fredag 19 mars 2010

Jag har just varit i kontakt

med en helt normal anonym svensson-person i ett ytterst trivialt ärende.
Men namnet. Namnet!

Karln hette Mr Samuel Strangewood och just exakt där kände jag att jag måste hitta på en romanperson som också heter så.
Nu.
Idag.
Bums.
Skit samma att jag redan är tingad av andra fantasifoster att sitta och hitta på sida upp och sida ner om dom.

Mr Samuel Strangewood, asså, smaka på't.
Ett namn med star quality. Ett förtrollande, förhäxande namn.
Jag behöver inte ens hitta på nåt, han finns ju redan där alldeles färdigformad, kan du se honom också?

Alla har en bok inom sig? Jo jag tackar ja.

Ett namn kan ha en bok inom sig.
Ett gammalt klistermärke kan ha en bok inom sig.
En treraders notis i en landsortstidning kan ha en bok inom sig.
Att gå av bussen en hållplats tidigare och ta en kaffe på ett fik man aldrig sett kan ha en bok inom sig.

Avslutar med att säga att jag inte tycker att skrivande handlar om "LÄS-LÄS-LÄÄÄS".
Det handlar om:
1) Deadline (glöm din dröm annars. Genast. Jag har aldrig varit mer allvarlig. Den som väntar på inspiratiooon har gått på en fet bluff och kommer att gå ur tiden utan att nån fick läsa boken som fanns där inne).
2) Sittfläsk.
3) Hur öppen ens blick är mot omgivningen.

Puss.

18 kommentarer:

formlek sa...

Det där med inspirationen ja. Det är en rejäl bluff eller en lat andledning för att slippa möta motstånd.
Inspirationen är dum att väntas in, ovasett skapandeform, utan det är ju i görandet det händer eller kan hända att man träffar målet. Schälva procässen va. Det spelar ingen roll hur många bra idéer som kläcks om inte hela den kreativa processen får vara med, och du är ett levande bevis på att 'ensam' kunna hantera den - och det impar.

Amanda sa...

Äsch. Jag skulle skämmas ögonen ur mig om jag inte gjorde mitt bästa för att produceeera lite, med all den tid och alla uppoffringar E och jag som familj har karvat ut för att jag ska kunna göra detta.

>Schälva procässen va.
EXAKT. Man skulle ju nästan kunna tro att du och jag känner varandra ;o)
Jag brukar säga att inspirationen är ett lurigt litet spöke, hon FINNS och hon dyker upp ibland och välsignar en med sin närvaro, men så gott som alltid måste man själv "dyka upp" och börja jobba först.

De kallar mig Skrållan sa...

En kille jag pratade med hette Allaway i efternamn. Det tyckte jag också var sådär skönt. All away, liksom. Mmm... Strangewood är också nästan lite för bra för att vara sant! :-)

Amanda sa...

Oooh, Mister Allaway, I like!

(tänker mig honom av nån anledning lite som Sawyer i Lost, lite solblekt och farligt charmig sådär, möjligen något av en pionjär i australiens ödebygd?!)

Yvonne sa...

Engelska namn kan ju vara mycket skojigare än svenska, Strangewood..haha. Får mig att tänka på dr Strangelove (filmen av Stanley Kubrick)

Arild sa...

I min hjärna ser Mr Samuel Strangewood ut lite som Noël Coward fast med mustasch. Det finns en skådespelare som ser ut så... lite rödlätt, smal, lite spetsig näsa, bred men relativt smal mustasch... Åsså klädd i khakifärgade kläder. Kortärmad skjorta. Tror att han bär omkring på en kikare, faktiskt. Lite fågelskådare, men med äventyr i blicken!
Hur ser din Strangewood ut?

Amanda sa...

Mörk! Smal svart kostym! Bor i skogsbrynet!

TUTT sa...

Love the name.
- Mr Strangewood?
- Yes?
- Mr Samuel Strangewood?
- Yes.
- I have some bad news.

Maria Turtschaninoff sa...

Åh I LÖVE it! Jag ser honom också som mörk och smal. Bär portfölj tror jag, en lite sliten läderportfölj. Den innehåller inte alls det man tror.

Ina sa...

...med glasögom med rejäla svarta bågar. Kort brunt hår i gammaldags stil som han omsorgsfullt kammar varje morgon.

30-nånting sa...

Samuel Strangewood har plommonstop på sig trots att det inte alls är särskilt moderiktigt men han får det att fungera på något vis. Han är lång och gänglig. Han håller sig i skymundan men ingenting undgår hans vaksamma blick.

Eller du kanske ser något helt annat framför dig... ;)

Marie sa...

Jag räcker över datorn till mannen. Han läser, jag läser, ler åt namnet Samuel Strangewood. Jag börjar fundera över hur han ser ut.

Efter en stund säger Peter:
-Jag har ett par på jobbet också.

Ingenting fattar jag.

Han fortsätter:
-Kennet Signal och Kurt Brun. Det kan du ju tipsa om.

Drar inte kroppen ihop sig i nästan obehaglig skrattsalva? Medan Samuel Strangewood låter romantisk, hemlig, farlig låter Kennet Signal så... så... galenskaparna på nåt vis. För att inte tala om Kurt Brun.

Amanda sa...

>Drar inte kroppen ihop sig i nästan obehaglig skrattsalva?

Exakt. EXAKT!

Älskar denna kommentartråd by the way. Thänk jo.

Marie sa...

-Har hon svarat på kommentaren om Kennet Signal och Kurt Brun, undrar mannen i bilen. Det lustiga med Kurt Brun är att han har så himla stor namnskylt också.

Fniss. FNISS.

Amanda sa...

Kurt Bruns fru har under alla år upplevt att Kurt har ett ganska sexigt stråk av sorgsenhet i sin person.

Men hon har aldrig varit mycket till människokännare.

Johannes Persson sa...

Inspirationen föder idéerna och sittfläsket förverkligar dem? Men flödet då? Michael Ende skriver i Den oändliga historien om hur man förlorar sig i läsningen så till den grad att man inte ens känner lukten av sina egna fisar. Jag tror på att det finns en motsvarighet i skrivflödet som låter en skriva _hårt_ i två timmar när hemmet äntligen tystnat trots att kroppen skrikit på sömn i åtminstone fyra. Bara för att.

Linda sa...

Bloggsurfade runt och hamnade här, mitt i ett himla bra inlägg och i en massa intressanta kommentarer. Jag tror jag har hittat en favoritblogg till. :-D

Amanda sa...

Johannes, du har alldeles rätt förstås. Men för att (skriv-)flödet ska komma upplever jag att jag måste börja "ensam" och oinspirerad och rent ut sagt ofta jäklgt motvillig - först.
Sen tror jag ofta det finns en rädsla om man inte skrivit något längre, sammanhängande på länge, att ge sig hän. Det blir ju dessutom ofta riktigt, riktigt kasst, och det är alls inte lätt att konfrontera och fixa alla gånger.

Hej Linda! Det var snällt sagt, varmt välkommen!