torsdag 25 mars 2010

Fantastiskt bra och insiktsfullt

om verkligt romanskrivande tipsar jag om idag.

Författaren Linda Unnhem delar med sig (mycket bättre än jag någonsin skulle kunna göra) om tankar kring "den svåra andraboken" - hon har inte bara köpt världens snyggaste äggklocka, hon har också tagit hjälp av skrivarcoach som förväntar sig regelbundna lämningar under arbetet. Mucho smart.

Och författaren med det underbara efternamnet; Maria Turtschaninoff, outar titeln på sin nya fantasybok för ungdomar som kommer i höst! Jag är i alla fall helt såld.

I övrigt grunnar jag idag på:
- Ungdomsböcker versus vuxenböcker. Tänker man på ett annat sätt, i tilltal osv, när man skriver för ungdom? Eller handlar det mest om längden? Jag vet vad min engelska redaktör skulle säga: Nej och Ja. Dagens kvalitetsböcker i UK för ungdomar typ 13+ är oerhört ambitiösa och "vuxna" och allt annat än lättlästa.

- Mina rötter. Som jag egentligen inte vet så jättemycket om, mer än 3 - 4 generationer på båda sidor (statare & lantbrukare). Efter Styggelsen fick jag ofta frågan om jag hade egna erfarenheter från resande folk (eller tattare, som man sa förr) men det är ju noll på det personliga planet. Har aldrig ens reflekterat över att jag skulle kunna ha resandekultur i släktsagan.
Men samtidigt - är inte Hellberg något av ett "tattarnamn"? Till skillnad mot patronymikon och soldatnamn menar jag. Efternamn med geologisk anknytning alltså.
Tror jag måste plugga lite här.

8 kommentarer:

Yvonne sa...

Många resande heter ju "blom/träd"-namn (Lindberg, Björk*** osv)Intressant område det där, det är ju inte zigenare det handlar om...

Amanda sa...

Exakt, namn inspirerade av geografi/natur, mycket intressant.

Linda U sa...

"Fantastiskt bra och insiktsfullt". En rodnar ju här, men bugar och bockar! :-)

Johannes Persson sa...

Om jag minns rätt från svenskan på GU för tusen år sedan så kom många -ström, -berg, -kvist, -gren och -lund med något naturinspirerat förled till när medelklassen ville distansera sig från knegarna (-sson) men inte kunde knipa åt sig namn med adlig prägel. 200 år sedan kanske.

Men jag kan ha fel.

Amanda sa...

Johannes, jag tror det ligger mycket i det! Även om jag inte känner att det är applicerbart på just min (knegar-)släkt.

Borntoknit sa...

En av vännerna vi bodde hos i London gick en skrivarkurs när han blev pensionär. Resultatet blev en långnovell som var fullkomligt lysande.

Den blev publicerad i en novellsamling, utgiven på stort förlag och han blev ombedd att skriva en hel bok. Då fick han förstås skrivkramp.

Efter flera år har han äntligen gått med i en ny skrivarcirkel så att han har en deadline varje vecka och sedan får möjlighet att diskutera texten. Jag hoppas han hinner skriva två böcker i alla fall, han är redan över 80.

Jag förstår att det tar emot att skriva en andra bok. Ibland är det svårt att acceptera att allt inte blir lika bra som man tänkt, även när man bara skriver enklare journalistik.

Amanda sa...

Intressant.

Handen på hjärtat tror jag också att det är rätt vanligt att det kan skita sig lite längre fram i processen och att DET är det som verkligen kan ta knäcken på hyllade debutanter, men sånt gör ju väldigt ont att dela med sig av.
Alltså att man faktiskt producerar en ny bok - men att den blir refuserad. Av alla. För att den inte funkar. DÅ snackar vi om att man måste ha driv (och råd!) att fortsätta/skriva om/skriva nytt. Det kan ta år. Utan betalning och utan garantier, och med skriv-självförtroendet i sank. Med gryende panik över att man 'borde' ha handlat snabbare, surfat på positiva vågen efter ettan osv.

Amanda sa...

ps

tilltagande panik menade jag, inte gryende

mvh,
vän med engelsk författare i just den sitsen som nyss givit upp, klippt sig och skaffat ett regelbundet betalande jobb

mycket synd