fredag 22 januari 2010

Nä gu hjälpe mig.

Hur kunde jag missa detta så länge?
Det finns ju vintage-kläder för barn också.

Som denna lilla sjömanskostym i silke från 1940-talet.
(Nä inte fan blir det nån Fanny och Alexander-stämning om ingen styr upp.)

Och på tal om styra upp:
Nu säger jag det bara.
Är inte den där käre Jesper Juul en aning ... självgod?
Njuter han inte lite väl mycket när han sitter och myntar uttryck och är sådär himla rak och fryntlig och självklar?
Skrockar och trycker till en gnutta och underminerar vad som i grunden är välmenande föräldrabeteenden?
Man undrar ju lite va.
Dels undrar jag över hans barn.
Dom måste helt enkelt vara världens mest harmoniska lyckade människojävlar, no?
Sen undrar jag hur någon enda unge någonsin har kunnat växa upp utan att bli en fullständigt trasig vuxen innan Jesper Juul fanns där och skrockade och spred sina guldkorn.
Sist av allt undrar jag med spänning hur fiiint och perfekt allt kommer att bli om 20 år när alla Juul-drillade små übermenschs tar över?

Dom kanske tar beslutet att slå ihjäl den här trasiga kärringspillran.
Då får vi hoppas att min uppfuckade son står där och skyddar mig.

6 kommentarer:

Arild sa...

Ja, jäsiken va fint det är med gamla kläder! Jag närde en dröm om att klä mina barn i 40-talskläder. Mest brunt, rutigt, slipover, shorts med hängslen, slangbella, gubbkeps, vita skjortor med uppkavlade ärmar (à la Guillou), vattenkammade och med runda glasögon! Wow, så fina de skulle bli! Mycket ärvda kläder har de burit men tyvärr uppblandat med modernare snitt. Elliott vägrar ha snelugg och en stickad polo skulle han aldrig sätta på sig. Lillebror däremot, honom kan jag kamma snelugg på och stajla i fiskartröja utan att han protesterar. Bless his little soul!
Juul är jag inte så insatt i, förutom att man undrar varför alla föräldrar är så rädda för att göra fel? Bra med medvetenheten, men jobbigt med osäkerheten som kanske skiner igenom, och DÅ kan man få jobbiga barn. Ibland kanske det är bra att ljuga/hålla masken för barnen? Så får de växa upp i trygghet och först som vuxna inse att alla är osäkra ibland? Är jag helt ute och cyklar? Slå mig inte!

Amanda sa...

Låter fint på barnen!

Ah, jag vet inte, han poppar upp så mycket och är så helgonförklarad så jag har blivit nyfiken.
Men jag tycker han är lite melodramatisk och rätt flosklig ärligt talat:
"I bästa fall [blir curlade barn] naiva personer, lätta offer. Väldigt krävande människor som konstant vill vara i centrum. Betänk då att man inte är med i gemenskapen när man står i centrum."
[---]i 16-20-årsåldern blir självdestruktiva, deprimerade, drabbas av anorexi eller bulimi, eller hamnar i missbruk eftersom de är vana att bli behandlade som prinsar och prinsessor[---]

Och det här med att "behandla barnen som jämnbördiga" verkar han ha svårt att ge konkreta exempel på. Mäh herregud, låta barna vara med och klippa gräslök i köket har väl varje vettig person gjort sedan tidernas gryning.

Arild sa...

Oj då, det var onekligen melodramatiskt! Visst finns det söndercurlade "snorungar" som kan bli hur hemska som helst mot sin omgivning, men ärligt, såna har det alltid funnits. De flesta är hemska en period men kan nog själva analysera orsak/verkan och anpassar sig sedan till ett mer sansat beteende i. e. inte så egocentrerat. Visst är det väl ändå så att de flesta vuxna är rätt "normala"? Och en del har ju också varit bortskämda snorungar när de var små. Kanterna slipas liksom lite mjukare med åren, man blir lite mer anpassad helt enkelt. och alltid finns det de som inte har självkänslan med sig och som mår dåligt av det. Låt dem vara med och skala morot och duka bordet så växer de också. Precis.

Amanda sa...

Word.

6-barns mamma sa...

Gillar också gamla kläder, har svårt att göra mig av med äldsta dotterns kläder som är 18 år gamla som hon hade som bebis även om jag inte använder dom till Liten (Hon heter Martina, föddes ju på Mårten dagen 11 nov. maken heter ju Mårten så då blev namnet givet fast vi inte tänkt det innan hon föddes).
Gillar den lite engelska gamla stilen på kläder, dock gör ju inte mina barn det.

Jesper Juul, har i ärlighetens namn inte orkat läsa en hel bok som han skrivit... skäms. Jag har köpt en bok och har börjat på den flera gånger, men stannat där.

Uppfostrar mina barn genom att vara den jag är, ibland är jag glad (oftast) men ibland kan jag vara arg, sur eller till och med ledsen och även gråta! Fast det är ju inte så ofta, inbillar mig att det är bra för barnen att se att man kan vara så även som vuxen. Sen försöker vi svara ärligt på alla barnens frågor, om jag gör rätt eller fel vet inte jag. Inbillar mig att alla gör så gott dom kan så barnen ska utvecklas och bli bra vuxna människor.

Amanda sa...

Å vad jag tycker om namnet Martina! Fint.