torsdag 4 mars 2010

John Ajvide Lindqvists nya roman

kommer snart (i maj).
Den låter på samma gång helt krejsy - och alldeles, alldeles underbar.
Han är så cool, fullständigt unik. Jag var medveten om hans författarskap länge men ville inte läsa ett ord förrän jag var klar med min egen första bokjävel och hade fått den antagen.
Jag var så grön som prosaist att jag blev osäker och vacklande i mitt eget språk om jag läste alltför bra saker, tyckte jag.
Men sen, ja då läste jag ju Låt den rätte komma in förstås.
Och grät.
Grät för att det var så jävla, jävla bra. För att jag kände mig liksom besläktad.
Och det kanske inte är så konstigt.
Vi är typ samma generation. Svaga för outsiderperspektivet. Familjemänniskor. Och även jag anses ibland vara något av en rolig skit (men det är förstås bara en mask för att dölja ett bläcksvart sinne).

Sen brast det för mig igen när DNs Jonas Thente omnämde mitt nyfödda författarskap jämte Johns i samma positiva krönika.

Och nu: Ännu en sällsam bok från John alltså. Mycket hockey och lite snack. I like.
Men: Läs för bövelen inte detta om du som jag är allergisk mot synopsis och baksidetexter som avslöjar mycket av handlingen.

5 kommentarer:

Michaela sa...

Fullkomligt älskar John Ajvide Lindqvists böcker. Insåg genast att Låt den rätte komma in var något stort och kastade mig efter läsning iväg till signeringen som annonserats på Sciencefictionbokhandeln i Stockholm, rädd att få stå i evighetslång kö. När jag kom dit satt han och drack kaffe och skvallrade med personalen, inte en enda läsare i sikte. Förutom jag då. Han frågade om jag hunnit börja läsa och vad jag tyckte. Avslöjade att jag legat vaken hela natten och läst ut och ville ha mer! Då ritade han en vampyrsol på bokens försättsblad och skrev under att jag skulle läsa långsammare, för då räcker böckerna längre.

En Lisa sa...

Alltså jag älskade Låt den rätte komma in och Hanteringen av odöda. Detta trots att jag tyckte att de var så otäcka att jag knappt kunde sova. Älskar hans spårk, en av få författare där jag inte stör mig på ett enda litet kommatecken. Människohamn gav jag dock upp, den var bara för ledsam. Otäck utan att riktigt gripa tag.
Ska dock ge den här nya en chans.

Och du, läste just en notis som verkligen fick fantasin att dra iväg. Vad i h-e gjorde dom där? Under marken?
http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.324773-13-arig-pojke-funnen-dod-i-schakt

ordver: drace

Amanda sa...

Michaela, det låter helt fantastiskt.

Lisa, brrr, fy h*lvete. Nu satte min fantasi också igång.

Mmm, det jag känner så starkt för - och känner mig besläktad med - i hans världar är just de där breda stråken av ledsnad och förlust och saknad och vemod som ligger i botten hela tiden. Att själva livet är fasa. En stillsam, sorgsen slags fasa. Vissa får ångest av såna tankar (tror jag) men jag hittar trygghet där. Sjukt nog.

Michaela sa...

Det underliga med händelsen i Slussen är väl hur pojken kom in i så uppenbart olämpliga lokaler. Hur kunde en dörr som skulle dölja ett trettio meter djupt schakt endast vara låst och inte svetsad?

Att en trettonåring finner hemliga gångar och ställen i tunnelbanan fascinerande känns mer självklart.

Johnnyfuge sa...

Pappersväggar är i min mening överlägset det andra han åstadkommit; novellsamlingar generellt är ett fruktbart format som alltför få nyttjar sig av. Fungerar särskilt bra inom skräck-gebiten (LeFanu, King, Poe, MR James, Bloch etc.) eftersom man slipper gallerier och pynt och kan fokusera på en enda genial "idé", med en riktigt brutal hook och en kvardröjande vanmakt som oundvikligen finns där efter narrativets avrättning. Det är så slutgiltigt på nåt vis, och det är fint. Dessutom perfekt för mig som litteraturvetare som inte har tid att läsa feta romaner mellan all den kanoniserade läsning vi får oss till livs. Eftersom svensk kontemporär horror fiction blivit ganska sällsynt började jag nyss läsa Styggelsen på tvång. Riktigt skaplig hittills, och grattis till det i allmänhet fina mottagandet den fått!