tisdag 18 augusti 2009

Tog en repa

med kärran i parken igår. Det har nästan inte gått förrän nu. Antingen har det regnat bibliskt eller så har solen bränt en så att ansiktet och hjulen smälter.

Slängde ner en flarra Felix-mat, spytrasa, lite hushållspapper, nycklar, mobil, vattenflaska och en pocketbok i korgen under vagnen.

Jag uppfattar inte att UK har samma vemodiga förhållande till en sommar som håller på att klä om till höst som Sverige. Sommarlovet är kortare och få personer tar "hela juli ledigt" och upplever därmed inte den ödesmättade "tillbaka till verkligheten"-nedräkningen. Men ändå var det någon slags kollektiv glad desperation i parken.

Två ungdomar under ett träd med varsin gitarr. Tjejen lärde killen. Två småpojkar halvvägs uppe i en förvildad minidunge, plastpåse med tungvåta björnbär i näven på den store, mörka om munnarna, 'vi har hittat en skatt'-glitter i ögonen. Nyblivna cyklister med små rosa cykelhjälmar som vinglade hit och dit över gångvägen, vurpade, men bet ihop om tårarna mot föräldern som kom skumpande för att trösta.
"Nej det gick bra, jag måste inte sluta än va?"

En ganska stor flicka försöker bajsa i en plastkasse trädd över en potta. Hon sitter på huk bakom några buskar. En förälder hjälper till. Varför är hon helt naken? Är hon handikappad? Jag vänder bort hela huvudet, flickans utsatthet sticker i mig. Ett par tonårskillar med många guldsmycken sitter helt oberörda på en bänk två meter bort, fascinerade av den enes mobil.

När vi hittar en fin bänk under några höga susande pilar har all flaskmat läckt ut i korgen. Mobilen verkar okej men pocketboken är ett uppsvällt vattenlik. Nej, mjölklik. Boken heter Bitterfittan och jag skrattar till högt.