måndag 30 november 2009

Bah.

The Godfather bestämde

sig för att testa vad hans skyddsling är gjord av egentligen.
Death Match: Jättebaby vs Robo Sapien.
Ja kära nån. Sonen må vara en fredlig bjässe som trivs bäst med gos, böcker och sitt mjuka dockskåp. Men blicken han fick!
Så fokuserad aggression har jag bara sett på ett annat ställe och det var i en spegel.

Behöver du fråga hur det gick?

Till blivande bilderboksmakare.

Hittade en fantastisk intervju (på engelska) + många bilder med en av mina stora IDÅLÄRR - verkligen ingen "kreativ snåljåp".
Läs & lär! Det hon skapar är vår tids absoluta guldstandard när det gäller bilderböcker med helhetstänk.
Har snappat upp massor från Mini (föredrag, intervjuer, studerat hennes alster).
Kommer kanske, kanske att få träffa henne igen nu i veckan.
Det blir darrigt.

Matsäck

till ett mycket litet barn.
Så sött att jag går åt.

söndag 29 november 2009

Fem goda råd

till blivande författare.
Kunde inte sagt det bättre.

Fast å andra sidan.

En blåsig regnig jul med barmark som luktar koskit och fullständigt o-koordinerade fulcharmiga dekorationer av typen ljusmanschetter med bär och kottar i blank hårdplast, uppblandade med mer eller mindre begåvade korsstyngslöpare och jutedukar med pålimmade filthjärtan av diverse släktingar (inklusive ens eget barn-jag), och cerise sillsallad som man mår illa bara av att se på och ett groteskt överdåd sockrig choklad, och svettiga människor som antingen klätt upp sig för mycket eller inte alls, och TV-styr-dagen, och paket med bagageluckeplatt fesrött plastkrusidull

har ju också sin charm.
Typ.
Lite.

fredag 27 november 2009

Inför första advent.


Är ute på tant-galej så det blir radioskugga ett par dagar.

Tänkte dela med mig av min extremt skitnödiga julgransfilosofi och lite tips bara.
För jag är gammel dekoratör till råga på allt. Jag har julpyntat NK i Göteborg och vann Bästa Julskyltning redan under utbildningen. Det här färgar min smått sinnesrubbade syn på julgransklädningen förstås. Och där inget jag skäms över.
Förkasta eller ta till dig - båda är okej:

1) Granen är viktig för mig. Julens själva nav jämte maten. Granens uppgift är att förtrolla min familj, mina gäster och mig själv en gnutta. Helst ska den få folk att tappa andan. Le. Bli stilla och tindra och ta in helheten och detaljerna i flera minuter. Jag vill ha minst en halv dag på mig, ensam. Ser det som något av en julklapp till familjen från mig faktiskt.

2) Granklädning är inte en småbarnsaktivitet. Det är ingen "lek", det är inte "kul". Jag tycker man ska koppla loss granklädning från den slags förberedelser som mest är "härlig aktivitet/tradition" när de pågår. Göra marsipanfigurer är en klassiker i andra vågskålen: Jättemysigt, blir äckligt, ingen äter, gör absolut ingenting.
Elegant och maffig klädning av stor levande gran kräver planering, tid, omsorg, böktålighet, höga säkerhetsanspråk, trappstege, några hundringar varje år (innan man byggt upp olika kombinationer) och tååålamod. För mig är det lika befängt att små barn ska "hjälpa till" att klä granen som att de skulle "hjälpa till" med att tapetsera.

3) Välj julträd efter hem och planer. Litet hem eller stor sal? Ska ni mest vara borta över helgerna? Satsa på konstgjord bordsgran i vacker kruka så fall (se ovan) och klä den redan i början av månaden.

4) Investera i lååång slinga LED-belysning. Gran + heta billiga lampor = tragedi för granen och pengar i soporna enligt mig. Smålampor i mjukt vitt är min favvo. Tänk minst två-tre hundra lampor sisådär, speciellt om du kör bollgran på 1.80. Jag skojar inte. (Men de naturtrogna små elektriska "stearinljusen" på Martha Stewart-granarna ovan är också lovely, inte sant?)

6) Kom bort från tänket om att allt pynt ni äger måste "i" varje år. Titta över dina julgransdekorationer nån vecka innan du tänkt klä, fantisera om teman kring det du redan har och kosta kanske på dig några få nya "klenoder" som får inspirera årets gran. Låt vissa saker få vila. Köp på dig nya okrossbara baskulor, man har alltid färre än man tror. Många mindre kulor är bättre än stora, tunga pyntsaker. Skaffa också lite diskreta fina band eller snören att sätta i det pynt som saknar eller bara har kassa gamla sytrådar - du kommer att tacka dig själv. Supertunna mossgröna sidenband eller pappsnöre är min favvo: Lättjobbat och stjäl inte uppmärksamhet från ornamenten som mönstrade band kan göra.

7) Enhetligt = vackert. Jag gillar till exempel inte alls att blanda två helt olika slags ljusreflekterande material som inte känns besläktade; som halm och metalliskt glitter. Du fattar.
Växlande teman från år till år är superkul.
'Fest i torparstugan' med "äpplen", polkagriskäppar, halmpynt och "pepparkakor"?
'Popjul' med vit plastgran/sprayad natuuurlig och multifärgat bjärt pynt?
Eller 'drottningens juvelskrin' med pärlband och matta kulor i smaragdgrönt, antikguld och djuprosa?

