Kalla mig Proust.

Jag får på mig en jolmig dove-deodorant från reseneccessären i förbifarten.

Lukten slungar mig till ett vemodigt enkelrum i Göteborg med linomelumgolv och en vinbox jag aldrig iddes dricka upp.
Till hotellfrukost med cornflakes som inte är Kellog's.
Yrvakna konferensmänniskor, en flottfingrad GP.
Fiskmåsar (så små dom är i Sverige).
Pressbyrån. Dyrt allt har blivit.

Mässa. Nätverka. Jag är en målsökande missil. Jag är i mitt esse.
P O Engqvist vet som vanligt inte om han ska hälsa eller låta bli, men gör som alla vettiga människor med samma dilemma:
Hälsar.
Fikapaus med kompis jag sällan ser, men det är alltid som förr mellan oss ändå.

Göteborgs isiga kvällssol.
Göteborgstanter. Alla är likadana; nätta kroppar, chica loafers, för korta jeans, skepparkavajer, ciggrynkor.
Om de inte jobbar inom kultursektorn.
Då ser de ut som Christina Stenius.
Belönar mig själv med öl och räkmacka på Eggers. Glad och förvånad över den fryntliga ompa-bompa-musiken och stimmet.
Låtsas läsa morgonens GP igen.
Hemlängtan.
Emmet-längtan.

På flygbussen till Landvetter lyssnar jag på Blood on the Tracks, ser allt med en oerhörd klarhet (inbillar jag mig) och lipar av glädje.
När jag kommer hem pratar jag med märkbar svensk brytning och han skrattar åt mig.