att måla över med en vedervärdig Domus-blå.

E tror att det är jag som kommer in i rummet bakom hans rygg. Han har fört flera ängsliga samtal (=monologer) med 'mig', som står där precis i periferin och glor 'tyst och kritiskt' över axeln på honom. Sen blir han helt ställd när han vänder sig om och det är tomt i rummet.

Jim tar sitt snask-intresse på allvar.

Han har satt sig själv ett värdigt forskningsuppdrag:
Jim vill upptäcka världens godaste chokladbit.

Ja det är som de säger: Do what you love!

the T*R*U*T*H ?

I'm not sure you can handle the truth.

Like, you have to clean up after painting.

Yeah, who's wearing the fake smile now?

A xx

Can't blogg - painting!

E:
"I do feel, in the name of truth, blogg readers should know this is a completely fabricated photo:
1) At no stage did Amanda actually handle the 'long handle roller' (her shoulders are way too crappy).
2) At no stage during painting did Amanda smile (or pose) like this at me. She only did so when I mentioned this might be a 'potentially fun photo op for the blogg'.
I e Fake, fake, fake.

Love,
E xx

Ja oj så mycket vi såg på Antikrundan då.

Mycket tanter. Hemma igen. Nu j*klar ska det målas.

Två inspirerande grejer jag plockade upp från alla tanter:
1) Solhatt i strå är mycket elegantare (om än mer opraktiskt) än mjuka i tyg.
2) Shoppingvagn. Jag ska ha en shoppingvagn bara. Helst puccimönstrad. Fattar inte hur jag kunnat leva utan en.

I confess.

Jag är hooked på Pernilla Ws Mama-blogg. Gillade ju henne lite när jag var liten, hon var så tuff och söt och aspiraaational på nåt vis.

Jag hänger vid varje ord på bloggen, vid varje dubbelt utropstecken.
Pernilla Ws blogg är vad Deckarmamman var i sin linda. Oumbärlig och outhärdlig på samma gång. Det är som absinth, som en livsfarlig lockande mix som kan driva en i fördärvet.

Tycker hon skriver imponerande långt men rakt-på-sak och bra för att knappt ha gått ut grundskolan.
Och lägger ner enorm tid och ambition på bloggen; på att få till bilderna och utbilda oss läsare om shopping och kläder och shopping och sånt.

Själv jagar jag alltid igenom bloggen med febrig hets efter små mystiska glimtar av Pernillas motsägelsefulla mamma. Denna vassa skådis som draperar sig själv i yokel/sekt-kläder och borde patentera sin drivhusmetod för att avla fram showbiz-barn och -barnbarn.

Men nu är jag är chockad. Pernilla har tydligen sin skosamling helt naken på en hylla i sin walk-in-wardrobe! Man ska ju ha dem i ogenomskinliga (ljuset!) boxar (dammet!) med polaroidbild - eller ännu hellre fräck liten teckning av skon - på utsidan.

Det har börjat lukta hemma nu.

Inte i alla rum, men i alla fall i sovrummet. M a o luktar det 'vi'; den där trygga mixen av våra tvålar och tvättmedel och deos och kroppar som jag älskar.

Tycker ni också att ni själva luktar mysigt eller är jag helt dum i huvudet här?

Hjärnknäppt! Jamen alla andra skriibänterr puffar ju för sina kompisar

så då kan väl jag också göra det.

Fantastiskt trevlig kille detta. Lärde mig läsa tankar på scen = min näst roligaste resööörch.

Professor W har forskat fram vilket som är världens roligaste skämt, hur vidskeplighet dödat miljoner människor och hur man med några enkla knep avslöjar om nån ljuger.

Detta tänker jag på ofta.

Varför blir flugor så jääkla jobbiga när det är lågtryck/regn i luften?

Antikrundan nästa!

Mitt mail till E:
"I know we're not OAPs yet but
please please please please please
please please please please please
please please please please please
please please please please please
please please please please please
can we do this?"

Svar:
"Ok."

Det börjar verka kärlek bannemej.

Vem är då denne Boksson?

Lite mer på hugget med omslaget, men verkar tyvärr lova runt och hålla tunt (ad libris 126 kr? det vete sjutton förstås, ad libris håller inte med och boken är ju inte ens ute än).

