söndag 20 september 2009

Teknik

har jag ingen.
Skrivteknik alltså. Man kanske får lära sig sånt på skrivarkurser?

Teknik är ett ord som ofta poppar upp i Noréns dagbok. Han påtalar att den-och-den skådespelaren inte har någon "teknik". Och jag fattarn'te riktigt hur han menar. Alexanderteknik? Teknik för att lära sig manuskriptet? Röstteknik? Teknik för att minnas hur man ska stå och gå på scenen?

Någon har sagt att författarens yrke ligger nära skådespelarens och det fascinerar mig. Det klingar sant också. För mig i alla fall. Att sätta in sig själv i någon annan. Försöka känna vad han känner, försöka se vad hon ser.

Det enda jag vet är att det inte går att börja skriva för tidigt. Det där med "skriv-skriv-skriiiv" som tycks vara alla samtida författares universalråd. Mitt råd skulle snarare vara: Skriv inte. Om det nu tar emot så jävligt. Alltså, bara för att man älskar att läsa betyder det inte automatiskt att man måste älska att skriva. Somliga tycker att det är en arrogant sak av mig att säga. Andra tycker att det är en lättnad att få höra.

Jag kan bara tala för mig själv här, men för mig går det hela ut på att hitta en historia som bär. Som VILL, nej KRÄVER att broderas ut över hundratals sidor, under hundratals timmar. Som gör mig nyfiken. En historia som nästan skriver sig själv, hur flummigt det än låter.
Då vet jag att jag har nåt. Då är det värt att dyka i. Först då blir det skriv-skriv-skriiiv.

4 kommentarer:

En Lisa sa...

Jag tycker det är skönt att höra. Det finns så många som bara skriiiiiiiver och ääääälskar att skriva och det är ju fantastiskt. Men varför alla nödvändigtvis tror att de ska bli publicerade förstår jag inte alls. Att skicka in ett manus till ett förlag är ju som att utöva harakiri på hög nivå om man får tro statistiken (antal inskickade/publicerade manus). Det är som att sjunga - det finns massor av människor som kan sjunga men det är inte säkert att folk vii köpa deras skiva. Det finns också massor av människor som kan skriva, men inte alla ska ge ut romaner.
Nu flummade jag iväg lite men ville mest säga att du har en poäng.

suziluz sa...

Och jag kan ju berätta lite om vad som är skådespelarteknik, för mig i alla fall. Skillnaden mellan att författa och skådespela är upprepningen - som skådespelare måste man ha en teknik för att göra sig tillgänglig för sig själv så att man landar på ungefär samma ställe 80 föreställningar på raken. Man kan inte bara vara känsla och intuitiv, eftersom känslor inte är pålitliga utan kommer och går lite hur som helst. Alltså måste man ha en teknik för att liksom fånga in "rätt" känsloläge, tempo, energi, och knyta det till ord och handling så att föreställningarna blir så likvärdiga som möjligt för all publik. Inte likadana, men likvärdiga. Det hår låter flummigt men det är det inte, det handlar om all den slags teknik du nämnde, inklusive att göra sig uppmarksam på hur man själv arbetar bäst och sedan utföra det arbetet.

Alla skådespelare HAR inte teknik. Vissa är bara ett knippe känslor, och kan vara fantastiska i det. Men de är inte lika pålitliga kväll efter kväll, ller repetition efter repetition. Utan teknik är det svårt att lägga fast, det kan bli lite hipp som happ vad som sker.

Amanda sa...

Jo du Lisa. Skriva som hobby/terapi är fantastiskt men då blir det ofta alltför självbiografiskt för att förlagen ska nappa. Man bör veta att förlagen svämmar över av skilsmässo/uppväxt/ätstörnings/utbrändhetsskildringar varav många säkert är väldigt drabbande och fina men som ensam grund-plot tyvärr inte så säljande (om man inte är Åsa Linderborg typ). Däremot är det ju fantastiska erfarenheter att låna ut till sina karaktärer i ett större "äventyr".

Suz, gud så intressant. Vi är många som har romantiska (naiva?) skådespelardrömmar och fascineras av drama. Vad härligt det vore om du skrev mer (fiktion med verklighetsgrund) om detta.

J sa...

Amanda!
Det här kanske är något av intresse för dig! Vi på ConstructingHorror.com skall nog försöka ta oss dit, och det är ju det fina gardet som är på plats.

http://www.whc2010.org/

Jason.