onsdag 4 november 2009

Jag blev uppriktigt ledsen

över en liten jobbgrej på barnbokssidan. Inget stort, inget allvarligt, bara en satans massa jobb och förväntningar i onödan. Och förlorade pengar. Och förlorade timmar jag hade kunnat ägna med familjen. Och min konstnärliga integritet lite blåslagen.
Jaja. Sånt hackar jag i mig lätt. Annars skulle jag aldrig kunna frilansa med det jag gör.
I get knocked down but I get up again. Den förmågan skiljer agnarna från vetet inom min industri i viss mån. Man må vara en känslig konstnärssjäl också men jäklar vad viktigt det är med distans och humor och skinn på nosen - och den o så omtalade flexibiliteeeten.

Men det var inte det som var kärnpunkten. Kärnpunkten är att det var lite intressant att känna sig ledsen. För det var en så ovanlig känsla. Alltså: Jag är tydligen sällan ledsen nuförtiden. Trevligt. Då har jag gjort nåt rätt i livet i alla fall.

5 kommentarer:

Arild sa...

Asch du, så himla tråkigt! Aldrig kul att jobba för ingenting, vare sig det gäller pengar eller uppskattning. Man får vara som en sån där gungdocka som hela tiden kommer tillbaka till upprätt läge, och tro på sig själv.
Va härligt att du trivs med ditt liv. Grattis!

Amanda sa...

Tack! Gungdocka, exakt. Med stor rund gump ;o)

formlek sa...

DET gillade jag Arild - "gungdocka" (rund gump höhö -jo,jo)!! :O

Anne sa...

Usch jag blir ofta ledsen över det jag presterar, borde egentligen inte ha ett prestation/självkänsla/självförtroende jobb.
jag har ingen sil...allt går in, som du vet...
Du däremot har en tjockskinnad näsa. Respekt!

Amanda sa...

Nja Anne, SÅ hårdhudad är jag inte. Men jag hade inte klarat av'et i tjugoårsåldern, då visste jag inte vem jag var.