lördag 10 oktober 2009

Konstigt.

Dunbollen har varit här kortare tid än jag var preggo.
Största delen av månaderna med oss har han varit 'Cletus the Foetus', en halvblinn liten påse bara.

Men nu sitter han mitt emot mig och snaskar rostat bröd och omelett själv och fnissar när han bläddrar i en bok han gillar.
En person med sjuk humor (Non Je Ne Regrette Rien är tydligen en hemskt dråplig låt?), eget bankkonto och favoritprogram på teve.
Som njuter när vi tänder levande ljus. Och förstår fler svenska substantiv än pappan.

Jag. Fattar. Inte. Hur. Detta. Gick. Till.

7 kommentarer:

formlek sa...

Känner igen känslan. Sååå mysko. Och det kommer över en igen och igen...

TUTT sa...

Wow.
Fan vad häftigt.
Sådär har min syster alltid hållit på med sonen. Titta på honom. Frågat:
Vem är du?
Han:
Jag är din son!
Frågat: Vad kommer du ifrån?
Han:
Jag kom från din MAGE!
(Lite andäktiga, pompösa röster)

Gud så Flingan är lik dig! :-)

Yvonne sa...

"Är det sant att jag håller ett barn på min arm, och ser mig själv i dess blick. Att fjärdarna gnistra och jorden är varm, och himmelen utan en prick..." (Lyckans minut av Erik Lindorm) Den är fin :)

Amanda sa...

Exakt. Weird. Och fint.

30-nånting sa...

Ja, herregud. Helt galet är vad det är. Nu börjar jag förstå hur fort livet kommer att rusa förbi. Mira är ett år om två månader drygt och det här året har jag knappt hängt med alls, samtidigt som jag nog aldrig levt så mycket i nuet.

Galet, läskigt och underbart!

e sa...

ja det är verkligen otroligt. Jag undrar om man någonsin slutar förundras. Ens när underverket har finnar och fjunmustach?

Amanda sa...

Haha, exakt.
Eller som maken sa när han stog och stirrade helt klentroget på Felix söta rumpa:
"Fy fan. Snart är han en stor äcklig hårig gubbe. Som jag."