Bäst: "Populära böcker från kategorin" (öö, vilken kategori, mitt namn?) till höger. Stämmer ju otäckt väl.

skryt skryt skryyyt

- fast jag menar ju inte så. Vill ju bara dela med mig till er sötisar som fattar grejen.

För detta fattar jag knappt själv: TACK underbara, söta, snälla Akademibokhandeln för förtroendet. Ni tar nästan aldrig in debutanter utifrån mariginalerna men mig vill ni ha mig på er hylla.
Ja jag vet att ni endast köpt en handfull ex. Fem böcker till City-butiken i Stockholm var tydligen största ordern. Känns exklusiiift & bra, hehe. Och jag kan väl inte klandra er. Otestad & okänd som man är, och på mellanstort 'smalt' förlag.
Så tack! Tack, tack, tack, tack, tack, tack TACK för att ni ger mig retail space!

PS: Ja bokomslaget är vitt men inte riktigt så vitt.
PPS: Det kan tyckas självklart, steget från att bli antagen till att få en distributör så man faktiskt säljer en och annan bok. Det är det icke kan jag tala om. Inte om man inte dansar med de stora elefanterna.

'Teeth' (every rose has its thorn) är en ny skräckkomedi

jag vill se, inspirerad av den kvinno- och sexualfientliga myten om Vagina Dentata ('den bitska muttan', fri översättning - nu när vi ändå brutit ner mutt-barriären mellan oss menar jag).

Djärvt på gränsen till dumdristigt att göra kommersiell spelfilm om en farlig slida. Och inte otippat anser de äldre manliga kritikerna att Teeth är den vidrigaste lilla filmen ever. De halvunga kvinnliga profftyckarna verkar däremot tycka att den är rätt skön, inte minst skådisen som gör huvudrollen.
För vad gör den olycksaliga flickan med sin aggressiva pulla? Ja inte blir 'kvinnomonstret' kuvat av en hjälte så hon får bli en 'riktig' (läs: lydig) kvinna som i den gamla myten inte. Nej, vår hjältinna skalar helt enkelt av sig underbyxorna och börjar ta hämd på äckliga j*vla män omkring sig.

Nu har hon börjat!

Plastic Fantastic har kört igång hos Ina.

F*n så kul. Och vilken vettig grundtanke i botten.

Förstår barn att nästan alla magasin-bilder fixas idag?
Förstår alla vuxna det?

Vad säger ni, pedagogstjärnor, journalist-ess och reklamproffs?

Därför älskar jag Annette.

Hon är så barnsligt, skamlöst förtjust i sitt eget lilla vansinne.

Och hela grejen med kvalitativa kåserier är ju att upphöja det super-personliga till något eteriskt, nästan vackert. Det kan hon bannemej.

Jag tror inte på spöken.

Men jag är rädd för dom.

På samma sätt som jag inte tror att det kommer att börja regna svarta paddor över mig just nu där jag sitter.
Men om det gjorde det?
Då skulle jag bli rädd ju.

Fascinerande hur överkänslig man kan bli när man gör fantasin mottaglig. Men nattens lilla fenomen var inget finkänsligt. Det var som en käftsmäll. Jag blev rädd på riktigt.

Vaknade av att klockradion brötade igång av sig själv vid tre-halvfyra. Först brus som tilltog in i ett vinande stormljud. Sedan tyst. Skönt. Slappnade av.
Då kommer ett vedervärdigt automatiskt barnskratt, liksom hackande, entonigt, som en repig grammofonskiva. Lite elakt. Kanske 15 sekunder.
Sedan mer storm.
Sedan dödstyst.

Poltergeisten kastade just ett

durkslag på mig tvärs över köket. Det stog på tork inkilat i ett för övrigt tomt diskställ. Har försökt hota med att maaaken är hemma snart men det faller för döva öron. Tror Poltergeisten vet himla väl hur mesig han är egentligen. Jag får be Arthur ta ett snack med den här osaliga anden snart asså.

PS. Det bästa med denna fejkade bild: Scenen framför oss är ganska våldsam. Livsfarliga krafter har tydligen brutit sönder ett hus och kastat ner blixtar med en egen vilja som lyft upp en vuxen man på ett bord. Livsfarligt, oberäkneligt och övernaturligt kan man tycka. Men vad gör personerna i rummet?
Jo de asgarvar.

Fråga.

