måndag 7 september 2009

Sitter och lyssnar på babymonitorn igen.

Har precis varit uppe och matat en skvätt och tröstat för han skrek och gnällde lite.
Eller ska jag säga de?
Jag fick nämligen för mig at det var två små röster där ett tag.
Två olika gråtljud på samma gång.
Felix vanliga.
Och så ett annat, lite hesare, lite svagare, lite hackigare, lite längre bort.
Lite... äldre.
Jaja. Han kanske har en medfödd buktalartalang.
Eller så var det du-vet-vem.
Hon som sonen ibland stirrar stint på, över min axel, men när jag vänder mig om är det ingen där.

Dom där två får gärna leka lite tyst på natten, det är helt okej med mig.
Bara hon fattar. Att han inte är en docka. Att han är ömtålig i vissa lägen.
Inte en sån som hon.

4 kommentarer:

formlek sa...

Jag har väl sällan varit direkt mörkrädd, snarare lite så där extra vaksam i olika lägen. Men om vi haft en sån där monitor (med extra_ljud_på_köpet typ) så vette tusan...

Bajjar inte DU i byxan??

Amanda sa...

>Bajjar inte DU i byxan??

Jo. Lite. En svag fläck ibland.
SKOJAR.
Men det är så mycket som är småskumt i det här huset så jag är nästan lite van.

Speja sa...

Hu, fast man vänjer sig om DE DÄR bara bär sig hyfsat åt. I vårt snälla hus finns en vänlig liten hustomte/tomta som bara har lite bus för sig. Typ släcker ljuset, öppnar dörrar och gömmer saker...

Amanda sa...

Å wow Speja, har någon sett den?!