Jag brukar tänka på mitt pynt i kategorierna "bakgrund"; 60%. Enkla ljusreflekterande saker som fyller ut. Exempel på det, om du kör, låt säga ... 'Anna Kareninas gran', skulle kunna vara många småkulor i matt och blankt silver + hängande "istappar".
Sen tänker jag på "highlights"= ca 30% av pyntet. T ex (och nu spånar jag Anna Karenina igen) 10 handmålade kulor i form av små pastellfärgade kängor + 10 vita duniga fåglar + en handfull 1800-talskristyrer.
Några enstaka "klenoder" ska man också ha, ie personligt/maffigt/roligt/affektionspynt, typ silver-spindelväven på bordsgranen ovan, eller ärvda vacker slitna antika kulor. Använd din kreativitet. Just den fina bordsgranen är tydligen inspirerad av en tysk folksaga om en julspindel som spann silverväv åt en fattig familj. Alltså: skapa din egen magi. Klenoderna är också fina 'talking points' på dina juldrinksfester/glöggkvällar/adventsfikan.
Iakttagelse: Nästan alla har alldeles för få enhetliga "bakgrunds"pynt i sina granar.
Varning: Blåklintsblått blir sällan bra i julgranar. Det blir ICA-butik. Oklart varför. Matt marinblått eller Miami Vice-turkost (gärna till matt guld för pampig look!) funkar dock. Och vinrött! Matt & blankt mörkrött som "bakgrund" är LOVELY.

8) Förberedd? Då kör vi. Dagen G.
Att såga snittyta, ta in och montera stor levande gran är ett tvåpersonsjobb för mig som är 1.64.
Ha sopsäck/kompostsäck till hands, trädgårdshandskar på, dammsugaren framme. Trimma granen lagom symmetrisk med ordentlig sekatör när den väl står i foten. Det är helt okej att tunna ur och "platta till" den glesaste sidan om du har litet rum och granen alltid ska stå mot en vägg (så gör jag).

9) Belysningen kan också vara ett tvåmansjobb, speciellt om man inte är erfaren/inte har trappstege. O-formad slinga suger, jag vill ha en enda lång öppen sladd. Och jag sätter helst i belysningen själv. Det tar längst tid av allt:
Trassla ut slingan, testa så att alla ljus funkar, dra sedan ur kontakten.
Vira upp slingan i mjuka stora öglor. Trampa inte på'n!
Fäst kontakt-änden av slingan högst upp i granen (har du en kvalitetsslinga är sladden tillräckligt lång, annars: koppla in förlängningssladd).
Jobba dig med trappstegens hjälp runt granen med slingan som en garnlinda i armarna och stoppa in ljusen - men bara nätt och jämt! - mellan grenarna i en tät nedåtgående spiral.
Stå tillbaka, tänd slingan. Ser det jämt ut? Justera och bryt elektriciteten igen innan du klättrar upp på trappstegen och gör om hela proceduren - fast nu fäster du/stoppar du in slingan ordentligt. Många ljus nära stammen ger ett underbart djup. Proffsen jobbar med "djupslinga" och "ytslinga", gärna i olika färgtoner. Igen, se upp för blått, kalla blå LED-lampor är sällan behagligt att se på. Rosa eller gult blir fint. Eller kulörta, blinkande = discogran!

10) Häng upp "bakgrunds-kulorna" jämt fördelade över granen.
Ja, och sedan dina "highlights" och "klenoder" då. Stanna, gå ifrån, kolla symmetrin, ta lite glögg, sitt i en annan del av rummet, ändra, fixa, mys.
Och minns mig när komplimangerna om "finaste granen någonsin" haglar över dig.

Kram från Julfascisten, a k a 'Om-ingen-styr-upp-blir-det-inget-braaa'.

torsdag 26 november 2009

Ryckte upp mig

igår innan lunchen med min redaktööör + respektive bäsar.
Lite fuskstäd.
Lite fuskmatlagning.
Och lite skärpning på stissfronten; ie försöka att icke stissa om besked som är bortom min kontroll. Ner med huvudet bara och Försöka Göra Grejer = inom min kontroll. Och aldrig bortkastad tid.

Det hjälpte. Julkänslan kom tillbaka. Arbetsglädjen också.
Jag: "Asså jag har en idé och bla bla blaaa ..."
Red: "Låter skitbra. Jättespännande. Nu måste du bara göra't också. HÖHÖHÖ."

Och GU va nyttigt det är att få höra det. Att bolla ut en grej till nån som fattar. Och gillar. Och kommer att vänta troget på att få se hockey och inte bara snack. Och som kan ta't vidare till nästa nivå.
Vad skulle jag göra utan ett sånt bollplank? Sån uppskattning, sån backning.
Inser att jag är jävulskt lyckligt lottad.

onsdag 25 november 2009

Son fjäskar in sig

hos bilderboksredaktör*.
Smart gosse.

*)Notera att hon är en vanlig människa som du och jag. Bara en människa. Men med stor makt över mångas drömmar.

Inför avskedet. Eller: Bye bye Mein lille Herr.

Snart bryter Flingan och jag upp från vårt inledande småklaustrofobiska och ganska exklusiva förhållande när min föräldrapenning är 100% slut och han börjar hos dagmamma (en dag i veckan i början bara men ändå).

Som förberedelse lyssnar vi mycket på denna. Han gillar och klappar nådigt som en liten dekadent berlinherre.

"A tiger is a tiger, not a lamb, Mein Herr. [---] You'll never turn the vinegar to jam, Mein Herr."

tisdag 24 november 2009

Är du eller känner du en synskadad/läshandikappad spookylover?

Fick just den glada nyheten att TPB (talboks- och punktskriftsbiblioteket) beslutat framställa Styggelsen som talbok!