Blir hösduva värre bä åred
eller
förtränger man bara snoret tills dästa år?

PS. Too much info-varning: Kan hösnuva göra att det kliar på kroppen, inklusive lite grann, erm, mellan benen? Eller behöver jag bara duscha lite mindre?

Efterlysning.

Hon kanske bara är ute med hunn-schlädn.
Eller så har Sanna Kallurs stalker tagit henne av misstag.

"Det går bättre för snygga".

Jaså jaha.

Min teori är nog att jo, sure.
När man känner sig, om inte snygg så i alla fall okej, så uppträder man mer avslappnat & självsäkert.
Och då går som regel allt lite bättre.

Förresten var den nån härom dan som sa (lite lätt anklagande tyckte jag allt) att "oj va snygg du var på pressbilden då".
Tänker inte överanalysera det mer än att det kändes:

1) Jante.
2) Som att bli beskylld för att ha 'fixat till mig' på nåt otillbörligt vis för bilden.
3) Som en bitter förebråelse i led med 'snygga-kvinnor-är-de-enda-som-får-ge-ut-böcker-nuförtiden-ve-å-fasa'-snacket.

Då vill jag bara säga:
1) Fuck you Jante. Fuuuuuck youuuuu.
2) SNÖGG har jag aldrig varit. I bästa fall och i skum belysning hyggligt söt. Inte mitt fel. Men inte fan spottar man given häst i munnen? Eller hur man nu säger.
3) Bullsh*t. Grejen är att de flesta kvinnor mellan 16 och 60, skribenter eller ej, ser ganska bra ut nuförtiden faktiskt. Och... ta-daaa: Tillbaka till min teori högst upp här. Känner man sig okej utanpå går saker och ting ofta lite bättre inuti.

Hurry Curry

Nu ska svennen och juden njuta en indier och en tysk öl på marockanska bordet i brittiska staden med pakistanska barnen spelande cricket i trädgården intill. Ja det är så multi-kulti att man kan storkna.

Jag har inte gjort denna 5-saker-blogg-grejen

tror jag (åderförkalkad idag) så det gör jag nu.
Gör du med. I kommentarerna eller var som helst.

Fem saker på min "to-do-lista" för morgondagen:
1. Börja måla arbetsrummet.
2. Köpa & sända grattiskort till kompis som fick en liten pojke igår (borde göra ett men tiden, tiden...).
3. Jobba på liten PR-sak inför svenska boksläppet.
4. Detaljkolla layouts & skriftlig feedback från brittiska förlaget.
5. Göra bröllops-grattiskort till brittiska redaktören.

Fem dåliga egenskaper:
1. Vass.
2. Långsint.
3. Inkonsekvent.
4. Negativ.
5. Dum i hövvet.

Fem platser där jag bott:
1. Skövde.
2. Varnhem.
3. Skara.
4. Hove actually.
5. Brighton.

Fem jobb som jag haft:
1. Fastighetsskötare (sommarjobb).
2. Städerska (sommarjobb).
3. Dekoratör/säljare/illustratör på The Stadium.
4. Call centre-arbetare.
5. Kontorschef.

PS: Inser att det ser lite äckligt ut att göra ett grattiskort till 'chefen' men inte till kompisen. Vill bara säga att kompisen är som jag, måttligt intresserad av grattiskort - hemmagjorda eller köpta - sparar dem sällan mer än en vecka men gillar tanken & att få dem. 'Chefen' å andra sidan älskar illustrationer, samlar på originalteckningar och sätter värde på det personliga. Därför blir tidsekvationen enkel.

Spacklat,

klippt gräs (tack för lånet granntanten),
fikat med världens perfektaste par (huvudvärk hello),
diskat,
städat,
tvättar,
slöjobbar lite.

Väntar på att jag kan gå & tvätta väggarna så dom torkar så jag kan börja måla nån gång.
Lär icke bli idag.

Middag: Hämt-indiskt (jippii. Hemmafrun har fanimej sina gränser här asså.)

Blommiga toasitsen

är kvar än. Känns väldigt midsommar. Plus att den fula träfisken blev kvar (nähä ville gamla ägarna inte HA den?!? Konstigt va).

Jag hatar den där sitsen men den är varken trasig eller obekväm = lååångt ner på prio-listan.

Ha en mysig helg & glöm inte:
Midsommarnatten är inte lång
men den sätter många vaggor igång.

