fredag 14 maj 2010

Tankar

under veckan som gått:

-"Nästan alla som bloggar för någon tidning (och får betalt för't) är så j*vla trötta och dåliga. Hybris parat med lathet. Hur kan dom med? Hur funkar avtalet? Vem är ansvarig för quality control där ijenklien? Jag skulle liksom aldrig kunna med att inte ge allt som blogger om jag fick betalt för dravlet."

- "Unnis romanskrivartips del I och II är mycket, mycket bra. Som jag alltid har sagt; kan man inte ens motivera sig själv att hålla regelbunden kontakt med sitt skriiivprojekt bådar det fan inte gott alltså."

-"Mår Emmet (maken) bra i sitt jobb?"

- "Redigera roman = o-e-r-h-ö-r-t genant. Och viktigt. Förläggare och redaktörer är stränga. Men menar väl. Man skriver en bok så j*vla många gånger. Oj oj oj. Så många gånger. Det gäller att man gillar att spendera tid inuti den."

- 'Menar inte att pissa på nåns smärtsamma upplevelser eller så, men varför måste svenskar alltid vara så melodramaaatiska och onanistiska med sina gamla upplevelser av mobbing, alkoholism/missbruk och/eller ät-hangups? Det finns väl inte en enda intressant, sympatisk människa som inte har ärr i sig av något slag, liksom? Varför kan dom inte stressa lika mycket över om dom gjort nåt kreativt eller smart eller medmänskligt idag? Can we please move on?' (= Maken i samtal med gemensamma vännen C satte fingret exakt på nåt jag bollat med undermedvetet själv ett tag, men varit för PC och feg för att formulera, ens i tanken.)

- "Hur kan färdigköpta plättar som man kör en minut i brödrosten vara så oslagbart goda?"

- "Jag är värd det här. Jag har förberett mig för det här i hela mitt liv."

4 kommentarer:

30-nånting sa...

Bra tankar och jag är direkt träffad av E:s kommentar. Så sant. Move on.

Det är det jag håller på med...

Amanda sa...

Heja dig!
Känns lite tonår och navelskådande att vara alltför fascinerad av sitt eget gamla lidande eller hur? Dom som lyckas med att inte grotta ner sig har min eviga beundran. För jag tror fan nästan det är svårare.

Jessica sa...

Om det är som E resonerar så tänker jag:
Är DETTA (en del av) synen på svensken?


Oj(shit).

Och nästa tanke:
-Vaffo e de på detta viset??


Hälsningar navelskådande och melodramatisk kvinna.

Amanda sa...

Att den (hårt generaliserade) Svensken tycker outsägligt synd om sig själv - och är fascinerad av denna känsla?

Ja, lite.