Den kommer att finnas att låna på bibliotek, av personer med registrerat läshandikapp. Min bok har blivit utvald efter önskemål från personer med läshandikapp i enlighet med 17 § upphovsrättslagen. Alltså inte en kommersiell talbok som kommer att finnas i handeln eller ge klirr i Hellbergskans portmonnä. Gott så.
Inläsare? Ingen aning men de använder bara proffs förstås.
Hoppas på en kvinna med hint av lantlig dialekt.

Stackars mormor satt och högläste hela bokjäveln för morfar förra året eftersom han inte ser så bra längre... Kärlek.

P.S. Mer info: Ljudboken är tydligen redan klar. Inläsare: Anna Döbling. Längd: 5 tim 39 min. Otroligt fint och hedrande omdöme (spoilervarning!) här. Jag blev rörd. Jag lipar faktiskt nu.

Smygkoll på mina gamla dummies.



(klicka på bilderna för större, förlåt mina svaga blyertsskisser)

Grävde fram Ruby & Rosie-lådan och hittade massor av skisser och dummys som jag och redaktören bollade mellan oss och marknadsavdelningen under kanske 1,5 års tid innan jag fick ett kontrakt på boken. Har lagt ut dem brevid den "färdiga produkten".

Vissa koncept överlevde hela vägen (försättsbladen med flickornas olika ansiktsuttryck, badkaret - med modifiering).
Slående omarbetningar är:
-Flickornas namn. I flera omgångar. Framför allt när en stor författare på samma förlag hade just fått kontrakt på en bok med en flicka som hette Rita. Då fick jag ock min redaktör tänka om.
-Grundkonceptet: Från ren motsatsbok till födelsedagsbok med mycket fantasi och utklädning och motsatserna i flickornas personligheter som parallellhandling. Efter feedback från förläggaren, andra redaktörer, marknadsavdelningen och utländska inköpare. Jag är jättenöjd att jag "tvingades" jobba om, de hade rätt.
-Formatet. Jag ville intim och fyrkantig. Marknadsavdelningen ville större - säljer tydligen bättre. Fine.
-Min och redaktörens vision om en väldigt "vit" och ren bok var för annorlunda tyckte marknadsavdelningen och krävde mer bakgrundsfärger.
-Min handtextning blev utbytt mot en massa olika typsnitt; t ex ett "smuligt" typsnitt för ordet "chips". Kul men minskar läsbarheten.
- Titeln och det slutliga omslaget beslutades mer eller mindre av en kommitté tre dagar innan Felix kom. Mina och redaktörens åsikter hörsammades mindre än vi hade önskat. Men vi är inte missnöjda.
-Boken kommer ut våren 2011. Ett svenskt förlag har tydligen visat intresse men inget är spikat.

Så när jag säger att man måste vara oerhört flexibel inför förlagets tankar om dummyns väg till färdig bok som ny illustratör/författare så menar jag det. När man väl är publicerad har man ett annat förhandlingsläge men även då värderas flexibilitet högt.
Jag repeterar några nyckelkommentarer:
Barnboksredaktören:
"Om jag tar mig tid att ge personlig feedback i refuseringen av en dummy betyder det att upphovspersonen är oerhört nära att bli antagen av oss. 70% ids dock inte jobba om sin idé och jag hör aldrig mer från dem. Det vanligaste misstaget jag ser är att folk inte har en aning om hur många sidor en bilderbok ska omfatta (32). Det vanligaste problemet med de manus vi refuserar är att de antingen handlar om för mycket eller för lite och att de saknar rätt slags humor."
Bilderboksdesignern:
"En illustratör som verkligen har tänkt till på var jag ska kunna lägga texten på varje uppslag; ie gjort plats för texten i sin komposition älskar jag för alltid."
Professorn på illustrationskursen:
"Glöm pengarna. Man måste gå in i detta utan en tanke på pengar annars blir man knäckt av allt gratisjobb man måste göra för att komma nån vart. Men när du väl har foten i dörren är det en helt annan grej. Så länge du är opublicerad ska du i princip gå med på vad som helst som ett seriöst förlag vill. Vad som helst för att bli publicerad. Om du har sån tur och får chansen måste du bevisa vad du går för och hur mycket du vill detta. Med ett leende."
Det erfarne bilderboksillustratören/författaren:
"Man måste hänga med i ny teknik och förnya sin stil när den börjar bli föråldrad. Släng aldrig en idé. Bra idéer är ofta mycket enkla men svåra att hitta. Jag har alltid typ 50 olika dummys på gång i skrivbordslådan. Innan de stora bokmässorna får förlagen ibland panik och ringer och säger 'Har du nån dummy om ankor/vinter/kiss-och-bajs? Det här förlaget har inte givit ut en enda bilderbok med ankor/vinter/kiss-och-bajs på 15 år och nu jagar ledningen nåt sånt med blåslampa! Jag ger dig ett kontrakt på stört!"

Är du inte avskräckt av allt detta?

1) är du en dåre (som jag).
2) kommer du att lyckas.

måndag 23 november 2009

Svenska apan

har fått en härlig halsduk.
Engelska apan är fullständigt ifrån sig av avundsjuka.

Låt barnen komma

till mig.
Lilla godingen i förgrunden är Det Enda Barnet i Världshistorien som föredrar mig framför min man.
Guldstjärna för sånt.

söndag 22 november 2009

Vad är en dummy egentligen?

Det håller vi på och diskuterar på en blivande bilderboksillustratör/författares blogg.

Jag drar lite tips här också. För det är inte alls lätt att veta vad "dummy" är eller vad branschen förväntar sig att se! Men först det viktigaste: Gör bara dummy till din barnboksidé om du är (blivande) illustratör och författare!
Vill du "bara" skriva skickar du bara manus. Tänk inte ens på illustrationer, det är faktiskt inte din uppgift (trist men sant).
Vill du "bara" illustrera för bokförlag skickar du arbetsprov (ett suveränt vykort i A5-format nån gång i halvåret funkar alltid bra. Med adressen till din web-portfolio på framsidan så att alla som går förbi det uppnålade kortet "ser" dig... Planera dina kampanjer - det gör dina konkurrenter).
Mer bra tips för samtliga kategorier här (på engelska).