Taking reality by surprise - writing for pleasure and publication

(sammanställd av Susan Sellers) bläddrar jag i för tillfället. Annars säger jag som alla andra skrivtomtar: Den enda manual man egentligen behöver för att knacka ut sin 1:a bok är Stephen Kings On Writing - och det menar jag. Skäms inte för att säga att jag känner ett litterärt släktskap med honom.

Men, Taking Reality by Surprise alltså. Ganska gammal. Ganska old-school-feministisk på det där indignerade viset. Ganska skön. Innehåller några jättebra skrivövningar (och några dåraktiga: "Har du kört fast? Måla din berättelse i abstrakta former på en duk!") och predikar (den kanske lite lätt nedsättande) tesen att kvinnor är bra på att beskriva små nära ting, vardagsondska och ångest.

Men stycket om vad man ska tänka på när man försöker skriva barnböcker för olika åldrar är bland det bästa jag läst i ämnet. Ni tror mig inte (eller jo det gör ni - om ni testat själva) men det är själakrossande svårt att skriva ett bra barnboksmanus. Och för att öka på ångesten: Blir boken publicerad kommer den att läsas högt kanske 75 gånger av samma vuxne. Så tänk på den stackaren.

Crazy in Löve

"Det är inte förrän jag får en bok antagen som jag faktiskt börjar skriva den" säger Johanna Thydell.

Inte precis så i mitt fall (även om jag skrev om rejält 2 ggr innan den blev antagen) men tur att jag hört detta ändå så man var lite förberedd. H*lvette vad mycket tid man spenderar med de där karaktärerna, plotterna och miljöerna. Så det gäller att välja rätt så man gillar dem. Mycket. Redaktör-stackaren har dock inget val. De senaste tre dagarna har vi suttit och tragglat med all nojjig småskit för nu går monstret snart till tryck. Hjääälp.

Mail till redaktören från mig idag:
"Nu vill jag snart spy på denna bok (även om jag älskar den på nåt konstigt vis) så jag kan bara gissa hur du känner. Hehe. Tack så hemskt mycket för att du hjälper mig göra den så bra den kan bli."

Idag är det en sån här dag.

(öppningen är bäst)

Fick ett mail. Blev glad.

"Jag gillar dina tankar om 'moralisk högmark' som du skriver om på bloggen. Det är så j*la gött att du formulerar det som jag mött, stört mig på men inte hittat ord för. Så träffande. Och jag vill inte heller tävla - men fundamentalisterna vill. Och visst vill de samtidigt också sänka andra?"

Svar: Just så: Dom vill sänka andra.

Utmanad

På Ataharis imperativ gör jag utmaningen som lyder som följer:

"Så nu lyder ni: stoppa in er själva i ett nötskal och blogga om vad ni skulle ge för fem olika order till omgivningen om ni kunde. Ju mer egoism, desto bättre!”

1. Köp min bok i september tack (inte för att jag får mer än nån krona per ex men så att den säljer lite så att jag kan få kontrakt på nån mer bok).
2. Sluta vara småsnål, det är j-vla så fult.
3. Försök börja skriva jobb-email på max 5 meningar, inkl. hälsningsfraser.
4. Sluta loska på gatan och vara så fucking sexistiska, många jävla äckliga män i Sverige och andra länder!!!
5. Var sparsam med utropstecknen.

Jag utmanar alla som vill. Här i kommentarerna, på egen blogg eller var som helst.

Grattis Ulrika!

Malcolm är söt och det ser ut som att ni har dett gött och mysigt hela klanen.
Din svarta mönstrade klänning med bling har jag också spanat in (på Monsoon va?).
Och är det sant? Att du faktiskt tittar in här nån gång ibland? Kan du inte ge dig till känna i så fall? Vi är snälla allihop.

Moralisk högmark.

"Lev och låt leva" säger jag och smackar självbelåtet.
Men jag tycker ju inte så.
H*lvete vad man stör sig på folk ibland.
Jaja. Det kanske är bra för hjärtat.

