måndag 31 maj 2010

Jodå, hon kom.

Inspirationen.
Jag började jobba och efter en stund dök även inspirationens flyktiga vita spöke upp och började viska. Det blev 2500 hyggliga ord, och ett mindre genombrott med handlingen på ett nytt projekt - mycket mer än jag är van vid, och GÖTT med lite bitar som föll på plats. Överraskande och spännande bitar. "Hey, är det SÅ det ligger till? I can work with this!" tänkte jag. Då är det bannemej som bäst.

Alltså kan jag nu spendera kvällen med en känsla av bragd och inte en känsla av gnagande misslyckande och förslösad tid som aldrig kommer åter.

För vi måste klargöra en grej: Det här med att säga att man vill skriiiva och sedan inte göra det (för att man inte har nån inspiratiooon, i e inte vet hur man ska gå vidare, och inte har fantasi och energi nog att skriva sig ur det hålet), det känns som att svika sig själv.
Väldigt ledsamt och destruktivt. Var't där, gjort'et.

Jag tror att vi som ger oss själva gåvan att vara stenhårda, som kan tvinga kroppen att sätta sig ner och bara köra, fast det tar emot så in-i-helvete och man hela tiden måste ta den vedervärdiga risken att det bara blir skit som måste konfronteras och strykas eller skrivas om - det är vi som är författare.

Med andra ord: Det är aldrig 'läge'.
Och inspirationen kommer aldrig på besök - om inte du själv 'dyker upp' först.

9 kommentarer:

Johannes sa...

När jag får ner sittfläsket på stolen och när alla tänder är borstade, all disk är diskad och all mondän text är skriven så är jag så trött att ögonen blöder. Det blir inga 2500 ord för mig, men får jag till hälften och hälften av det är bra så är jag nöjd med det.

Amanda sa...

Det är skitbra. Hälften är skitbra. Kan du göra det _varje dag_ har du mycket snabbt ett råmanus Johannes. Eller ta i alla fall inte mer än en dag i rad "ledigt" - man tappar kontakt med berättelsen på nolltid och sabbar därmed lite för sig själv.

30-nånting sa...

Du är min idol Amanda. Jag vill bli som du när jag blir stor...

Snyggt jobbat - du inspirerar mig!

Amanda sa...

äsch då!
*rodnar*
Men tack! Kul!

e sa...

Helt rätt, inspirationen kommer sällan av sig själv. Själv lyckas jag dock aldrig få till det utan en yttre deadline...

Nöden är kreativitetens moder och tidspressen dess fader!

För övrigt är jag också imponerad!

Amanda sa...

Tack Emma! Yay!

Har jag ingen verklig person som 'beställt' nästa projekt och därmed satt yttre deadline tänker jag bara på huslånet & sonens kommande (icke-gratis) skolgång - works a treat! ;o)

Eva sa...

Underbart! Underbart att du hittar vägar in i din kreativitet även när du inte har orken/lusten/viljan (?) från början.
Underbart att du skriver om det här, det är en inspirationsväg i sig.
Allt skapande är av godo... sen om det är fem minuter vid datorn eller en halvtimma i ateljén bland färger och penslar. Varje minut räknas... svårt att inse det när vardagen tar överhanden och tiden springer iväg bara..

Maria Turtschaninoff sa...

Just det. Skall inspirationen sätta sig ensam vid datorn? Nä. Jag måste sitta där först. Och ibland dyker den inte ens upp och då kan det bli 300 uschliga ord, men jag har i alla fall FÖRSÖKT och kan lägga mig på kvällen och veta det. Och kanske jag kan bygga vidare på dem nästa dag.

Och när det klickar, så där som du beskriver, och bitar faller på plats och saker man skrivit in i texten tidigare plötsligt visar sig ha stor betydelse för handlingen - då finns det ingen bättre "high".

Amanda sa...

Yess!

Men jag måste ju understryka att jag förstår helhjärtat hur det är att försöka finna ork och tid när man har ett annat 'day job'. Det har ju inte jag - nu längre. This is what I do. Det var falsk ekonomi för oss som par/familj att jag skulle försöka harva på i en fast deltidsanställning (80%) vid sidan om också, som jag gjorde under illustratörsutbildningen. Det blev varket hackat eler malet. Och den pressen det sätter är ett kapitel i sig, men för oss har det enbart varit av godo.