Okej, nu med mina ord då:

Vad? En dummy är vad man som illustratör och författare skickar till förlaget för att få en bok antagen. Ett häfte man gör. Ett förslag till en bilderbok som mest består av (kopierade!) skisser i det format man tänkt sig den färdiga boken.

Varför? För att visa att man tänkt igenom projektet och hur boken flyter. Och för att spara tid. Inget förlag förväntar sig att se alla boksidor färdigillustrerade men de vill veta att upphovspersonen tänkt igenom helheten.

Hur? De flesta bilderböcker spänner över 32 sidor inkl pärmar och försättsblad. Kolla själv!
Så lång ska din dummy också vara. 2-3 uppslag ska vara färglagda och klara, så fint man bara kan, "redo för tryck"-standard. Resten ska vara blyertsskisser och kompositionen av varje uppslag är jätteviktig. Detaljerna är inte viktiga.

Jag brukar skära till mina dummys av A3-papper och häfta ihop med en sån där lång häftapparat. Jag gör ofta flera blanka "böcker". En del pyttesmå faktiskt - som ovan. Bara för mig själv. Bra när jag tänker på komposition, ljus och mörker.
Sedan skissar jag direkt i mina häften och får på så vis en del goda idéer om hur det slutliga, "fin-dummyn" som jag ska skicka till förlaget ska se ut.
"Fin-dummyn" ska vara kopierad och ihophäftat i den storlek man tänkt sig den färdiga boken.
Det är bökigt att göra dubbelsidiga kopior så jag brukar skära ut kopior på skisserna jag är nöjd med med skalpell och spraylimma in i en "tom" dummy. Det blir lite tjockt och klumpigt men så gör de flesta. Vissa illustratörer gör väldigt enkla skisser mest för att visa hur man tänkt sig att boken ska fungera. Andra pillar "mer". Men alla lägger jättemycket krut på de få uppslag man gör "klara". För det är så man imponerar på redaktören och SÄLJER sin idé. You want to WOW them.

Alltså:
Lägg aldrig tid på att göra klart alla illosar för alla sidor när du försöker få din bilderbok antagen. Det blir ändå så mycket ändringar under resans gång när boken väl blivit antagen.
Men det tar rätt lång tid att göra en säljande dummy.
Och tänk NOGA på dina beslut. Stående eller liggande format? Fyrkantig kanske? Jag gillar stående format, annars blir den uppslagna boken så låååång (kan i o f vara mycket lämpligt om din bok handlar om nåt låångt som en krokodil, en strand eller ett tåg).
Tänk på varje sidas komposition. Tänk på att erbjuda visuell variation, att följa ett livligt uppslag med ett lugnt till exempel. Och att vara kreativ med var texten ska placeras (i ett träd? som ett regn..?).
Och du: Håll inte tillbaka på kreativiteten - Jag säger det igen: You want to WOW them.

Gossklippt

inför partysäsongen. Gött.
Inget annat funkar för mitt feshår i vinterväder med allt vad det innebär av mösskalle, statiska stripor och snöblandad nederbörd.
Nu måste jag se till att få några goda nätters sömn och lite klatchigt smink i fejset bara. Och kanske leta fram några käcka örhängen, om inte sonen blir tokig i sina små klåfingrar då.

Sen blir det fullt pådrag.
O yeah.

lördag 21 november 2009

Har slagit in årets första julklapp.

Jag njöt!
I love brunpapp.
(Inuti är choklad till en värdinna.)

Ni som är så vettiga.

När ska man börja säga "Nej! Ajaj! Inte SÅ!" till ett litet barn?
Och hur?
Det finns ju inget flesigt i honom än.
Vi har hittills kört med "bekräfta/applådera önskvärda beteenden" (ie när han "tar fint/försiktigt" i någons blus/kind/brösthår) och han har alltid varit 'snäll/varsam' mot andra kiddos när vi varit med. Men snart börjar han hos dagmamman och, ja, då lär han ju få däng av tvååringarna om han är ofrivilligt hårdhänt och luggas. Inte helt fel kanske? Eller är jag för kall här?
En annan grej är illtjuten. De kristallspräckande fyrstrukna cissen som ÄR så roliga. För pojken. I ekande mataffärer speciellt. Daddy tycker också det är roligt och skrattar/bekräftar uppmuntrande, även fast Daddy själv HATADE sånt barn-beteende från andras ungar för ett år sedan. Med egna sonen = bara charmigt. Mamma har mer empati för sina medmänniskor och tycker inte att illtjut hör hemma bland gamlingar med hörapparat. Men hur markerar man "INTE SÅ" på ett bra vis då? Please?

fredag 20 november 2009

Det har kommit ett meddelande från Maja Grå.

"hemskt roligt, helknäppt och ROLIGT!* [---] Och ge fanken i att ha ihjäl Maja innan SFI bestämt sig för hur många filmer* de vill göra... Varma hälsningar /Maria"

*) Skådespelaren Maria G om att hon "är" Maja enligt oss bloggisar.
*) Hon skojar, det finns inga filmplaner för Styggelsen i dagsläget.

Dagens kofta.

Uppdrag Köpstopp eller "Använd mer av det du redan har människa!" går fortsatt bra.

torsdag 19 november 2009

Den där Hamrén

har fångat mitt öga.
Gillar hans stiliga och lite teatraliska klädstil.
Lite "Hallå, Oliver Twist-kostymören ringde och vill ha tillbaka sin rekvisita" = EXAKT vad stilfega svennemän behöver.
Höga legspreader-poäng på det.