Just nu stör jag mig lite på fundamentalistiska nykterister, vegetarianer och martyriskt självutplånande familjemänniskor. Inte för att dom är det ovanstående per se. Men för att dom vältrar sig så triumfartat, närmast passiv-aggressivt, i att dom har rätt.
Den rätta, sanna livsåskådningen.
För dom har ju rätt. Eller, well, sina poänger i alla fall.
Man kan inte vinna där.
Kan inte vinna.
Och det är väl okej. Jag vill inte ens tävla.
Men - det vill de fundamentalistiska!
För de har hittat sin grej där ingen kan klå dem - och det vet de.
And my do they löööve it.

PS: Min vän Richard gjorde ett tappert försök. När en ny-miljöfrälst flerbarnsfar började predika hur dåligt det var för miljön att Richard flög en del började Richard predika (på skoj) hur dåligt det var för miljön att sätta fler än två barn till världen.
Det föll i god jord.
Inte.

Tre-menings-intervju

med mig i The Oxford Writer
(artikeln är om skribenter som också fotar/tecknar/snidar/virkar):

"Balancing grisly horror writing with sugary children's book
illustrating is my perfect tonic.
It's a Jekyll and Hyde-like existence but it seems to work, although
there's often a sprinkle of darkness about my children's characters
too. All my narratives - illustrations or texts - start with the visual; I
see it before me and just take it down."

Vad ska du göra i midsommar?

Jag:
------->
Själva målandet är väl inte så farligt.
Men preppandet!
Trööök säger jag bara.

Och att allt smakar lim efteråt.

Inflyttningspresent från trädgården.

I jorden under rotsystemet från ful-nässlan: Två små färsk-
potatisar.

Miriam ringde.

Hon tappade tydligen sin docka nånstans här i grannskapet när hon & Arthur var ute och flög i natt.

Perfekt arbetsfördelning.

Ljusa bäddsoffan

levereras äny minute now.
Blev en något fulare men bekvämare modell än den ovan. Måste ju funka å sitta i också va? Denna var för hög.

Så nu har jag köpt madrassunderlag till er, kära mensisar. Och goa kuddar.

Men nu får ni berätta allt om detta mirakelmedel Gall-tvål.
Jag kommer behöva.

Mvh/Bree

MARGOLIS!!!

Margolis var på teve igår. Mitt framför mina ögon!
Händer såna här dubbelgrejer er också?
Mig händer det hela tiden. Problemet är att man aldrig kan bevisa't.

Men jodå. I högt uppdragna jeans gick hon där och kollade på Malibus fulaste och paradoxalt nog även dyraste villa "Snäckhuset":
Cindy Margolis!
Hon är "Internets kändaste kvinna" - enligt henne själv.

Bah.

Bloggen går otippat girlie-glam?

Rosa-lila mocca-rysch-plösen med kubansk klack (Topshop) ser ut som no-brainer-dojjan inte ens SJP skulle fixa.
Men det var snyggt på meg! Jag som bara har stumpar till ben!
Dagens läxa: Testa en outsider. Kan bli kul.

(inget köp. £55! å nej.)

Arthur har fått smak på nåt gammalt teveprogram.

Jag vet inte hur han fiffar med antennen för detta är inte listat i nån tevetidning.
Men han har sina dolda talanger den lille.

NA-na-na-na

knäpp knäpp

NA-na-na-na

knäpp knäpp

Good evening.

Abomination

heter min bok på engelska.
Har översatt ett par kapitel nu. Kan jag sälja in den på egen hand så ska jag kröna mig själv i plast-tiara och aldrig ta av den.
(= Lika sannolikt som att det börjar regna snöbollar i helvetet.)

The Abomination är också en skurk i nyaste Hulk-filmen har jag hört.
Undrar hur de kommer att översätta det?

Sinistra beröringspunkter.

Har fått ett kusligt email från Terése. Verkar som att den ruggiga stämningen spridit sig på allvar över till Spökeriet på Mellisplace. Vi får se om hon törs lägga ut sin upptäckt. Sånt här är ju inget att leka med egentligen.

Och jo, vi har sällskap här också. Skam vore det väl annars. Igår natt vid tolvslaget vräktes en tung lotionflaska ner från en stadig hylla i lilla badrummet brevid sängkammaren. Ingen av de andra flaskorna runtomkring rubbades. Ingen hade varit på lilla toan på tre timmar. Fönstren var stängda.

När jag gick för att undersöka hoppade ett stort badlakan ner från en krok 1,5 meter framför mig. Ni vet när man får hjärtsnörp så att det gör ont på riktigt? Just så.

