fredag 23 april 2010

Jag känner mig förrådd som förälder.

Jaha?
Helt plötsligt gillas det att gå ut.

Amen det är klart vi går en sväng då Felix. Du kan ju köra ditt nya trick i mataffären: Ropa "Bäbä, bäbä", när vi går förbi bebishyllorna och "Gogo, gogo" när vi går förbi godiset (ie chipsen).

Ettåringar. Störda människor. Mycket exter för sig.
Mycket frustrationer jag inte fattar, och som han inte fattar själv heller.
Men sköna. Mycket sköna.
Dag 1 - 365 var en jämmerdal jämfört med detta.

5 kommentarer:

Arild sa...

Bless his little soul! Precis när han fattade att "nu pallar inte morsan mycké mer", då kör han en annan stil ett tag. Man kan inte annat än beundra de små liven, hur de liksom pejlar in och anpassar sig. Eller kan det vara tvärtom?

En Lisa sa...

Nu ser jag ju att han liknar dig. Jättemycket, på ögonen!

Marie sa...

Herregud, man kan väl ändra sig. Ganska mänskligt, får man väl lov att säga. Och nu när det är vår i luften och shortsväder och mamma bara skriver och skriver är det booooring inne. Jag kan inte säga annat än att jag förstår pöjken. Klart han ska till chipshyllan.

TUTT sa...

Gud vilken söt pöjk du har. Tur du inte bor i typ Varnhem, för då hade jag typ kommit och KIDNAPPAT honom.

Amanda sa...

Han fattar allt och ingenting just nu känns det som. Det roliga (?) är att jag själv kan riktigt minnas den där frustrationen, den där osäkerheten, när man LED av att ha en outvecklad hjärna under konstruktion och kände att man bara måste fulskrika i en halvtimma för att man hade fått för sig att det var oerhört viktigt att man fick trycka på den där strömbrytaren MEN DÅ KOM DET NÅGON ANNAN DJÄVUL OCH GJORDE DET.