måndag 15 februari 2010

Har en sån där dag

när jag funderar allvarligt på vad jag håller på med egentligen.
Ja, yrkesmässigt alltså.

Jag har hört att två saker är grundläggande för att man ska må bra i sitt jobb. Dels lär det vara uppskattning, dels en känsla av att man har någon slags kontroll (över sina arbetsuppgifter, delmål, hur man organiserar sig).

Och jo, jag har båda två. Ibland. In spades, faktiskt.
Men lika ofta har jag inget av dem.
Och jag tänker på författaren Maria T som en gång gick omkring i limbo i 8 månader och väntade på ett jobbbesked (det blev negativt).
Och jag tänker på alla dom som hamnat i yrken där man aldrig får känna vare sig uppskattning eller kontroll.
Och jag känner mig lite vagt dum sådär.
Självfixerad.
Utsätter inte bara mig själv för en konstig press här.
Det är ju hela familjen som får känna på't.

11 kommentarer:

Maria Turtschaninoff sa...

Men man ÄR lite konstig som valt ett kreativt fritt yrke som det här. Eller, valt och valt, jag tycker inte att jag i slutänden hade så mycket val. Detta är det enda jag vill göra. Men det är en väg med väldigt mycket upp och ned. Och när det går ner är det svårt att komma ihåg hur underbart det känns när det går upp.
Jämfört med andra arbeten jag haft upplever jag ändå att jag har allra mest kontroll som författare. Fast jag förstår ju nog precis vad du menar med både brist på kontroll, för i vissa lägen har man ju inte det, och press.
Kan inte göra annat än sända en kram!

Ina sa...

Jag håller med föregående talare. Ibland önskar jag verkligen att jag hade tyckt att lärare, jurist eller kontorist av något slag hade varit the shit. Ett yrke som man utbildar sig till och som det sedan finns jobb inom och det går att få en månadslön.

Ibland undrar jag varför, varför, VARFÖR jag envisas med att försöka mig på ett kreativt yrke.

Men svaret är ganska enkelt. För att jag annars skulle bli en så tråkig och olycklig person. Och jag tror att det skulle gå ut över familjen mer än osäkerheten i yrkesvalet.

Amanda sa...

Tack sötisar.
Ni har rätt.

suziluz sa...

Man kan också vända på steken vettu. Och säga att det är ganska fantastiskt att orka leva med den instabila situationen som ett kreativt fritt yrke ger och fortfarande trots allt fungera som folk gör mest. Det är klart att det är jobbigt att inte kunna se särskilt långt framåt i tiden med någotsånär tydlighet. Det tycker alla. Men vi som väljer den slags liv står ut med det, man blir ju i alla fall lite, lite van vid det.

Och jag säger som bägge damerna innan. Jag vet med mig att hade jag haft ett annat slags yrke med mer förutsägbarhet och stabilitet, så hade det inte funkat för mig. Hell, jag kände mig ju kvävd av ett tvåårskontrakt på Dramaten.

Du är bra och modig och stark!

En Lisa sa...

Jag beundrar er som orkar hänga i och som ändå fungerar de flesta av årets dagar ;)
Själv frilansade jag i ett knappt år och tycket det var jättetråkigt att behöva vara sin egen motor hela hela hela tiden även om jag gjorde några av mina bästa jobb under den perioden.

Alley Cat sa...

Jag är så imponerad av alla som vågat ta steget... En annan våndas i ekorrhjulet men är för feg för att hoppa av!

Johannes Persson sa...

@ Alley Cat: det beror ju litet på hur mycket man har att förlora. Även jag är en tamfågel som sneglar uppåt på de vilda fåglarna, men med fem barn att försörja så är det bara att gneta vidare. Att skriva litet varje dag när tid medges, att sedan skriva litet till bara för att.
@ Ina: Lärarjobbet är inget att stå efter, tro mig...

formlek sa...

Snart kommer framgångsvågen igen. Du kommer att glida med, äta av frukterna, glömma de mörkaste dagarna och bli lika förvånad när allt händer igen - på ett nytt men ändå liknande vis.
På flera vis måste det vara 'lättare' att ha ett 7-4 jobb, men inte passar det dig!
Hugh!

Arild sa...

Visst är det scary sometimes, men jag tror du har det som ska till för att stå på egna ben och klara dig. Du är ju publicerad både en och flera gånger! Och har skrivklåda nog att publicera dig här minst en gång om dan. Just hang in there, girl!

Amanda sa...

Tack.

Malin, Costa Brava sa...

Jag känner igen mig sååååå. Men man måste tro på sig själv, ellerhur va? :) KRAM