Emmet kallar denna bråkiga besökare för Poltergeisten och menar att den endast uppför sig om han är i närheten.
Jag: "Du har nollkoll. En poltergeist är ju bara en projicering från människan i rummet och hennes destruktiva undermedvetna."
E (med menande blick): "Just det."

PS: Arthur har flyttat ut i skjulet. Egen matta, hyllor, liten brits, några böcker, boll, gosig filt. Han är överförtjust. Har aldrig sett så många gigantiska spindlar i sin 130-åriga tillvaro.

Tunnan och återvinningsboxarna

blev fulla på en halv dag. Kan ju bero på att tidigare ägarna redan fyllt dem till hälften. Hämtning om två veckor. Vad göra?

Nu ser jag ut som en michelingubbe varje gång jag lämnar kåken. För att återvända lika smärt och slank som vanligt (hrrm, harkel, typ).

För jag lindar in hela kroppen i skräp - som jag sedan dumpar i allmänna soptunnor i området. Folk tittar konstigt men det är jag van vid nu.

Vissa drömmer om en walk-in-wardrobe.

Jag drömde om en walk-in-fridge/freezer.
Nu har jag en.
Typ denna fast hela dörrar & utan köttsmakande isbitsmaskin.
Dom fick montera isär halva främre husfasaden, ytterdörren och själva kylen för att få in den.

E: "Det var bra att du inte var här."

Årets underdrift, killen.

Trägolv!

Det är fina plankor under fucking heltäckningsmattorna i de två mindre sovrummen!!!

Läbbigare

än Man-Babies-sajten:
Möt the Cat-Ladies.

Jippiiii!

0 trasiga glas (han virade dom alla i bubble wrap, finare än han nånsin slagit in paket).
1 kraschad baklykta (hyrbilen) - £36.
2 lägenheter tömda, städade & igenbommade.
3 flaskor bubbel.
4 okända plantor i trädgården (är det nässlor om de inte bränns?)
5 feta blåmärken.
6 (typ) nya rum.
7 trötta tårar.
8 grillade kycklingbitar.
9000 kånkade lådor upp/ned lika många trappsteg.
10 glädjesuckar.

Vi är inne.

Bye bye Internet

2 dagar innan jag trodde. Grrr.
Ses efter flytten.

Gulp.
Puss.

Har ni långhelg nu lyllosar?

Trevlig nationalromantik på er osv.

Min master plan:

Sschhh, säg det inte till nån:
Att underminera de brittiska klassklyftorna medelst baaarnböcker. Get them young I say. Little by little.

Här:
"Charmerande prins Charlie tackade sin butler för de nyborstade skorna."
(skiss)

Margolis, Margolis, vem i h*lvette är denna MARGOLIS?

Man vet att man är inne i ett kreativt 'flow' när man börjar plågas av märkliga tvångstankar. I hemlighet njuter jag ju av detta och tänker; "Men vad skön jag är ändå, oj vad tokigt jag kan få till det."
Jaja. Som många storasyskon brottas jag men en vedervärdig kombo av Messias- och mindervärdskomplex.

Just nu är det ordet MARGOLIS som river och retar och stör min sömn. Ja det upptar hela dagarna faktiskt.
Och så googlar jag. Och hittar Margolis-gruppen. En firma som säljer kontorslösningar. Eller är det verkligen så oskyldigt? Är det inte nåt som känns fel, obehagligt och fejkat med Margolis-gruppens slicka hemsida? Vad försöker dom dölja liksom? Trafficking? En dödslaser som kan släcka solen? All världens försvunna Three Musketeers-chokladbitar? Ja just det. Vad hände egentligen med Three Musketeers? Bara utgick, säger du. Jamen vilken enkel, bekväm lösning då, säger jag.

För det är ju aldrig vad nån säger som är det spännande.
Det är vad dom inte säger.

Äntligen!

har Baby Spice klippt av sig sina tre hårstrån. Grattis! Så mycket bättre.
För vem försöker vi lura, Emma B?
Vi HAR inget hår du och jag.

"Äntligen!"
Så sa min frissa när jag kastade in handduken.

Vill du ha en Man-Baby?

Inte jag. Har redan en känns det som.