Till dig som lider

av november.
Säger jag bara:
Ta inte ut något depp i förskott. Spara sig. Sansa sig! November är en idyll.
November är ljuvlig. November är den officiella romaaanskrivarmånaden, bara en sån sak.
En månad full av goda intentioner. Och fortfarande med en dust av höst och back-to-school och stiliga rockar som inte hunnit bli noppriga. En känsla av att vara på ett amerikanskt college-campus anno 1979.

Jämfört med fucking februari i alla fall. Oxveckorna. Tvi. Där kan vi snacka skitmånad, ja?

onsdag 18 november 2009

Tjuvstart: Julstök.

Köttbullar klara. Disken klar.
3,7 kg färs, jesus kristus, det var ett lass att rulla. Men vi hade kul. Felix styrde upp det hela.

Var så satans besviken på mina egna julköttisar förra året. My heart wasn't in it. Fattade inte riktigt vilka gigantiska mängder smaksättning man måste dra i en stor sats - vi snackar tesked efter tesked efter tesked salt, socker, peppar, dijonsenap och kalvfond. Typ dubbelt så mycket som man tror i sin vildaste fantasi. Och så fegade jag ur med att steka på sådär brutalt som man måste för att få till den goa krispigheten och smaken. Speciellt när man som jag steker i ugnen. Det ska nästan vara så att man känner för att slänga långpannorna efteråt.

Årets?
Fortfarande i mildaste laget men, fan, låt oss inte vara blygsamma nu:
Dom äger.

P.S: Är det bara jag som tycker det går jättedåligt att riva lök i matberedare? Vad gör jag för fel? Kass maskin?

Jag vägrar

gå genom livet utan att ta på mig rosa klänning, fuskpäls och guldskor då och då.
Vägrar säger jag.

tisdag 17 november 2009

Illustrationer i skafferiet.

"Titta dig omkring - nästan allt i vår tillvaro är designat. Och bakom varje design finns en människa som har funderat på form och funktion", sa en klok Formlek till mig på gymnasiet.

Väldigt mycket saker omkring oss har illosar på sig också. Och texter.
Och det är folk som du och jag har jobbat fram alla illosar och texter. Det tänker jag på ibland.

Jag har aldrig gjort förpackningsdesign eller -illosar annat än väldigt blygsamt på min gymnasieutbildning: Den då überspecialiserade och tokpopulära Reklam- och Dekorationslinjen i Skara (numera 'mediaprogrammet' tror jag). Nån tänkt vinetikett. Nån tvålkartong bara.

Däremot har jag kollegor som via agent eller frilansuppdrag för reklambyrå jobbat med etiketter för bl a Waitrose (trevlig livsmedelskedjas) egna produkter, typ röda vinbärsgelén på fotot.
Och det var tydligen både välbetalt och smarrigt (!). För Waitrose tyckte att illustratören behövde få hem en stor korg med godsaker så att hon kunde provsmaka produkterna i fråga för att få inspiration...
(fan nu blev jag vrålhungrig)

Party-Mandis filosoferar: Så här kändes det

ena gången jag fick för mig att testa lösfransar.
Andra gången kände jag mig som en salongsberusad medelålders transa (not that there's anything wrong with that).

Men lösfransar kan ju vara så himla sött och effektivt på andra? Finns den nån hemlighet jag inte känner till eller är det bara en olycklig kombination av mina djupt liggande ögon, tafflighet med klister och eyeliner, och rena snålhet? Kör ju inte med lyxfransar av äkta minkpäls som J-Lo precis.

Måste ändå ge tjejen med grudge-fransarna här en eloge för sin sköna japanska horror-keativitet.

måndag 16 november 2009

Ibland är engelskan finare.

Hålla föredrag = Give a talk.

"Ge ett samtal".
Mer mjukt, öppet, interaktivt och stilfullt, no?
"Hålla föredrag" låter så jävla pompöst. Klart folk blir nervösa för att göra en sån sak.

Mysdag på vischan igår.



Klappade tjurkalv, get och gris.

Besökte gårdsbutik (köpte korvar, 2 x brittisk 'champagne' - snart nyår ju - och praliner) + ett trädgårdscenter med tokmycket julpynt. Då tänkte jag på Tante Jul.

E är lite förtjust de där nya klena plastgranarna i nordisk fes-stil som man kan köpa.
Som ser mer natuuurliga ut. För £129 (1 470 kr - gulp).
Men jag vägrar plast.
Har jag fel?

söndag 15 november 2009

Vi har en ny son.

Det är inte Felix längre.
Det är Steve-O i kerubkropp.
En liten korkad daredevil som söker det absolut farligaste alternativet i varje given situation och skrattar faran rakt i ansiktet.

Vinteroverall? Blir extra festligt. För det är ju lite som isolering har han kommit på. Man kan slänga sig ännu mer handlöst.

Kan det vara den berömda testosteronproduktionen som har tagit ett kliv? Kan bli skoj detta.
Hjälp.
Var kan man köpa bra burar?

En liten plats i det offentliga rummet

är verkligen inget tecken på att man är bättre än någon annan.
Nej nej.
Men jag blir ändå så jäkla glad när jag upptäcker bekanta ansikten ur min generation, från samma lilla ort och samma lilla skola, som gör bra grejer ute i den riktiga världen.
Typ drömjobb.
Och de ser glada ut. Och de åldras väl.

