fredag 13 november 2009

I morse

såg jag att Emmet satt vid frukostbordet med klump i halsen och tittade på sonen och mig med en tår i ögonvrån.
Och som vanligt kände jag mig manad att håna och tråka.
"Uj uj vad jobbigt för gubbar som kommer i manliga klimakteeeriet och blir blödiga när ongen fnissar lite sött", och så vidare.
"Nej", sa han. "Det var inte hans fniss. Det var du. Du såg bara så himla glad ut med honom bara. Jag blev rörd."

8 kommentarer:

Yvonne sa...

Nu blev jag rörd :´´

Arild sa...

Inte håna män som visar känslor. Det är ovanligt och något att vara tacksam för :) Jag misstänker att han ääälskar er två!
Fint familjekort!

TUTT sa...

Håååå.
Vad fint.
Blir rörd av bilden - ni ser så glada och fian ut alla tre.
Pöss!

Tante Jul sa...

Kjente du deg litt dum akkurat da?
Det hørtes fint ut, synes jeg.

30-nånting sa...

Jag kan tänka mig att din hånflin dog bort rätt så snabbt ;)

Vad fin han verkar vara, din E. Han verkar uppskatta det han har, minst sagt.

formlek sa...

*smack* till alla tre (men E får den största!)

suziluz sa...

ÅÅhh, sötnosen. (Och jag personligen har alltid gillat män som vågar vara lite mushy. Det är fint.)

Amanda sa...

Vi är alltid råa men hjärtliga.
Och mushy. Fast E (törs vara?) mer öppen med det.
Men sen pojken kom har han fått rena känslodiarrén, jag kan knappt berätta vad jag skriver om för han blir så illa berörd.