tisdag 9 februari 2010

Jag har fullständigt underskattat

svenskfebern i den internationella förlagsvärlden.
Personer jag anser överlägset kunniga och belästa har lagt sig pannkaksplatt för Stieg och bara DYRKAR.
(och själv har jag ju inte ... ens ... läst ...)
Så jag förlitar mig på dig: ÄR trilogin verkligen så outstanding, så gaaalet bra, och/eller är det en kombo av spänning, nordic exotism, masshysteri, penga-snöbollens vansinnesrullning och Stiegs tragiska, kittlande USP?

Ni skulle se dom, kompisar. Det är panik där ute. Det kokar.

"Du är SVENSK?
Du SKRIVER?
Du är en av de där få som faktiskt kan få ihop nåt med en början, mitt och slut?
Lite, typ, SPÄNNANDE saker?
Du, du, du ... skulle inte kunna tänka dig att skriva nåt för oss, en riktig bladvändare, öm, direkt på engelska kanske, jomen du pratar ju riktigt bra, och lite i samma stil som Stieg tack, va? Vaa? Helst fem hundra sidor sådär. På två veckor. Inte det?"

Asså det funkar ju inte så.
Mitt författarskap funkar inte så.
Och jag slutar aldrig förvånas över hur "Me-Too" den här branschen är.
Något otippat sålde som fan?
Amen då vill VI OCKSÅ hoppa på't!
Me too!
ME TOO!

25 kommentarer:

Maria Turtschaninoff sa...

Det är ju alltid det otippade som vansinnessäljer. INTE de klena försöken till efterapningar.

Harry Potter kom från ingenstans. Twilight likaså. Och visst har det sedan kommit böcker som försöker rida på vågen, men jag har i alla fall inte hört om någon som skulle ha klarat sig lika bra, som alltså skulle vara en efterapning. Det är ju det nya och annorlunda som nappar!

Amanda sa...

E - X - A - K - T.

Marie sa...

Håller med föregående, man ska väl ändå köra på sin egen, förhoppningsvis nya och annorlunda stil!?

Men visst, Stieg är galet bra och kom ut galet rätt i tiden och har en galet spännande släkt-sambostrid i nutid!

Förresten tror jag på det där med att ha en typ Lisbeth Salander i sina berättelser. En som har så många fiktiva förmågor att hon nästan inte kan existera fast kanske ändå och då kittlas det. Se bara på Pippi Långstrump eller vem som helst... Maja Grå?

Michaela sa...

Nja. Jag har läst lite mer än halva triologin (slutade med kanske hundra sidor kvar av 2:an) och jag är inte alls så imponerad. De är helt okej deckare, varken mer eller mindre. Inte på något sätt lysande skrivna, de kunde gott mått bra av att någon kortade ner journalistens ordflöde. Men jag kan absolut inte säga att de är dåliga.

Ett gäng böcker som kom i rätt tid och hittade sin publik.

Christin sa...

*applåderar*

Ja, jag läste hans böcker innan hysterin, och de är bra. Jag hade svårt att lägga dem ifrån mig. Sen har det blivit som det har blivit. Synd på ett sätt, att så stor uppståndelse kring något, låt säga böcker, eller film, ska få sådan negativ inverkan på varans anseende. För det blir också min naturliga fråga: är de verkligen SÅ bra? Har det inte gått till överdrift? Så snart något får för mycket uppmärksamhet.
Men ibland går kvalitet och masshysteri ihop, helt enkelt.

30-nånting sa...

Nej, trilogin är inte sååå bra. Tycker jag. De är spännande, visst. Men jag har läst och tyckte att de var helt ok. Bra underhållning för stunden. Varken mer eller mindre.

Amanda sa...

Åhå, har L Salander lite övarnaturliga förmågor sådär alltså? Eller är hon mer en McGyver/Bruce Willis-typ som kan typ överleva vilka sjuka stunts som helst?

Är det lite Dan Brown (har inte heller läst ...) över det hela, i e nästan som att "läsa" ett spännande dataspel med sjukt bra tempo, fast tar man ett steg tillbaka och granskar helheten så funkar det inte riktigt?

Folk här verkar liksom VILJA gilla't att det är så annorlunda liksom, spänning i en fräsch miljö och fräscha namn och så (för icke-svenskar). Plus att det är ju alltid bekvämt & enkelt att välja nåt som man redan vet att det "gått bra för", så gör jag också.

