tisdag 16 februari 2010

Pardon my french



men hur FAAN gick detta till?

Djupt tacksam över oss.
Och djupt tacksam över att det första året snart är över.

Jag har ärligt talat inga minnesbilder inom mig från vårt första år.
Och då har jag inte ens varit deprimeeerad.
Det kan nog bli så när man lever extremt mycket i nuet. Man hinner inte "ta" minnesbilder med sina sinnen, bara med kameran. Orkar inte.
Först nu känner jag så smått att vi landat i en ny normalitet. Att varje dag inte längre är ett maratonlopp.

Det första året suger, det tycker tydligen många.
Det var bra att jag visste att det kan kännas så.
Att det är okej att känna så.
Så slapp man bli besviken.
Känna sig misslyckad.

Jag vet inte om pojken var en extremt behövande bebis (käka varannan timma dygnet runt och varje måltid tog 1 - 1,5 timma - jo, det var oväntat. Hade jag låtit mig mobbas av amningsmaffian hade jag inte funnits nu).
Eller om vi kanske trots allt hade lite rosa skygglappar innan han kom.
Eller en kombo.

Hur som helst:
Med risk för att låta melodramatisk så sa en klok vän att det kan bli som en liten skilsmässa. Det stämde. Men man kan fixa sånt.
Tur man har bra karlsmak.
Jag skulle hellre aldrig ha några barn än att få dem med nån ego-jävul som inte kunde se stora sammanhang, ta exakt hur mycket skit som helst och samtidigt styra upp, älska och vårda utan minsta smula tillbaka. På mycket länge.
E rockar. Det visste jag ju.
Hur ensamstående föräldrar utan familj och nätverk i närheten fixar detta utan att kidsen blir Norman Bates kommer jag aldrig att förstå.

En annan kompis sa att det är som att gå under ett fucking regnmoln från bebisens vecka åtta (när ens energireserver tar slut) tills kiddot blir sisådär åtta månader. Jo, det stämde också lite.

Och så det viktigaste:
Att så fort man tycker att man har koll på en fas - så är gullet vidare till nästa. Mycket rafflande.

Och nu fattar jag varför alla rötägg som aldrig tidigare haft någon spännande, krävande eller ansvarsfull sysselsättning i sitt liv får sån hybris när de värpt.
Lägger sig till med översittarfasoner, JAG VET BÄST-attityd och ett självförtroende som gränsar till det psykotiska.
För det är en cool roll.
Man blir lite stolt och hög och självgod när man känner att man faktiskt "fixar't".
(I mitt fall i sisådär tre minuter, nån gång i veckan.)

10 kommentarer:

Terése sa...

Du är SÅ BRA på att skriva och beskriva.

Det enda man kan vara säker på när det gäller barn är att allt förändras. När man fått in rutinerna, så ändras de.

När vi har haft våra gråaste perioder, när man är inne i en s.k utvecklingsfaaas brukar jag f ö r s ö k a ha fågelperspektiv och lite 'this too shall pass'-tänk.(Funkar sådär)

För det det gör det, allt förändras. Som nu, underbara nu, får vi sova hela nätter -sju timmar i sträck. Bara det är gott nog.

Men rätt som det är hamnar man i en utomkroppslig upplevelse igen, som när båda barnen, trötta efter dagis, fullkomligen gallskriker i protest i vid matbordet. Det enda man kan tänka då är; "Ta mig härifrån, "Snälla goda makt låt klockan bli åtta och de sover i sina sängar".

Tyvärr är ju den riktiga småbarnstiden mycket av en transportsträcka. Jag tror man kan fråga vem som helst om deras småbarnsperiod och de kommer nog bli lite blanka i minnet.

>>Hur ensamstående föräldrar utan familj och nätverk i närheten fixar detta utan att kidsen blir Norman Bates kommer jag aldrig att förstå.<<

Inte. jag. heller.

P.S. Flingan är så jäddra söt. Hälsa det till honom.

Yvonne sa...

