fredag 12 februari 2010

"Jag skriver själv på en roman (givetvis) och skulle vilja fråga ..."

Fick ett trevligt mail som jag känner har allmänintresse:

"Hej!
Jag skriver själv på en roman (givetvis) och skulle vilja fråga om det är OK om jag frågar litet om hur man går till väga för att få den publicerad. Inte nu, utan kanske sedan när jag ser slutet. Skrivprocessen har jag kläm på, men att närma sig förlagen är svårare."

Absolut!
Fast det där med att närma sig förlagen är egentligen himla rakt-på-sak; det finns inga smarta knep eller krusidulliga presentationer* som funkar.

Ett genomarbetat manus med egen ton och språk, och en början, en mitt och ett slut är det som funkar.
Med ett kort säljande följebrev som gärna ska berätta lite hur du kom fram till just den idén och på ett subtilt sätt demonstrera att du är en fucking ordmagiker och att nu jäklar ska dom hålla i hatten.

Till ett förlag som redan ger ut böcker i genren du skrivit (forska i bokhandeln, bibblan).

Jag gillade att ringa eller maila redaktörer på förlagen jag såg som möjligen intresserade av mitt manus (för att stå ut från mängden) och berätta jättekort vad boken handlade om, och fick jag skicka manus till henne/honom? Och ville hon/han helst ha ett mailat attachment eller en papperskopia i posten?
Sen är det bara att skicka, ignorera alla utskrifts- och portokostnander, och försöka vääääänta utan att bli sinnesrubbad. Hålla sig bizzy med annnat skrivande m a o.

(*Snarare tvärt om - är det något som får lektörer och redaktörer att redan inledningsvis bli tveksamma tänka 'hej och hej då din bozo' så är det långa blommiga följebrev, foton på skribenten och hemmagjorda omslagsidéer.)

TIPS: Branschtidningen Svensk Bokhandel hade en mycket bra debutantspecial för ett tag sen. Här är några av de lååånga men nyttiga artiklarna:
"Här sorteras författardrömmar"
"Att se dikterna i tryck var stort"
"Den svåra andraboken"

6 kommentarer:

Mim sa...

Hej, får jag bli medlem i din fanclub? Alltså, jag kommenterar inte så ofta men läser desto mer, och jag ÄLSKAR när du instruerar på ditt suveräna vis. Gillar underhållande vardagstexter, suveräna kommentarer och bilder på liten flinga och karamellklänningar också, mycket, men det är nåt visst med instruktionerna. Keep up the great work! (PS Jag växte också upp på slätta och är av samma årgång, fast vi sågs nog inte då. Tyvärr. :)

Amanda sa...

Hej Mim, det var snällt sagt. Jag blir mycket glad.

Vilka skolor på schlätta gick du i då?

Maria Turtschaninoff sa...

Tillägg: Och verkligen förbereda sig på lååång väntan. Jag tror jag väntat som längst i 8 månader - innan jag fick negativt besked...

Amanda sa...

Japp. Du har så rätt Maria. Den där långa osäkra väntan på positiv bekräftelse - eller att bli ratad - kan vara riktigt nedbrytande.
Att man måste ha "is i magen" och "skinn på näsan" känns inte bara som världens mest uttjatade klyschor men också som yrkets värsta underdrifter.

Johannes Persson sa...

Jag fick en helt fantastisk refusering på mitt förstlingsverk som var precis spot on och som jag lärde mig mycket av. Och skrattade mycket åt till slut.

Tack för detta!

Amanda sa...

Om en redaktör tar sig tid att ge ordentlig feedback med refuseringen betyder det enligt min (och kompisars) erfarenhet att man inte är fullkomligt förryckt som inbillar sig att man någon gång ska komma genom nålsögat. I e att man "har nåt".