Yvonne sa...

Nej, fr Salander är inte övernaturlisk, bara skruvad och mycket intelligent (antagligen någon bokstavskombination där). Mycket spännande böcker, särskilt om man läser fort, då blir det lite film-i-huvet av det. Tycker jag.
Men skulle det funka i verkligheten? Knappast. Men det behöver det ju inte göra.

suziluz sa...

Nej. Stieg är inte särskilt bra, enligt mig. Men jag har ju vissa grundpreferenser på böcker, till exempel trovärdiga karaktärer med ett trovärdigt inre liv. Och inte autistiska beskrivningar av hur många bläckpatroner den karikatyrmässiga huvudpersonen köper, och för säkerhets skull också var. Jag blev sanslöst uttråkad och läste inte ens ut hela första boken.

Inte min tekopp alls. Och då kan jag ändå gilla en schyst deckare då och då. Sorry, Stieg.

Amanda sa...

>Och inte autistiska beskrivningar av hur många bläckpatroner den karikatyrmässiga huvudpersonen köper, och för säkerhets skull också var.

hahahahahahaha

(uuutfyllnad
uuuutfyllnad)

Andasin sa...

Nje tycker inte heller att böckerna är någon höjdare. Läst de två första. Ok. Inte mer. Språket är tråkigt, handlingen spännande. Men det blir tråkigt när språket....osv

Sett de tre filmerna på nämnda böcker dock och de är bra. Funkar bättre som film.

En Lisa sa...

Jo men de är jättebra i sin genre. Svårt beroendeframkallande. Men om man bara kan tänka sig att läsa böcker där karaktärerna är trovärdiga så är de såklart helt fel. De är verklighetsflykt. Man kanske itne blir så upplyst men icke desto mindre nöjd.

Marie sa...

Fast jag skulle nog hävda att Salander är lite övernaturlig. Hon är och har varit enormt utsatt, omyndigförklarad av samhället och väldigt ensam, sviken av alla ända sedan hon var barn, man fattar väldigt stor sympati för henne.

Att hon sen är världens bästa datahacker och kör om alla män med hästlängder, alltså hon är helt sjukt överintelligent, och det tycker åtminstone jag kan jämföras med den fantastiska genren. Väldigt många kritiserar ju karaktären för att vara för overklig, men det är det som är kryddan till boken.

Amanda sa...

Tack kära ni för alla 'minirecensioner', jag lär mig massor, massor!

Ina sa...

Jag måste ju också få säga mitt om saken.

Jag var inte ett dugg imponerad av bok nr1. Rent av lite uttråkad emellanåt. Det var så vansinnigt mycket släktnamn hit och dit och blablablablabla att han nästan aldrig kom till saken. Sedan mot slutet så blev det ändå spännande och jag ville veta hur det fortsatte och läste bok nr 2 och DÅ blev det riktigt spännande. Det var som att första boken mest var ett långt förspel inför andra och tredje boken. Allt för att man verkligen skulle lära känna Mikael och Lisbeth och sno i hop en osannolik historia för att de ska träffas.

Jag gillade verkligen trilogin som sådan. Spännande, välskrivna och svåra att lägga ifrån sig när man väl kommit in i dem.

MEN, jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag tror att böckerna lider lite av att Stieg dog innan de publicerades, för det känns som att man inte riktigt vågat gå igenom och redigera innehållet. Mycket upprepningar av märkliga fraser som jag aldrig annars hör, och så detta eviga med att det alltid står både för och efternamn. "Mikael Blomkvist gick och drack kaffe. Mikael Blomkivsts telefon ringde" osv. Lite too much.

Amanda sa...

"Jag tror att böckerna lider lite av att Stieg dog innan de publicerades, för det känns som att man inte riktigt vågat gå igenom och redigera innehållet."

Har också fått det intrycket Ina.

Och så jädra paradoxalt att detta tragiska faktum också blev den hysteriskt framgångsrika 'Unique Selling Point'-en.
Sen har ju "OoooWalländerr" med Ken Branagh just gått på TV här och det var riktigt bra faktiskt. Di där två gubbarna (Stieg & Henning) drar varandra och ökar på svennefebern liksom.

