lördag 16 januari 2010

Fy, det här var riktigt

ofräscht faktiskt.

Jag fattar helt ärligt inte denna gravallvarliga indignation och bestörtning över att lättlästa spännande böcker säljer. What's new liksom?

Jag kan också vara elak och kritisk och svinigt avundsjuk över att jag (som anses "skrämmande intellektuell"* hahaha) inte kan leva lyxliv på mina alster.
Men det finns ju andra värden va.
Vara sann mot sig själv, pusha sin förmåga, och så vidare.

Och om jag vore proffskritiker skulle jag se det som min förbannade plikt att i alla fall kritisera med lite finess.
Lite humor kanske.
Ett skönt och effektivt grepp det.
Kritik och kommentar medelst humor.
När ska någon annan än Alex Schulman fatta det i Sverige tro?

(Serieteckning av lovely lovely Posy Simmonds.)

*Högsbo och Hisingens biblioteks blogg.

7 kommentarer:

Ina sa...

Jag orkade knappt läsa hela den lååånga artikeln som osade stickigt av bitterhet.
Varför skall vissa vara finare än andra och mer värda bara för att de är svåra? Var och en kan väl få välja att läsa vad de vill.
Det känns lite som att medan artikelförfattaren står och stampar argt med ena foten och hävdar "men jag TYCKER faktiskt att!..", så himlar majoriteten av befolkningen med ögonen och läser vidare i sina deckare.

Amanda sa...

Japp.
Jag kan visserligen tycka att hon har en och annan poäng men lägger fram sina argument med en von-oben-ton jag ogillar.

Det har väl ALLTID funnis en viss slags böcker att köpa i matbutiken eller? I e spännande historier med ganska okomplicerade känslor = kioskdeckare. Nu mellan hårda pärmar och tillåtna in på försäljningslistorna, men det är ju sak samma. Tror inte hennes artikel omvänder någon enda människa som valt att endast läsa eller skriva såna böcker.
Och jag kan faktiskt inte heller se att det är ett stort samhällsproblem.

heidi sa...

fast jag tänker att den här artikeln handlar om att vilja att ens arbete ska vara värt nånting. asså, man kan vara sjukt bra på att skriva och man kan lägga jättemycket tid och kraft på att skriva en roman och få den utgiven, och sen får man inte ett piss för det. det är klart att det föder en frustration.
för mig som skrivande person känns det ibland som att det inte är värt att satsa på skrivandet för vem ska läsa skiten? min familj eller? jag kommer ju inte få några pengar för det, så varför ska jag lägga pengar på det själv? det är ju... slöseri.
och det är ju en för jävla trist inställning när man har en dröm. men man måste ju se verkligheten för vad den är.
sen kan jag ärligt säga att om inte jag hade råkat bli en såndär bokslukare och läst under hela min i övrigt intellektuellt torftiga uppväxt, så hade jag aldrig gått på universitetet nu.
så jag kan nog tycka att det är, om inte ett samhällsproblem, så iallafall en samhällsfråga, att det ska vara så svårt att utöva författarskap. all sorts litterur behövs.

Amanda sa...

Ja. Jo.
Här har du ju en kritikerrosad litterääär författare som lagt/lägger ner mycket på skrivandet och inte får många piss tillbaka i reda pengar.
Ännu.
Kanske aldrig. Men det hade jag heller inte väntat mig och det var något vi fick itutat oss under (barn-)boksutbildningen också: Glöm pengarna. Det blir sällan några pengar. Jobba på som om pengar inte spelar någon roll.

Jag inser ju att det är få förunnat (speciellt ur min "klass") att kunna leva så men vi har styrt upp hela vår tillvaro så att vi ska klara av livet även om bara den ene har regelbunden inkomst.

Om jag nu ska bli väldigt personlig: Det är något av ett kall i mitt fall faktiskt.
Många slavar ju på nästan utan bebtalning inom tuffa och attraktiva branscher som TV/dans/mode/journalism eller skådespeleri. Speciellt i början.

Jag läste/läser allt. "Fint" som "fult". Fanns ingen smakpolis där jag växte upp, även om vissa välmenande bibliotekarier försökte styra bort oss bokslukare från de "fula" serierna och Grottbjörnens folk.
Men jag tror ju att om man är en normalbegåvad och hyggligt läsvan tänkande vuxen så känns en viss sorts böcker otillfredställande och förenklade i längden om det blir för mycket av den varan. Vi får inte glömma att det också finns en hel del komplexa och mångbottnade böcker med ett mer krävande - och givande! - språk där ute.

En Lisa sa...

Å gud. Hade hjälpt om hon kunde skriva, kanske därför hon inte tjänar några stålar. Hennes trötta våra barn, skolväskor, pulkabacken-element känns verkligen författarskola. På gymnasienivå.

CECILIA sa...

Såg du Skugges replik? Mycket underhållande "Anna Hallberg, som borde skaffa sig ett riktigt jobb iom att ingen nånsin läser hennes dikter (eller är det romaner, jag vet inte och det vet ingen annan heller)/---/"

Jag gick för övrigt i samma gymnasieklass som Frk Hallberg, och det är allt jag tänker säga om den saken.

Amanda sa...

Ja jag såg. Please, säg meeer ...

Ååå, hela grejen känns bara så TRÖTT och ingen säger vad de tänker: Att somliga stjärnförfattare kanske skriver rätt slappt och platt och fördummande, och möjligen saknar lite känslomässigt och intellektuellt djup bakom pennan, och att deras framgångar är OFÖRTJÄNTA. Vilket inte kunde vara mer fel. Att skriva lättläst är jävlarimej inte lätt.

Jag finner detta en icke-diskussion där de som verkligen pissas på är de läs-ovana som faktiskt plockat upp, avslutat och gillat bok för första gången; må så vara en supersäljande dussindeckare från mataffären.
Så här har villkoren för skapande människor alltid sett ut och och så här kommer det alltid att vara.
Men jag säger som jag sagt innan: Redaktörer och förläggare VILL hitta sånt som både har lite fler dimensioner OCH (förhoppningsvis) kan sälja så mycket att det i alla fall betalar för deras arbetsinsats & själva tryckningen (ie minst 400 ex). Och supersäljande dussinförfattare öppnar faktiskt upp banan för såna böcker eftersom 'stjärnorna' (som det är SÅ simpelt att dissa) drar in stora summor till förlagen.

Mvh,
/Samma förlag som Dan Brown och Jordan - ingen annan jävel hade haft råd att ta risken