Och kärnan i min glädje beror på att de utan undantag var snälla, snälla, snälla - och kanske lite speciella personer barn. Som försökte göra sin grej redan då. Och sånt har ju ofta ett pris när man är liten. Jag vet.
Det har fördelar också.
Tönten, underdogen, the drama kidz - vi får ett annat driv.

Men från gamla mobbare, gaphalsar, tuffingar, "snyggingar", rikingar, översittare och självgoda självutnämnda talanger - inte ett jävla knyst.
HAHAHAHAHAHAHAAAAAAAAAAAAAA.
(förlåt)

'Vote for Pedro' indeed.

lördag 14 november 2009

Halv orkan ute.

Ingredienser till chili con carne (minus kidneybönor, han glömde köpa, hurra) i kylen.
Nya ljus i staken.
Siren Blood Curse i spelmaskinen. ÄNTLIGEN.
Fy fan.
Så härligt.

fredag 13 november 2009

I morse

såg jag att Emmet satt vid frukostbordet med klump i halsen och tittade på sonen och mig med en tår i ögonvrån.
Och som vanligt kände jag mig manad att håna och tråka.
"Uj uj vad jobbigt för gubbar som kommer i manliga klimakteeeriet och blir blödiga när ongen fnissar lite sött", och så vidare.
"Nej", sa han. "Det var inte hans fniss. Det var du. Du såg bara så himla glad ut med honom bara. Jag blev rörd."

Intressant om förlagsvärlden.

Fina Majgull vet nog vad hon gör.

Vad är grejen med avhoppen från Norstedts? Vill minnas att Queen Linda låg där i början av sitt författarskap och att hon skrivit bittra ord om den "värdelösa" marknadsavdelningen. Har en känsla av att konflikter där kan ha lett till hennes grundmurade hat mot traditionella bokförlag över lag och skulle gärna vilja veta mer om detta.

För visst, det kan vara otroooolig dammig herrklubb på förlagen. Som fuskjournalist och van vid deadlines och raka rör har jag ibland uppfattat tempot som segt (eller så är det jag som är helt egofixerad, haha). Men det är ofta rätt priviligerad (ie posh) och 'von oben' personal som jobbar där och di kan ha lite svårt att leva sig in i den lilla "arbetarförfattarens" försörjningsbörda till exempel. Men detta är i UK då. Och det håller förresten på att ändras i och med att gubbsen går i pension så att de unga kvinnorna kan kliva fram och ta chefspositioner. Gött.

Filmer

jag aldrig sett och inte är ett skit intresserad av att se:

Sound of Music
Lejonkungen
Mamma Mia
Titanic
Juno

Filmer jag skulle kunna se hur många gånger som helst:

Napoleon Dynamite
Amadeus
Strictly Ballroom
Dangerous Liaisons
Allt med Jason Bourne

torsdag 12 november 2009

otippat krejsy jobbadag

-Felix sjung-tjuter (ny grej, mycket sött).
-Vi har käkat hämtkina. Dim sum, crispy aromatic duck och prawn toast, oj vad jag har saknat er.
-Rörmokaren sa att det nog inte blir så farligt, typ under 2000 kr (jaja vi får se, det kan fortfarande bli golvuppbrytning/döingar i krypgrunden och barskrapade sparkonton, jag tar inget för givet).
-Nu: South Park.
-En iakttagelse: Jag gillar när det går i 180
men inte för ofta.

Skräpteve-Mandis is back!

Jippiii.
Det kommer att bli en mickit tacky och härlig brittisk kändisdjungel i år tror jag.
Samantha Fox OCH Jordan OCH George Hamilton OCH den paranta tanten med konstiga flätbullen som jag gillar på nåt vis från How Clean is Your House!
Bring it on!

P.S. Ja, jag är fortfarande ledsen över att Peter och Katie är skilda nu. Typ ledsnare än dom är själva känns det som. Det gnistrade i och för sig till av hopp när Harvey fick svinis och dom träffades på sjukhuset och var snälla mot varandra. Men nej. Ingen återförening. Fan också.

onsdag 11 november 2009

"Tryfflar med kaksmul i

är inget för mig" tänkte jag igår kväll.
Oj. Så fel jag hade.
Nam nam nam nam nam. Tack till vännen Rosie.

Så vi göttade oss under en filt och kollade på In the Loop hundra år efter alla andra (superkul tyckte både politikgalna guben och inte fullt så politikgalna käringa) och kände oss rent av lite kära och gick och lade oss och vaknade utan varmvatten och fick hacka i oss att värmepannan/varmvattenberedaren är - kajko.
"Jag visste det. Jag har haft så otäcka drömmar", sa E. "Huset har ropat och suckat till mig: 'Hjälp! Hjälp! Jag mår inte bra!'"

Jaja. Man får vara nöjd så länge man bara har såna problem som försvinner när man kastar en bunt pengar på dom. En fet j*vla bunt. Var man nu hittar såna.

Okej, nu kör vi.


Hur svårt kan det vara? Dagens experiment, som en respons på det tidigare inlägget:
Att skriva en 18-20 ord lång trevlig och generell text om råvaran citron/er som inledning till ett inbillat recept om... säg... citron- och marängpaj?

Utan att planka Bo Hagström. Eller någon annan.
I kommentarerna eller egen blogg.
Jag ska klura på detta medan jag och Flingan går och klämmer på citroner i närbutiken nu.

Något säger mig att detta kommer att bli svårare än jag trodde.
Damn you copys. Ni kommer att glänsa här.

tisdag 10 november 2009

Lisa var först på bollen

och uttrycker't bra som vanligt. Jag har också tänkt på den där konstiga plagiathistorien.
Att hon bara VÅGADE? Så jävla DUMT. Som att åka fast för snatteri för värsta lilla skitsaken. Är hon sjuk på något vis? Det är den enda vettiga förklaringen jag kan hitta.