Om jag var programinköpare

på TV skulle jag skaka av upphetsning.
Mad Men är det bästa samtida kostymdrama jag någonsin sett.
1:a serien; 1 -13, är ett komplett, cylindriskt, mörkt mästerverk av shakespearianska mått. Jag önskar nästan att det bara tog slut där.
Och på samma gång sitter glimten där i ögat. Noll schmaltz. Noll platta karaktärer. Ambitiöst - men aldrig pretantiöst.

Appropå midsommar.

Man blir väldigt nationalromantisk och patriotisk som utlandssvensk.
Här är..?

1: Lil'Sis, maaaken & jag.
x: Omslagsbilden till Linda Us uppföljare till Swing It!
2: Tre sköningar som delar en passion för sjörövarskor.

Mensiga kompisar,

leriga husdjur och kladdiga barn gillar jag.

Dom ska alla känna sig bekväma hemma hos oss. Jag tänker fan inte gå och "Öpp-öpp-öpp, piss, där blev det en fläck igen."

Med det i åtanke: Får man ångra sig så innih*lvette om man skaffar ljus futon-soffa/gästsäng?
Erfarenheter please.

Den äldsta mamman på jorden.

Ärligt talat. Jag äcklas av folk som äcklas av detta. Vilka är dom att döma?
Vetenskapen är fucking fantastisk.
Och tänk, alla mogna kvinnor är ju så coola, pigga och moderliga nuförtiden (= bra förälder), och lever skiiitlänge - det är ju förnedrande att dom inte skulle kunna få ha små barn.

PS: Visst är det lite Madonna över tanten? Om Madge nu inte hade fått lite 'hjälp'.

Sandwich Cake

på Midsummer's Eve i vårt new little house - vad tycks om den målbilden?

Världens otäckaste docka heter Amanda.

Terése fick ett gott skratt i leksaksaffär'n. Och googlade. Och, ja, Amazing Amanda väcker känslor och är mycket otäck. Som citatet Terése hittade: "looks like a fine example of the Uncanny Valley * at work"

Precis som den stora Amanda alltså.
Hon av ben och blo' med lite krispigt hår högst upp.

PS: Det är INTE maaaken som skapat Amazing Amanda i nåt infall av frankenstein-aktigt vredesmod. Fast han jobbar med sånt. Har ju gjort robotbebisen Clara 2,0 t ex.

* Helsicke, där satt den. Där fick vi in lite (pseudo)vetenskap igen.

Studentdax.

1991. Nybakad från Reklam och Dekorationslinjen i Skara (och solariedöden på Aberdeen och Domus personalrum) men redan en liten morbid kulturtant med förkärlek till blekblått och krusiduller.

Mindre slingor. Mer ögonbryn.
Jag kan sakna mina ögonbryn. I övrigt är är allt bättre nu.

Gammalmodiga kakfats-febern

har nu också spridit sig till det Hellbergska hemmet. Sick. Jag gillar inte ens kaffebröd. Fikar aldrig. Men... smörgåstårta med rosa räkor! Ja! På detta! Det ska jag ha.

Jaja. Han kan kalla mig galen.

Själv tycker jag att jag är genial. Ingen Ina, okej, men...

Kan ni inte se hur mitt girly-crazy-kontor kommer att bli framför er så säg?
Pajjigt som detta nu är?
Fattar ni min visioooon?

(Originalbilderna här.)

Jag har nu tagit steget

och blommat ut i komplett vansinne.
Tycker Emmet.

Men rätt soffkuddar ÄR viktigt.
Inte bara färg och mönster men hur dom är sydda, hur man kan tvätta dom och hur själva tyget känns. Sofforna var skitbilliga så då kan man väl få ha lite lyxigare kuddar? Visst?
VISST?

Själv sitter gubben och tjåstar över nån fucking tysk dubbelugn.
"I'm in looove. I'm in LOOOVE."
Patetiskt.

Och så kom vi hem

och det var ljuvligt.
Och jag fattade att Oxford är Hem nu. Med överraskande lättnad faktiskt. För det var inte självklart att det skulle funka.

Jag saknar inte havet för vi har floden. Jag saknar inte pastelljuset för vi har grönskan. Och hemliga gamla hus i te-med-mjölk-färgad kalksten.

Och jag har fått vänner.
Och blivit invald i Writers in Oxford.
Herrejävlar. Det har jag inte riktigt fattat än. Nu måste jag skärpa mig.