tisdag 22 december 2009

Jag är en sån där jobbig typ

som gärna fixar lite "sött och fint och kul" för andra.
Och sen blir småstött för att ingen fixar något "sött eller fint eller kul" för mig.
Men idag steg maken i graderna.
Ja jag veeet att det bara är en liten kackig chokladpryl för några tior men han fixade den åt mig. Som en liten gullig jullovsgrej. En guldren! Med pinglande klocka! Bara till mig!

(Börjar lära mig att han gör nåt i denna stil oombedd typ vart fjärde år.
Och varje gång blir jag rörd.)

5 kommentarer:

Yvonne sa...

Jag är en riktig "fixare" också...och har nu efter många, många år lärt mig att en del är det...en del inte. Det går inte att lära gamla hundar sitta (fixa). Men när de väl gör det nån gång är jag rörd i flera dagar, så de vågar nog inte göra om det i första taget.. ;)

Amanda sa...

Haha, du får maila mig din address så ska jag bannemej "fixa" nåt för dig någon gång Yvonne!
amanda.hellberg@gmail.com

småfull men det räknas ändå Stycket sa...

Önskar att du kunde varit med oss ikväll! Och/eller att jag kunnat fixa sufficient mys för dig. Jag uppskattar dig väldigt mycket!

Kram!

Amanda sa...

Du är söt du Stycket! Klart det räknas fast man är lite glad i hatten! Skål!

Ina sa...

Åh, precis sådär är jag också. Fixar och donar och blir alldeles pirrig i magen av tanken på hur överraskad och glad personen skall bli.
Och så tänker jag varje gång att jag minsann inte skall förvänta mig att få något själv, och ÄNDÅ så blir jag alltid lite besviken över att inte andra gör så till mig. Och de gånger jag faktiskt får någon liten pryl, så blir jag alldeles överväldigad över minsta lilla pyttegrej.