Utan nätverk och ensamstående blir man allergisk mot ansvar resten av livet. Jag vet. :( Lyckans du som har en bra man runt dig! (Hmm..det blev konstigt...hoppas du förstår ;)
(men min son blev inte N.B utan en bra människa. Men jag var rätt slut ibland...)

Ann-Katrin sa...

TACK!!! Bara den där kommentaren:
"Och nu fattar jag varför alla rötägg som aldrig tidigare haft någon spännande, krävande eller ansvarsfull sysselsättning i sitt liv får sån hybris när de värpt."

Ja, jag tröstar mig med det när en tidigare ganska god vän med ett urtrist jobb inte kan snacka om annat än sin fantastiska avkomma och hur fantastiskt allt är och samtidigt passa på att trycka ner alla andra. Jag kan ta det när jag ser din förklaring. Tack och tack!

Fast det där med egoistisk andra förälder till liten; Svårt att veta, alla föräldrar blir ju liksom inte som man trodde innan föräldraskapet. Och när det väl har hänt så är det liksom lite sent. En av anledningarna till att jag aldrig gick den vägen, antar jag... Man vet ju aldrig... (Och jag är minst lika orolig för hur jag själv skulle ha blivit, så det är inget påhopp på någon fd partner)

Marie sa...

Det där med att du inte har några minnesbilder i huvudet från första året har jag också funderat på en del.

Även om jag ser foton så KAN jag verkligen inte komma ihåg att barnen såg ut sådär, inte överhuvudtaget. Som om man drabbats av total minnesförlust. Varför är det så? Är det samma med alla människor man ser?

Om man ser någon varje dag kan man ju faktiskt då och då se ett gammalt foto och utbrista: vad ung och annorlunda du såg ut (eller visst för all del, jag själv också)

Man ser människan i nuet, kanske. Märkligt.

Ann-Katrin sa...

Fast det där med att man inte kommer ihåg hur folk såg ut, det gäller ju även vuxna. fast där är det för min del mer att jag inte kan få in den nya bilden i huvudet, jag har alltid kvar den gamla bilden - se till exempel när man möter en gammal kärlek. Jag minns dem som de en gång såg ut och även när jag träffar dem så har jag oftast den gamla bilden i huvudet. Det är som om hjärnan helt enkelt inte tar in de överviktiga gubbarna som plötsligt träder fram. Jag hoppas det funkar åt andra hållet också, att jag alltid är 25-åringen med snygga ben ;-)

TUTT sa...

Håller med Terése - fan vad bra du skriver och beskriver. Älskar det här inlägget. Inget bullshit. Bara ärligt hur det är/var.

Älskar dig!

Amanda sa...

Transportsträcka = EXAKT.
Plus, tror jag - helt ärligt, en mild chock som satt i ett bra tag. Därav "minnesluckor".

Tack för fint input.

formlek sa...

'och nu fattar jag varför alla rötägg som aldrig tidigare haft någon spännande, krävande eller ansvarsfull sysselsättning i sitt liv får sån hybris när de värpt' - Förlåt Ann-Katrin, hade just kopierat denna mening när jag såg att du gjort samma. Det är så lätt att bara 'störa' sig på sånt där men inte förstå varför. Du sätter ord på´t men dömer inte. Hjälper att förstå faktiskt.
Thanx.

30-nånting sa...

Kul att läsa. Det är ju otroligt omtumlande det här. Och herregud vad jag lär mig saker om mig själv. När jag blir orolig blir jag frustrerad och sur och jädrigt otrevlig till exempel. Kul(?) att veta. Det blir ju verkligen roligare och roligare med tiden eller hur?

Och jag håller med angående ensamstående föräldrar. För varje dag växer min beundran för dem som orkar dra det här lasset helt själva.

Och än en gång, Flingan är nog den sötaste lille pöjk jag sett.

e sa...

Mycket sann och bra text tycker jag med. Och nu har ni kommit till det som (åtminstone för oss) är den bästa perioden - från 1 och fram till terrible two. Passa på och njut! :-)