lördag 27 februari 2010

Några lösryckta tankar om

musikaler.

För mig personligen funkar bara musikaler vars handling redan utspelar sig inom en sång-/dans-/uppträdande miljö.

I e Cabaret, Fantomen på operan och möjligen Fame.
(Cabaret är min all-time-favvo. Grämer mig enormt över att jag aldrig såg lovely Alan Cumming göra konferencieren [ovan] med hakkors målat på skinkan och allt.)

Om musikalen inte utspelar sig inom en scenmiljö blir det bara lite för långsökt (för mig) när en ensamble brister ut i teatrala melodiska show pieces*. Musikal är ju inte som fin-kusinen opera, där jag vill hävda att målet är att låta det mänskliga instrumentet briljera i sällsamt majestät och handling och relevans är fullständigt underordnade.

*Undantaget (och det finns alltid undantag) är Annie. Fy fan vad Annie har mäktiga sånger. Då gör det inget.

Jaha.
Detta om detta.

4 kommentarer:

Yvonne sa...

Håller med dig! I en musikal bör grundhandlingen vara just musik. Jag minns filmen Moulin Rouge med fasa. Och ikväll ska vi gå på...tada..musikal! :) Buddy Holly. Men där är väl musiken basen får man hoppas ;)

adrenalin sa...

Endast två musikaler tycker jag om, Grease - filmversionen med överåriga skådisar, detta av sentimentala skäl

Rocky Horror Picture Show - helt outstanding! Filmversionen då...

Mardrömmen är Sound of Music med Pernilla Wahlgren och tommy Nilsson, ve och fasa

TUTT sa...

Åh! Cabaret! Världens bästa textrader ligger där som choklader i en pralinask:

The continent of Europe is so wide,
Mein Herr. Not only up and down, but side to side, Mein Herr.
I couldn't ever cross it if I tried, Mein Herr.
So I do..
What I can...
Inch by inch...
Step by step...
Mile by mile...
Man by man.

Amanda sa...

å å å,
nu måste jag rota fram lite gamla skivor och youtube-klipp och bara DIGGA.