torsdag 18 februari 2010

Ett modebegrepp

som står mig upp i halsen (bom-bom) är det där med "sockerberoende".
Att alla skulle vara såna trääälar under sitt "sockerbehov" helt plötsligt, och att detta skulle vara något slags ok med kraft att ödelägga liv, som måste bekämpas varje dag med en vilja av stål, FÖR ANNARS KOMMER MAN ATT MÅ MYCKET DÅLIGT. Rent av LEVA FARLIGT.

Är det inte lite så att några smarta dietister sått mörka tankefrön här ("Tänk vad mycket socker det tillsätts i en del färdigmat och såser och bröd, jojo, det är ju ett billigt och effektivt smakämne, hmmm, detta kanske vi borde blåsa upp, no?")?
Varför får jag känslan av att man trissat upp och lanserat denna grej för att sälja böcker?
Spelat hårt på en ny infallsvinkel på folks eeeviga kropps- och matnojor.

Har man inte målat upp Det Livsfarliga Sockret till en sådan majestätisk matskurk att man nästan skulle kunna tro att arsenik med krossat glas var fräschare att knapra på vid det här laget?

Om jag nu leker djävulens advokat här lite va.
Men. Finns det faktiskt något mätbart vanebildande ämne i socker? Okej att det kittlar njutningscentra, det verkar vara en etablerad sanning.
Men. Har verkligen eventuella skadliga biverkningar, säg självförvållad diabetes, ökat markant sedan folk började äta ketchup och dricka oboy? I vilka social- och åldersgrupper har självförvållad diabetes i så fall ökat? Och är det säkert att man inte kan härleda dessa eventuella biverkningar till en rad komplexa livstilsförändringar i väst? Är SOCKRET verkligen den vidriga satan som förtjänar allt detta drama? Jag känner att jag måste slänga ut den tanken.

Jag menar: Varje vuxen människa vet väl redan att måttlighet är nyckeln, no?
Och alla vet väl att småsnaskande är den i särklass enklaste och mest tillgängliga ångestdämpande metoden? Att extrema cravings ofta tyder på någon kroppslig eller själslig brist? Räcker det inte att man, typ, håller det i minnet lite? Eller söker hjälp för problemet, inte symptomet?

Säg till om jag är ute och cyklar. Jag kanske är fullkomligt naiv här, kära självdiagnostiserade sockerjunkies.
Eller ... smaka på tanken ... är detta gruuuvliga "missbruk" mest ett mediaspöke tillverkat av gles sockervadd?

12 kommentarer:

formlek sa...

'Räcker det inte att man, typ, håller det i minnet lite? Eller söker hjälp för problemet, inte symptomet?'
Absolut. Är med dig. Det här är egenligen riktigt läskigt eftersom många blir självutnämnda experter på att ställa personliga diagnoser baserade på allt oventenskapligt trams. Och så hjälper det ingenting alls. Men säljer ännu fler böcker....( I´ve been there...)

Yvonne sa...

Jovisst, nytt trendfenomen är det nog. Socker har nog älskats av människor i alla tider. Naturfolk riskerar ju livet för att få tag på ett honungsbo långt uppe bland trädkronorna...sockerberoende då kanske? De överlever nog utan detta...
Måttlighet är en dygd! Själva "sockerberoendet" är väl en ätstörning bland alla andra? Kanske. Vad vet jag..? ;)

TUTT sa...

Älskar när du är djävulens advokat. Och jag, som inte är så förtjust i sött men galen i salt har fått veta av mina alternativa vänner att det är för att jag har mycket aggressioner att jobba med. Är man sugen på sött är man istället lessen och vill trösta. Typ. Tar det emd en nypa SALT också, precis som sockerhysterin. Pöss!

TUTT sa...

P.S.
ÄLSKAR bilden.

Amanda sa...

>har fått veta av mina alternativa vänner att det är för att jag har mycket aggressioner att jobba med

hihi
Själv har jag fått höra att jag har lätt för att få skav i halsen för att jag har "energiknutor" i mitt "flöde". Av självutnåmnd tai chi-"expert" (ie gick en kvällskurs 2005).
Jahaaaa, så det är inte för att jag har jävligt smal och känslig hals som jag ofta glömmer vira in alltså?

Det är därför jag inte har så många alternativa kompisar. För DÅ får jag jävlarimej mycket aggressioner att jobba med.
;o)

Men, asså, kroppen är ju lite SMART. Jag känner ingen sund salt-lover som inte har blodtryck på den låga sidan (inklusive jag själv).
"Men vad ska jag GÖRA åt mitt låga blodtryck då?" som svärmor frågade doktorn.
"Öh, ta lite extra salt på dina pommes förstås", sa hon.

En Lisa sa...

Du skriver viktiga inlägg, Amanda. Jag tror att vi svenskar är experter på att plåga oss själva med alla "måsten" och "borde inten" vi matas av och glufsar i oss.
Min sambo (engelsman) tycker det är det allra sorgligaste med Sverige, att det är en så total kroppshysteri som gör att man ses som ett sånt failure om man inte är smal och har medlemsskap på gym.

Amanda sa...

Mmm.
Med risk för att låta förnumstig så håller jag med honom Lisa.

Jag har också känt doften av nån slags ny svensk besatthet av den egna personen, av att "MÅ BRA". Kan inte sätta fingret på't riktigt men jag upplever det som djupt osympatiskt.
Och på samma gång mår folk så jääävla dåligt. Trots att de gör allt "rätt".

formlek sa...

Det är väldigt svårt att sätta ord på detta. Och varför? Vad bottnar det sig i? Men känner igen. Det finns en slags cynism här - håll dig frisk och håll dig borta från fetma, annars är det ditt eget fel. Och här skulle man väl kunna säga att det nått politiken också, eftersom den sjuke endast får vara sjuk X bestämda dagar, för att därefter bli utskriven och stå till arbetsmarknadens förfogande.(nejnej...vi ska inte bli för politiskt här) Som sagt: Vad bottnar det sig i?

Marie sa...

Jävligt intressant fråga!

Det mest intressanta är ju faktiskt det här med folks vanor och pekpinnar och må-bra-fasoner. Jag tycker att det gäller både fett och socker. Vi använder till exempel bara vispgrädde och äkta smör och gillar efterrätter. Det tittas snett både här och där om någon ser mig hälla i en stor skvätt vispgrädde i såsen bland gästerna. Det börjar genast pratas om att det är bra för barnen och att man kan väl unna sig idag, för att man är värd det av någon anledning osv.

Söta drickor, sötningsmedel kan folk däremot bälga i sig av. För att inte tala om alkohol eller nikotin, inga betänkligheter.

En frukt eller ett glas mjölk är ju för fasen lika söt som samma vikt i godis men det är nyttigt. Hm?

Jag går igång på det här känner jag. Härligt att bli lite ilsk så här när det snart vankas lunch.

Karstensdotter sa...

Du måste bara läsa detta:
http://isabellestahl.wordpress.com/2010/02/14/om-ordet-beroende/

Amanda sa...

Tack för skitbra input & lästips!

30-nånting sa...

Haha, jag kallar mig själv för sockerberoende men det kanske mest är en ursäkt för att ge efter för suget. Dessutom är jag en tröstätare. Gick nog upp 2 kg nu när Lillan var så sjuk.

Jag är medveten om problemet, men har hittills inte gjort så mycket för att avhjälpa det om jag säger så...