onsdag 6 januari 2010

Så fruktansvärt, fruktansvärt B-R-A

om den otäcka, klämkäcka, skadliga "tänk positivt"-fascismen som omger oss nuförtiden.
Ja tänk, man kanske till och med kan stärka sitt eget immunförsvar bara man är tillräckligt positiv?
Jojo, ja just det. Och om man inte lyckas med det - så är det ju enbart ens eget ansvar.
För då har man nog inte varit tillräckligt positiv ändå.
Smidigt.
Smidig filosofi att predika.
Smidig filosofi som omsluter oss från alla håll.

Alltså det är ju fullkomligt vidrigt.
Jag älskar Barbara som tar upp det här.
Det finns ingen annan journalist/författare/wallraffare som Barbara.
Jag säger't igen:
Läs Barbara.
(Så svår är inte engelskan.)
Om inte annat för hennes fräscha insiderperspektiv från bröstcancerhelvetet - västvärldens största kvinnomördare.

Mvh,
En cynisk sur jävul
som det gått hyggligt för ändå.

12 kommentarer:

Yvonne sa...

Det där "tänk-positivt-så-klarar-du-dig"-tjosan är lite otäckt likt de religiösa propagerandet om att man får skylla sig själv om man blir sjuk för då har man inte "haft den rätta tron". Hrmpf...Visst är det bra att vara optimist, men man kan ju inte bemästra allt med det. Gener tex. De är nog förprogrammerade och skiter fullständigt i hur man tänker. "Och jag hörde en röst från ovan som sa: Le, för det kunde vara värre. Och jag log. Och det blev värre." Haha! Nu åker jag bört!!

Amanda sa...

Jag tror att framför allt sjukvården börjar få sig en tankeställare nu för det finns absolut inga belägg för att man blir bättre av att "tänka positivt", snarare tvärt om - man mår inte bra av att förtränga alla de mörkare känslorna som ju också omger en sjukdomsbild.
Men "tänk positivt"-febern har ju gynnat vården i det att de slipper gnäll ... som Barbara påpekar.

Ha det så bra Yvonne!

TUTT sa...

Spännande läsning.
Jag håller med dig, det känns mycket mer sant och sunt att tillåta alla känslor som omger en sjukdomsbild. Vara med det som är. Inte försöka förändra det, fixa det, tvinga in det i något annat.
Och det jag också känner när jag läser är hur mycket kraft det finns i ilska. :-)

Kram!

Ann-Katrin sa...

Tja, jag håller med dig i viss mån, när det gäller sjukdom etc så är det bara korkat att försöka "se allt som en gåva" etc - cancer är f-n ingen gåva - men däremot tror jag absolut att man måste försöka se det positiva i tillvaron, inte bara det det negativa. Klart att man måste få känna det negativa och jobbiga också men inte fastna i det. Se det, konstatera att så är det, och försöka göra något åt det istället, om det är något som går att göra något åt. Det finns någonting bra med varje dag, om det så är att kaffet är extra gott eller att man ringde det där jobbiga telefonsamtalet och har det överstökat, eller att man mötte en trevlig människa i kiosken (eller läste ett bra blogginlägg), och ja, jag tror absolut att man behöver se det ljusa i mörkret. Jag tänker definitivt inte sluta med det.
Att sedan göra det till någon form av religion är en annan sak...

Amanda sa...

Absolut! Till båda kommentarerna.
Lyckan och ljuset finns i de små detaljerna och i nuet, det vet jag.

Men jag fick en liten arg feminist-tanke av den där gullifieringen av bröstcancerkampanjerna som hon stör sig på. Jag tror att man får bättre vård om man ryar och använder sin ilska än om man är en passiv och tacksam liten människa. Fast hur lätt är det liksom. Jaja. Allt kommer ändå att ändra sig när det blir generationsskifte.

formlek sa...

"om den otäcka, klämkäcka, skadliga "tänk positivt"-fascismen som omger oss nuförtiden"

TACK för att du lyfter´t. Tack, tack, tack.

Och har man inte ätit rätt mängd grönsaker eller ätit rätt sorts mineraler, druckit för mycket mjölk eller för lite mjölk så: skyll dig själv pucko om du blir sjuk.

Michaela sa...

Som kvinna i en familj där bröstcancern finns i generna så var detta intressant läsning. Mormor och en moster har gått bort i sjukdomen och vi övriga går på mammografi titt som tätt. Och det är stor skillnad på hur man bemöts i vården, beroende på hur peppy eller arg man är. Speciellt nu efter alla dessa kampanjer (som till största delen har varit bra kampanjer!) där somliga sjuka reducerats till gulliga ordspråksbroderande gladmaskiner i tidningarna.

Amanda sa...

Formis, ja det känns lite som en konspiration som måste ifrågasättas faktiskt.

Michaela, så tråkigt. Och intressanta iakttagelser. Då är du väldigt tveksam till framtida (? vet ju inte din ålder) östrogenbehandling under klimakteriet gissar jag?

Michaela sa...

Jag fyller trettiofem om tre månader. Så jag har förhoppningsvis ännu lite tid på mig att kolla upp det här med östrogen. Somliga undersökningar säger si och andra säger så. När ska de komma överens om hur det egentligen ligger till? Eller har någon hört om de äntligen kommit fram till en gemensam ståndpunkt?

(Och "de" är då läkarna, forskarna.)

Amanda sa...

Precis.
Men, dom Barbara säger, det måste ju finnas någon gemensam nämnare bland alla miljoner bröstcancerkvinnor i hennes generation som levt sunt, fött och ammat, och inte är i genetisk riskzon och det ligger ju nära till hands att tro att det kan vara barnsjukdomar med första generationens syntetiska östrogen som orsakat denna nya epidemi.
Men det är klart, med jävulska klimakteriebesvär så kanske det blir lite pest eller kolera över det hela.

Michaela sa...

När rönen säger (ungefär) samma sak i några år på rad så börjar jag tro på dem. För det känns fortfarande som att forskarna ändrar sig varannat år. Kanske var det så hemskt att Barbaras generation blev försökskaniner i ett gigantiskt experiment, men förhoppningsvis har vi lärt oss något av det.

Amanda sa...

>Kanske var det så hemskt att Barbaras generation blev försökskaniner i ett gigantiskt experiment, men förhoppningsvis har vi lärt oss något av det.

Ja så tror jag tyvärr också. Inget medvetet, organiserat, sinistert experiment alltså, men det är ju så här (den mestadels fantastiska!) läkarvetenskapen funkar. Trial and error.