Skrivdag i grått.

Mycket passande.

måndag 9 november 2009

Diffust tacksam

så här en vintrig måndag. Pannan krånglade i natt och det var alldeles för varmt i huset. På morgonen iskallt. +6 i Oxford känns alltid som -3 i Sverige.
Pojken vaknade ledsen kl 4. Sånt hade vi nästan vant oss av med. Fools.
Es natt så dom gick ner och slumrade i vardagsrummet till kl 7 då jag tog över. Han är ledig idag, plockar med bebisgrejer, packar undan babysittern och förstorar barnbilstolen, såna saker. Har tittat på lite bilder från första bebistiden. Vi såg skrämmande släta och blanka och fåniga ut. Har också pratat med en trevlig släkting om hur vi förstår varför skilsmässor är så otäckt vanligt under småbarnstiden.
Har funderat en del i mitt egen hövve på hur olustigt jag tycker det är med mytomaner och hypokondriker. Kanske för att de fucking älskar att klaga av öronen på snällisar som jag. Hatar hur de kan få en att känna sig helt idiotisk som ödslat empati på dem.

Eller så förtjänar de verkligen den där empatin. Kanske ännu mer därför att katastroferna och sjukdomarna och smärtan är inbillad. Jag menar, då mår man ju verkligen inte bra. Alls.
Och så har jag tänkt på hur läskigt skadeglad jag blir när lipsillar och dramadrottningar faktiskt får något att gråta över på riktigt. Ett mindre trevligt karaktärsdrag hos mig. Men så är det.

söndag 8 november 2009

lördag 7 november 2009

Jag har blivit varse

vad som bara kan beskrivas som en speciell dragning som många hetrosexuella svenska kvinnor känner till - norska män.
Så talrika är exemplen i min omgivning att detta helt enkelt måste röra sig om en tendens, en trend, kanske rent av en folkrörelse.
Trevligt.

Och så kom jag att tänka på de andra pusselbitarna. De norska kvinnorna. Och de svenska männen. Föreligger samma härliga sug där? För det vore ju passligt.
Den enda fallstudien jag kommer på är Tante Jul och hennes man - men finns det fler?
Jag vill gärna veta allt om dessa gränsöverskridande (ho ho) lockelser.

Årets sista tomatskörd.

fredag 6 november 2009

Helgplaner:

-Bagels med rökt lax och boursain.
-Lekparken (ev. inviga overallen i groteska stl 2-3 år).
-Kort dagsbesök, svärisarna.
-Skriva.
-Långkok, nåt med nötkött (maken).
-Filmkväll (troligen In The Loop. Vår nya grej nu när pojken sover hyggligt och vi har ork).

Kan bli bra.
Du?

Fredag = P.O.E.T.S. day

säger maken.

Ie Piss Off Early, Tomorrow's Saturday.

torsdag 5 november 2009

Hon har legat i träda





men nu är hon juävlarimej tillbaka. Party-Mandis. Gött. Kollade kalendern och fattade att nu-nu-nuuu drar The Party Season faktiskt igång. My Winter Wonderworld. På två och en halv månad (det blir bara 10 helger det) har jag
-förlagsfest i London
-skrivardag + julfest i London med författarkompisar
-två möhippor modell krogmiddag + kanske utgång ie clubbing (hjälp - en i Surrey, en i London)
-halvformell juldagslunch i Oxford (hos kompis)
-nyårsfirande med familjen (gillar finkläder då)
samt
-ett rätt pampigt vinterbröllop i London (sonens gudföräldrar).

Men min dogm är ju att jag inte får köpa något mer i kläd- eller skoväg på länge. Och den står jag vid. Så jag och Felix lekte boutique här hemma idag. Eller rent av... Modeblogg!
Skamligt vad mycket man har som aldrig blir använt egentligen. Det ska vi ändra på nu. Jippiii.

P.S. Fling-Fling är inte min accessoar. Det är jag som är hans.

Fick fråga om min illustratörsutbildning.

Jag gick dessa tre deltidskurser på Brighton Uni, UK. På lördagar. Superbra. Som mastersprogrammet fast komprimerat. Tre kurser, tre terminer. Man ska alltid börja med modulen "Working Methods" tycker jag. De som inte gjorde det gick det inte så bra för. Under sista kursen får man göra sin egen dummy (= bilderboksförslag).

Man behöver inte ansöka med arbetsprover och därför är det en väldig skillnad mellan eleverna men det är OK.

Man behöver ha minst en heldag fri under veckan för att hinna göra sin inlämningsuppgift.

Raymond Briggs skapade kursen och Emily och Lucy har också gått där. Rekommenderas varmt. Men till skillnad från svenska universitetskurser inte gratis.

Till alla spookylovers.

Snubblade över en ljuvligt märklig och ganska sexig blogg av Eva från Norge som jag vill flagga för.
Kroppar, spök och konstigheter.
All things weird and wonderful med andra ord.
Här.

onsdag 4 november 2009

Jag orkade provläsa

till längst upp på sida 8. Vet inte om jag håller med recensenterna som begått lustmord på Sofis romaaan och menar att den är majestätiskt usel, jag kan helt enkelt inte genren.
Men omslaget.
Herregud.
Jag är mest chockad över att jag är chockad.
Är jag en pryd människa?
Nä det trodde jag ju inte.
Jag fattar väl också att sex säljer. Att småtjejer har girl-crushes på Sofi. Och jag tror till 100% på vettiga Bokhora som menar att huvudpersonens skuldbefriade och flitiga sexliv är en av bokens få förtjänster.

