onsdag 26 maj 2010

Här skulle jag

kunna skriva om den intensiva närvaron jag upplever i huset just nu, efter en stillsam period. Hur området precis utanför barnkammaren liksom skälver och vibrerar av - inte något, av någon.

Skulle kunna prata hur mycket som helst om hur jag skyndar mig förbi vissa platser i huset. Hur jag undviker att bli stående för länge framför vissa speglar.
Hur förnimmelsen av en tung, mörk kropp som dinglar från snedtaket i den brantaste smalaste trappan aldrig är långt från mina tankar.

Men jag spar mig lite. Öser in min mörkrädsla och min fascination för hemsökta psyken i hemsökta hus i böckerna i stället.

Men om vi säger så här: Igår kväll när jag satt och redigerade den nya skrämde jag upp mig själv så att tårarna kom. Inte illa för en skeptiker va.

6 kommentarer:

Eva sa...

Spännande! Och bilden på spegeln ger i sig aningar och inspiration, Tackar för det! :)

Amanda sa...

Roligt!
Och vilka fina alster du gör.

Arild sa...

Och jag kollade lite klipp från programmet Det okända häromdagen. Men så länge de bara inspirerar dig kanske de kan bo kvar...
Så länge de inte rör vid ditt hår eller delar din säng...

Amanda sa...

Japp, "dom"/det får gärna bo kvar. Jag upplever att husets energier VILL inspirera mig och på så sätt 'leva vidare' lite inom mig och på papper.

Jenny sa...

Lite mer inspiration till damen, även om du har så det räcker hemma ;) http://www.flickr.com/groups/1331714@N24/pool/

Amanda sa...

Å wow, tack snälla Jenny. Jag älskar't.