lördag 3 oktober 2009

"Dom har åkt nu"

tänkte huset i måndags kväll. Det var utkylt i alla rum för SVT hade med sig stora batteridrivna lampor på stativ (huvudvärksrynka mellan ögonbrynen, hello) och vi behövde vädra ut den där brända statiska lukten.

Men fast vi gick omkring och bommade igen mot höstblåsten innan läggdags blev det aldrig riktigt varmt igen den natten. Isiga vinddrag längs med golvet. Raspande ljud utanför Felix dörr. Och en allmänt mörk och småaggressiv atmosfär som fick mig att skämmas. Huset sa: "Varför stog du och gjorde lätt av att du faktiskt är rädd här inne ibland? Poserade utanför med skrämd skoj-blick och underströk samtidigt vilken härlig skeptiker du är. Vad måste vi ta till egentligen, för att få dig att fatta?"

5 kommentarer:

Karstensdotter sa...

Ska'ru va mä på teve, Amanda? Säg till så tittar jag!

Förresten - om jag inte sagt det innan - du är sjukt snygg på nya profilbilden!

Amanda sa...

Tack tack! Eller som maken sa; "Det tog 30 bilder men jag tror fan jag fick till'ett en eller två gånger."

Yup, Skräckministeriet, troligen sista avsnittet (no 8) eller det som är tema: Barn. Tre minuter nånstans i mitten. Om jag inte blir bortklippt. Döm mig icke för hårt för jag är teverookie och det var mycket svårt att försöka prata som jag gör när kameran inte rullar.

adrenalin sa...

Bilden på dig är jättefin, men bilden i inlägget är hemsk! Lika hemsk som en med en mamma som håller en djävulsbebis i famnen (då kunde jag inte titta på din blogg på ett par dar, tills den hade hamnat nedanför ett par inlägg och inte syntes). Var hittar du alla läbbiga bilder? Och poltergeists är jag glad om jag slipper. Stora såg ett tantspöke här hemma, det vill jag helst glömma.

Amanda sa...

Förlåt adrenalin!
Äh jag bildgooglar lite spooky shit bara.
Tantspöke?! Nä fy, var? Hade hon ledsna ögon och uppskurna handleder och låg i badkaret?

adrenalin sa...

Nää, hon gick igenom lägenheten, två gånger på samma dag. Stora sa "Det går en tant här". Jag frågade aldrig om detaljerna, jag trodde jag skulle dö av skräck och det var mitt på blanka dagen. Sen körde jag "prata med spöket så att hon lämnar oss i fred" i flera veckor, men kan två år senare fortfarande inte helt befria mig från tanken på att det bor en till här. Har aldrig berättat för maken, han skulle smälla av. Jag antydde en gång och han blev så upprörd! Jag gillar att rysa åt andra saker, andras böcker/filmer/poltergeists men här hemma vill jag ha det spökfritt. Ha spooky bilder du, det kan vara bra så man vaknar till på morgonen!