Men alltså, det där fittporträttet. Är det lyxigt? Är det New York och Carrie Bradshaw och quirky-coolt och sexigt?
Nä, asså jag tycker ju inte det.
Jag tycker det känns icke-classy och desperat och plumpt och lite tragiskt att fläka upp den där köttiga biten mellan bena. Onödigt liksom. Boken säljer nog superbra ändå.
Är jag fel ute här? Jag reagerar ju inte på Lady Ga-Gas konstant muttframhävande stajl.
Ska jag krypa tillbaka in i kojan och hålla mun bara?

Snart är det dags.

Lite inspiräjtijån. Tycker om färgskalan. Kan vara en sucker för country-looken ibland ärligt talat. Tycker den passar i vårt 110-åriga radhus. Och så gillar jag att det är dagsljus och solen skiner in på bilden, men det ser mysigt ut ändå.

Man tar in julgranen tidigare i UK. Och sliter bort allt pynt snabbare efter jul. Det gillar jag mä. Hela december ska vara mys.

Jag blev uppriktigt ledsen

över en liten jobbgrej på barnbokssidan. Inget stort, inget allvarligt, bara en satans massa jobb och förväntningar i onödan. Och förlorade pengar. Och förlorade timmar jag hade kunnat ägna med familjen. Och min konstnärliga integritet lite blåslagen.
Jaja. Sånt hackar jag i mig lätt. Annars skulle jag aldrig kunna frilansa med det jag gör.
I get knocked down but I get up again. Den förmågan skiljer agnarna från vetet inom min industri i viss mån. Man må vara en känslig konstnärssjäl också men jäklar vad viktigt det är med distans och humor och skinn på nosen - och den o så omtalade flexibiliteeeten.

Men det var inte det som var kärnpunkten. Kärnpunkten är att det var lite intressant att känna sig ledsen. För det var en så ovanlig känsla. Alltså: Jag är tydligen sällan ledsen nuförtiden. Trevligt. Då har jag gjort nåt rätt i livet i alla fall.

tisdag 3 november 2009

Ho ho ho.

I love Kicki när hon tar slappa ungjävlar i örat.
Hö hö hö.
It takes more than just a pretty face kära ungdomar.
Och i små eftertraktade branscher är det mickit lyhört. Så där ska man passa sig för att bränna broar va.

(Även om jag ibland haft turen att få jobba med otroligt duktiga tonårstjejer i assistent- och praktikantroller.
De finns. Också. Sällan barbiedockor. Sällan pappa-betaaalar-bäbisar.
No sh*t Sherlock.)

Vissa dagar



känns allt sinistert.

måndag 2 november 2009

Nån mer som prenumererar

på "Förlagsredaktörernas" veckobrav och blir lite beklämd?

Det ÄR ju en småmysko och rätt hierarkisk bransch och det är spännande att nån håller undan det mystiska draperiet och avslöjar att det ofta är som vilket trökjobb som helst, okej okej.
Men. De där två, asså, de trivs ju inte helt enkelt. Jag känner lätt obehag inför den föraktfulla tonen och hoppas att de inte jobbar på nåt förlag jag kommer att ha samröre med. Allt verkar trök och värdelöst; arbetsuppgifterna, kollegorna, cheferna, yrkesrelationen med de uuuurjobbiga författarna. What's the problem? Varför så blasé och bittra? DET vore intressant att läsa om, inte bara onyanserat småtaskigt anonymt gnäll.

Årets julkort

under produktion. Här några "byggstenar" som jag ska scanna in och göra digitalt collage med.

söndag 1 november 2009

Hur uppstår såna där gatutrender?

Rullade just på mig ett par säckiga sockar och kom att tänka på en period på nittiotalet då alla tjejer gick i "fat socks". Jag vet för jag jobbade på ett ställe där vi sålde dom. Och folk var fan som galna. Vi sålde hundratals fat socks varje dag.
Bulliga, pösiga saker som man kasade ner i konstfulla korviga veck omkring vaderna. Såg ut som benvärmare typ och jag antar att det var något slags sportinspirerat mode.
Tokiga aerobicstävlingar var ofta på teve då, de var maniska och lite hypnotiska och gick på Eurosport. Utövarna hade färgglad lycra och stela smajl och skuttade omkring i formation till hajpad stompmusik och vräkte sig som akrobater från pungspräckande fame-hopp rakt ner i golvet där de gjorde snabba armhävningar med en arm.
Dom hade alltid fat socks.
Var fat socks snyggt? Var det smickrande på benen, enligt principen "stor-handväska-får-ägaren-att-se-mindre-ut"? Lite kanske.
Såg det lite fräscht och preppy ut sådär? Kanske.
I backspegeln är det lätt att förkasta fat socks och deras kusiner stringtrosorna med bred sportresår upptill, och de breda trikå-hårbanden, och cykelbyxorna, och de ribbade farfarströjorna. Fnysa och distansiera oss och ge dem löjets skimmer som vi alltid gör med våra gamla moden; "XX-talet var så fuuuult".

Men hur fan började det? Hur börjar såna där osannolika modeflugor? Vem var första tjejen liksom? Och hur många såg henne på stan och tänkte "såna sockar ser goa ut, jag gillar looken, såna vill jag också ha"? Och hur insåg tillverkare och inköpare att dom var tvugna att hoppa på trenden? Eller var det tvärt om; konsumenterna som hängde med i trenden för att produkten helt enkelt bara fanns?

Och hur störd är jag som funderar på sånt här? Lite kanske. Men klädkoder och folkrörelser och subkulturer intresserar mig.

Nosferatu -- das vampir.


Mike: "Jag känner mig som nån f*cking Lisebergs-attraktion. 'Ta ditt foto här' typ. Men... Jag gillar det!"