onsdag 21 oktober 2009

Lite urlakad.

Lite formuleringsfattig.

Jag är närvarande med pojken och mannen och mina egna mest basala behov. Men i övrigt sitter jag i en tjock grå säck bara. Samma mat varje dag. Samma kläder. Samma fönster. Någon annan får tvätta, handla, grubbla över toalettrullar och gratulationskort.

Jag skriver bara en eller en och en halv timma om dagen men Maja är hos mig hela tiden. Jag känner, drömmer och ligger med Maja. Detta är det mest underbara med skrivprocessen och samtidigt det man bävar för. Flirten med gränslandet. Att hoppa ner i den trögflytande floden och tvinga sig igenom.
"Det är bra", säger E, "bli lite knäpp. Du gör aldrig så bra saker som när du tillåter dig att bli lite knäpp."

Det är värst innan man hoppar. När man sitter där på kanten och doppar tån och bävar inför åtagandet. Rädd att orden ska ha tagit slut. Rädd för att konfrontera sin egen kasshet. Rädd för att bilderna ska bli falska, att egotrippen ska svälja en hel.
Men nu är jag i.
O ja, jag är i.

7 kommentarer:

En Lisa sa...

You go girl. Ö-mazing.

TUTT sa...

Gött å höra: Håller med E. Du är bäst när du är ltie galen.

Amanda sa...

Ooo jäää.
The madwoman in the attic.

Speja sa...

Efter ett så här bra inlägg finns det ingen tvekan: dyk i!

30-nånting sa...

Åh hå hå, nu jädrar Amanda. Nu blir det bra grejer. Det känner jag i hela kroppen!

Amanda sa...

Tack sötisar! Höhö, no pressure alltså.

Nä men det är ju som den brittiska redaktören säger; "Ett problem med böcker som inte når hela vägen fram till utgivning kan vara att de antingen handlar om 'för lite' - eller tvärt om; alldeles 'för mycket'."

Sista askpekten där. Mycket träffande på mig just idag.

Karstensdotter sa...

Duktiga Amanda! Kör hårt!