fredag 28 augusti 2009

Otäckt på riktigt.

Spök och oknytt å ena sidan, men det är ju ingen match mot den konkreta ondskan.
Och nu har det hänt igen.
Ett barn som plockas från gatan - eller av sin egen pappa - spärras in i fångenskap i flera decennier och tvingas avla små barn med förövaren. Trots att det är ett relativt ovanligt brott är det ju varje vettig människas värsta mardröm, ohyggligt att föreställa sig, och inget jag som skräckförfattare någonsin ville sensationalisera eller gotta mig i - men undersöka det, det ville jag.

"Men var får du allt otäckt ifrån?" undrar en del.
Svar: Nyheterna. Tidningarna. Livet självt. Jag har en morbid låda med tidningsurklipp om verkliga tyska bönder av kött och blod som kidnappade massor av utsatta kvinnor och malde ner dem i sin fucking korvmaskin - och matade lokalbefolkningen med. Om två amemrikanska män som kidnappade och spärrade in ett harem av tjejer i sin källare i en komplex schizofren undergångsfantasi om att de skulle starta sin egen nya civilisation. De fjättrade tjejerna fick sina trumhinnor regelbundet spräckta för att bli ännu hjälplösare, hade inga kläder eller filtar och våldtogs enligt ett militäriskt schema under många månader. Inga barn föddes. En tjej lyckades fly och därigenom räddades alla. Detta är alltså helt sant. Bortom vidrigt. Jag skulle aldrig kunna överträffa verkligheten med min fantasi.

I april 2008 arresterades Fritzl. Jag skrev Styggelsen 2006 och använde detaljer från den belgiske pedofilmördaren Marc Detrouxs gärningar som forskningsunderlag. Inte minst det överlevande offret Sabine Dardennes berättelse om inspärrandets psykologi.

Vi behöver uppenbarligen skräcksagor, och i svunna tider de mest bloddrypande folksagor, för att bearbeta vår fasa inför det allra värsta som kan hända, på ett säkert sätt, hemma under trygga täcket. Människan är ett ganska framgångsrikt och hänsynslöst däggdjur med etik och moral och komplicerade sociala koder och "the bigger they are, the harder they fall" verkar det som - när det går snett i våra själar kan det verkligen gå fruktansvärt, vidrigt, skräckinjagande fel.

Jag hoppas SVTs nya serie Skräckministeriet tar upp de här tankegångarna på ett vettigt vis. Hur vi verkar ha ett pressande behov av att göra och konsumera underhållning av våra värsta mardrömmar. Det tror jag faktiskt att de kommer att göra, med eller utan min medverkan. Vi får se.

Nu ska jag gå och krama sonen.

11 kommentarer:

Yvonne sa...

Jag ska kolla på Skräckministeriet! Intressant. Jag är också fascinerad av dessa ohyggligheter som begås. Själv är jag en fredlig människa, men det är intressant vad andra kan göra...Har du läst Nekrofilen och Barnahandlerskan av Gabrielle Wittkop? Myyyycket intressanta. Nekrofilen kommer jag aldrig att glömma...Den dära inspärrningen? Var, när, hur? Inget som jag minns att jag läst om...och jag tycker jag har läst om det mesta. Mordbyn av Andrea Schenkel var bra också. Tyska mord, direkt från verkligheten...jaaa.

Amanda sa...

Yvonne, nej jag har inte läst, tack för tips.
Den hemska inspärrningen av flera kvinnor var Gary M Heidnick, 1986-87, och jag mindes lite fel, han var tydligen ensam gärningsman.

Amanda sa...

Förlåt, HEIDNIK ska det vara.

TUTT sa...

Burrr....
"De fjättrade tjejerna fick sina trumhinnor regelbundet spräckta för att bli ännu hjälplösare"
Fy fan. Fy fan. Fy fan.
Den där lådan med tidningsurklipp måste vara full av ond energi. Förstår att den är en inspirationskälla från verkligheten till din fiktion. USCH.

/TUTT

Amanda sa...

Jodu Tutt. Dessutom tussade han ihop dem och uppmanade dem att ange varandra (för ev. utbrytningsförsök), slå och tortera varandra för att få bättre behandling av honom.

Arild sa...

Fy fan. Själv klarar jag inte riktigt av den ondska som finns i världen. Jag kör gärna ap-metoden; låta mycket, slå för öronen och knipa ihop ögonen. jag har nog med min egen vardag :)

Amanda sa...

Absolut Arild, man kan inte öppna upp för all världens lidande på samma gång. De går'nte bara.

Arild sa...

Nej, nu ser det ju ut som om jag inte bryr mig om allt lidande i världen! Jag som nästan ruinerade mig på välgörenhet ett antal år. Innan jag blev tillsagd att tänka på mig själv; åtminstone ekonomiskt.
Det är just ONDA/SJUKA människors handlingar jag inte orkar ta in och analysera.

Amanda sa...

Fattar.

Marie sa...

Det går bara inte att ta in... Och jag har flera gånger under senaste dygnet ställt mig frågan: hur känns det som förälder att få sitt barn tillbaka efter 18 år under dessa fruktansvärda förhållanden. Kan man vara glad då, över återseendet? Eller blir det bara grumligt och smärtsamt?

Amanda sa...

Vet bara att för Sabine Dardennes föräldrar blev det för jävligt, och hon var inte "ens" borta i ett år. Detroux hade hjärntvättat flickan till att tro att föräldrarna var 'med' på det hela och hon hade svårt att ta sig ur sin aggression mot dem. Plus mediaståhejet. Dom skilde sig och pappan gick ner sig vad jag har förstått. Men hon hann i a f inte utveckla något vidare stockholms-syndrom mot gärningsmannen.