Av föräldraskap - egentligen?
Om man säger så här: Är man 35 bast och mer eller mindre frivilligt barnlös, då är det ju av en anledning.
Då har man funderat jäkligt noga (kanske för noga).
Jag hade förväntat mig:
-Extrem, oändlig, allom konsumerande oro.
-Enormt inkomstbortfall.
-Att en massa psykologisk skit som jag hållit i schack skulle komma upp till ytan.
-Förlust av en vuxentillvaro, yrkesroll och jag-roll jag alldeles nyss börjat gilla - gilla som fan.
-Förlust av ett oerhört fint och nära förhållande (den som inte fattar att barn leder till vad som bara kan beskrivas som en liten skilsmässa är naiv).
-Uttråkning. Boredom från helvetet. Och en massa andra fula smutsiga egokänslor.
Och guess what? Alla dessa förväntningar infriades.
Men det GÖR INGET och det är det som varit den lyckliga överraskningen.
Eller som E säger: "Vad fan skulle vi annars ta oss för? Vi har ju gjort allt."
(Behöver jag säga att han var den drivande viljan bakom detta? Det var viktigt. Att han trodde på mig. Och jag skulle aldrig, aldrig kunna ha barn med nån som inte ville det med mig. Som inte ville det mer än jag rent av. Då kvettar det go vänner.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Intressant!
Ja, allt stämmer ju men det vägs ju upp av ngt mycket tyngre ligger och jollrar i andra vågskålen.
Åh det var så länge sen jag klev över på föräldrasidan att jag nästan glömt hur det var innan. Är nog nyttigt att refreshas ibland.
Mer sånt här. Älskar hur du tänker.
Wow.
Tack.
Tack för att du delar med dig så ärligt och direkt från verkligheten. Känner mig underbart privilegierad att få detta levererat från dig. Det behövde jag.
TUTT. Barnlös. Än så länge.
Ja, man undrar ju om de där små tandlösa varelserna har nåt att erbjuda, förutom förlossnings-våndor, utsugna bröst och sömnlösa nätter... Jorå, de levererar.
Men som tur är levererar de lite mer, alldeles gratis!
Vissa levereras med defekter, men på nåt sätt är de alldeles förtjusande och älskvärda ändå.
Bless their little souls!
Vänta bara tills du får två, du blir du DUBBELT så lycklig som du är nu!
Mja... Kanske låter trist men för min del blev jag inte dubbelt föräldralycklig. Visst man har en till juvel att glädjekicka på, bebisgoset tillfredsställdes och jag känner mig enormt lycklig lottad att ha två störtsköna människor att stoppa om.
Men det var som att man fick en till kroppsdel, en utbyggnad i hjärteroten när man fick första. Och den är så fullkomlig att den inte kan dubbleras om man får två. Eller halveras om ungen skulle tappa benen.
Nejmen ni hajar säkert...
"Jeg"-rollen kommer tilbake etter en stund, om ikke i like stor grad eller i like mange timer om dagen. I alle fall for oss alminnelige arbeidstakere som har ett års permisjon og så skal tilbake på jobb. Annet er det med pengene og alle de andre tingene en gjerne ville brukt dem til...
Jeg skjønner det der med at den andre (må) vil(le) mest. Min mann er langt mer oppsatt på barn enn jeg (jeg har i teorien forhandlet meg NED til fire, så det haster kanskje litt med å skaffe flere), men han er ikke lykkeligere over Sixten enn det jeg er.
mmm
intressant
tack för att ni delar med er
"den som inte fattar att barn leder till vad som bara kan beskrivas som en liten skilsmässa är naiv"? Ojsan. Scary... Kan du vidareutveckla kanske för en sådan som mig som går i funderingarnas tider?
OK, det är säkert inte så för alla men vi har nog varit mer tajta/needy som par än vi riktigt fattat och allt sånt har flaxat ut genom fönstret det första tiden;(plus att vår just vår pojk äter ofta och tar ganska lång tid på sig, och sen börjar hela två-tre-timmarscykeln om igen; ie en av oss är nästan jämt med honom dygnet runt); Så sånt vi är vana vid som somna ihop, mys-vakna ihop, duscha ihop ibland, handla ihop, laga mat ihop, käka ihop, påta ihop, snacka lite, kolla på nåt på tv ihop finns inte kvar. Vet att det inte varar så länge in the gest of things men ändå. Som E sa; vi har ju inte ens kramats ordentligt på fem veckor (tuttarna gör för ont).Vi jobbar på att käka (oftast ready meal) ihop varje kväll även om en av oss gosar med/matar pöjken och titta på Daily Show ihop innan vi kollapsar. Men det är väldigt mycket "gör du det så gör jag detta" - isär. Typ en åker och handlar/fixar nåt akut i trädgården/hänger tvätt/grejar med återvinningen själv.
Sen är det också en liten käftsmäll hur dum och elak och ego man blir av sömnbrist; vanlig enkel artighet/omtänksamhet ryker, man funkar liksom på ett väldigt basic reptil-plan bara och lull-lull som andra människor (andra än man själv och bebisen) får liksom inte plats i skallen hur mycket man än försöker. Man har lite olika syn på vad som är bäst på bebisen och kan bli supersur och indignerad/martyr på den andre om den inte gör samma, nästan så att det känns som den andre 'sabbar'. Minsta lilla 'dumma' fråga, krav eller förfrågan från den andre kan upplevas som skitirriterande.
Men det är bara vi, och vi pratar om'et.
Hur upplever/upplevde andra detta?
Härligt att läsa. Och jag känner igen mig precis.
hehe
ja när man börjar missunna varann att bajsa eller duscha är det fan inte snyggt alltså
eller som i natt när jag på fullt allvar övervägde att armbåga min älskade man hårt i fejjan för att han snarkade lite
det är ju så man skäms
och jag tänker på alla sårbara, utsatta föräldrar som har det för jääävligt i livet i allmänhet och som inte kan hålla tillbaka såna impulser eller se dem för vad de är: trötthetsspöken
men som sagt vi VISSTE att det skulle bli så ett litet tag
men jag fattar varför par med bebisar under 1,5 år toppar skilsmässostatistiken, absolut, hur j-la sorgligt/ofattbart det än verkar
Härligt! Efter en risig morgon med migrän, och svàrt att komma igàng med jobbet, var det skönt att fà sig ett gapskratt (det där med bajs och dusch :-D ) känns Sà VäL igen.
Ett av vàra största problem är, har varit och kommer alltid att vara, olika uppfattningar om tid: jag tycker om att planera, organisera, och vara effektiv, medan maken är mer för att ta saker som de kommer. Nu för tiden har vi i alla fall kommit till en slags kompromiss: vi sover tills barnen väcker oss... gàr upp när Victor börjar göra för mycket bus... äter làng frukost i lugn och ro... men sen kör vi för FULLT enligt "mitt" schema :-).
Intressant hur andra ser pà barn nummer tvà: För mig var den känslan precis lika stark som för första, och det är nàgot som växer med tiden för förutom att man har kärleken mellan sig själv och barnet och pappan och barnet sà har man även kärleken mellan barnen. Plus att man skapar mer kärlek mellan sig i paret för att man delar kärleken till bàda barnen, och barnen berikar ens liv pà sina egna smà (individuella) sätt. Eh sorry det där var kanske inte sà glasklart. Men det blir liksom exponeniellt eller nàt.
Sorry för det löjligt lànga inlägget, men som sagt, har lite svàrt att komma igàng med jobbet...
Skicka en kommentar