Alley Cat sa...

Jag kämpade mig igenom alla tre böckerna "för att man borde". Det var inga bladvändare direkt! Men när hysterin har drabbat ens land känner man sig så illa tvungen för att kunna hänga med småsnattret i fikarummet...

Stieg Larsson's böcker kännetecknas av ett trist språk med så mycket utfyllnad att det mest liknar amerikanska läroböcker för vilka författaren fått betalt per ord! Uppstyltad dialog utan någon realism. Karaktärer som inte känns vare sig trovärdiga eller sympatiska. Seg handling. Sexinslag som inte fyller annan funktion än att någon tycks ha nämnt för författaren att sex säljer...

Frågar du mig så är Stieg Larsson fruktansvärt överskattad. Likt Dan Brown. Likt Camilla Läckberg. Likt så många fler... Det tycks finnas en marknad för den här typen av böcker. Böcker som är mainstream och lättsmälta. Böcker som inte kräver vare sig energi eller intelligens. Böcker som passar "medelsvensson" på charterstranden...

Jag tror att Milleniumtriologin uppskattas av samma människor som ser "Hollywood-action" på sin platt-tv med surround-ljud! (Som vanligt generaliserar jag inte alls...)

Du har inte missat någon Amanda...

Amanda sa...

Men varför, varför, VARFÖR är då alla de känsliga och sparsmakade och kritiska och belästa författare, förläggare & agenter jag snackat med om detta så BETAGNA? Låtsas dom bara för att dom tror att dom sårar mig som svensk annars?

Asså, de brukar ju kunna skilja på kioskdeckare utklädda till "något mer" och inte (därmed är di ju aldrig sniffy om nåt säljer, hehe).

Masshysteri alltså? Har till och med hört flera säga att översättningarna är riktigt usla men att det är så Fan-Tastiskt BRA ändå, att dom liksom har överseende med det.

Anna sa...

Jo jag gillade dem, de är i mitt tyckte väldigt bra i sin genre. En genre som får flirta och truga rejält med mig innan jag mjuknar. Som med action och Bourne-filmerna.

En Lisa sa...

Jag tycker nog att de är bra mycket bättre än både Brown och Läckberg. Det här som flera här bland kommentarerna beskriver som utfyllnad tycker jag fyller en funktion. Visst, det är torrt och faktatungt men jag har liksom kopplat det till Salanders extremstrukturerade hackershjärna och det faktabaserade hos en undersökande journalist som Blomqvist och tyckt att det finns en helt okej parallell där.

Amanda sa...

Mmm, jag fick också den tanken nu: Om huvudpersonen är programmerare/hacker/extremstrukturerande/i det autistiska spektrat

(som maken!)

fyller det ju en stilistisk funktion med en del "autistiska" skildringar av vardagliga/ovidkommande ting.

Plus att det ju är ett gammalt fint berättartekniskt knep att vagga in läsaren i långa monotona långsamma stycken om bullbak eller bläckpatroner eller doftämnen eller grottbjörnens parningsmönster

FÖR DÅ FÅR JU DE SNABBA SPÄNNNDE STYCKENA SÅ MYCKET MER PULS OCH KRAFT NÄR DI KOMMER.

Karstensdotter sa...

Jag tycker: NEJ.

Inte dåligt, men å andra sidan inte AUUUTSTÄÄÄNDING (som mina föräldrar gillar att säga) heller. Bra underhållning, men inte högre kvalitet än varken Guillo eller GW Persson.

Tycker jag.

Sofia sa...

Jag tycker trilogin var otroligt bra. Hade inte hört talat om dem när jag snodde första boken fràn mammas bokhylla och hade fram tills nu inte analyserat varför jag tyckte de var bra. Upplevde aldrig nàgra "utfyllnader" och tyckte att detaljer om vad Lisbet höll pà med bara gjorde hennes karaktär mer levande.

Och jag tycker inte om Hollywood-action och har ingen platt-tv men är väl i övrigt rätt ytlig.

TUTT sa...

Har inte heller läst STIEG. Tror jag struntar i't helt resolut efter att ha läst igenom dessa 23 fantastiska kommentarer.

Amanda sa...

Jag älskar detta:
Bloggen goes bokcirkel.
TACK för alla åsikter!