lördag 8 maj 2010

Titta bort nu om du finner bebis- och preggosnack boooring.

Snart får fina Marie barn nummer tre och hennes kula är så liten och snygg som en fotomodells.

Jag kopierar in en kommentar längre ner som jag lämnade hos henne, och öppnar upp golvet för diskussion (om nån känner för't):
Hur hittar man balansen mellan gullifiering och skräckskildringar av hela bebissnurren?

Själv var/är jag en sån som ville veta den (ofta) mörka sanningen så att jag kunde förbereda mig mentalt, och det funkade bra för oss.
"Det är 98% helvete och 2% himmelriket", minns jag att en av mina kvinnliga förebilder Jung Form sa till mig när hon och C hade två små pojkar under 2,5 år.

Min kommentar till Marie:
"Ja fy f*n [appropå att Marie tycker det börjar bli tröttsamt].
Graviditet & år 1 suger enligt mig. Hade det ändå inte fysiskt tungt.
'Men varför är det aldrig nån som taaalar om det, man invaggas ju i nåt falskt fluffigt och får värsta chocken', säger mina kompisar.
Men det handlar ju om att man inte vill beklaga sig när det faktiskt inte ÄR något 'fel', inte sant?"

13 kommentarer:

Jessica sa...

Oj. Sa jag så?!
Ja, det är inte till 'alla' som man kan uttrycka sig sådär som jag tydligen gjorde under en ansträngande period.
Personligen minns jag inte småbarnstiden med något romantiskt skimmer alls (men mina grabbar är det bästa som hänt!)

Amanda sa...

Japp, så sa du, och inte på nåt dramatiskt vis, bara sakligt.
Och att ni båda ofta satt och bara grät av ren utmattning, och att det är okej.

Har hjälpt oss massor.

Men just nu är jag _helt_jävla_ uppfylld_ av den fantastiska filmen du gjort och just lagt ut. Herreguud, HERREGUD. Jag visste ju att jag hade den vass förebild men detta blev en gjädjechock.
Du ÄGER.
Vill korka upp champagne och skåla till din ära.

Marie sa...

Jag kopierar väl också in det jag skrev som kommentar till dig:

Nä, man vill ju liksom inte vara gnällig och sur... Och så är man ju tacksam för att det ändå är som det är. Svårt egentligen, när man inte är som man brukar men ändå är det. Vill ha hjälp men ändå inte, längtar efter att det ska vara över men tycker ändå det är mysigt ibland. Ett dubbelliv helt enkelt:)

Och så känns det fantastiskt mycket lättare nu ikväll när du skriver att min mage ser ut som en fotomodells. Tusen tack.

Amanda sa...

>Vill ha hjälp men ändå inte, längtar efter att det ska vara över men tycker ändå det är mysigt ibland. Ett dubbelliv helt enkelt:)

Exakt, exakt.
Jag hade ju rent fysiskt en drömgraviditet (psykiskt var det värre, med förlamande oro från vecka 20 p g av urdålig prognos för hans hälsa).
Då känns det förment att beklaga sig över att spädisåret var stört svårt. Men det var det, för oss. Orutin delvis, förstås. Tog typ 4 månader för oss att fatta hur mycket och hur strikt schemalagt han behövde käka och sova.

Askungen sa...

Läsnyfiken, första gången här verkar vara en bra skriven blogg här :P

Terése sa...

För min egen del var det universums skillnad på graviditet ett och två. Med storan satt jag och gullade med magen från första sparken, sen när hon om blev det lite chockartat. Minns de första månaderna som i ett töcken av trötthet, amningsproblem och tååårar. Minns inte om jag pratade så mycket om det, jo förståss med nära och kära, men annars - knappast.

Men lilleman blev det tvärtom, tyngre graviditet, med minde gullegull med magen (vem hinner sånt när man har vardag med barn?). Innan han kom var jag TOTALT förberedd på tvåbarnschocken. Den kom aldrig. Amningen fungerade och storasyster fick aldrig svartsjukeångest.

Jag är så glad att jag fick göra om småbarnstiden och verkligen kunna njuta av den sådär som man drömde om med ettan. Visst, jag var lika trött och schleten, men jag hade ett annat lugn i kroppen.

Jag har en väninna som brukar ta upp ämnet 'att FÅ klaga - det ÄR ok', men så har hon ju också ett+ett+tvillingar. Jag tycker absolut att man får klaga, man får tycka att allt är skit. Man måste ju få bearbeta sina känslor utan att behöva säga 'Jag vet att det är ett I-lands problem men...' Det viktiga är väl ens inställning överlag, att man inte blir en bitter morsa. För då är man ju lite fel ute.

Amanda sa...

Askungen, hej, tack!

Amanda sa...

>Det viktiga är väl ens inställning överlag, att man inte blir en bitter morsa.

Och det är ju du ett av bloggsfärens mest glittrande exempel på.

Jag tappade perspektiven. Kände att det som var tufft skulle vara så för alltid. VISSTE att det inte var så men ändå. "Jag skulle klara detta bättre själv - E är som mitt andra jävla barn" var också en återkommande sjuk och osann tanke. Stört.

Sofia sa...

älskade att vara gravid (bàda gàngerna) och skulle inte byta ut första àret mot nàgot. Hàlla i famnen, snusa i nacken, sova pà magen, amma, första gàngen av allt, loved it all.
Däremot skulle jag gärna byta bort nàgra mànader med Lilleman 18-24 mànader som inte gick att lämna utan uppsikt EN sekund. Skojar inte. Ständig övervakning varje vaken sekund. Drev mig till vansinne.

Blackm sa...

Härlig blogg du har!
Själv har jag två barn som nu är elva och nio år. Det skiljer exakt ett år och nio månader på dom.
Första barnet var så snäll, så vi kunde inte för vårt liv förstå vad folk menade när dom pratade om den jobbiga småbarnstiden.Vi fattade inte alls... Sen kom vår dotter, då insåg vi genast vad dom menat. Hon hade ont i magen, skrek och spydde om vartannat. Det var en tuff tid innan hon mådde bättre. Trots att vi hade vår förstfödde otroligt snälla son som inte sa ett pip tärde det. Men som sagt, det var ju övergående, men första månaderna var intensiva och tuffa.
Nu, tio år senare bestämde jag och min sambo oss för att skaffa en liten igen, så nu har vi en ettåring oxå...=)
Graviditeterna var väl sisådär allihop. illamående och sjukskrivningar pga risk för för tidig födsel.
Sista förlossningen, inte för att skrämma någon med det var en lång mardröm. Hua mig..

www.svartam.blogg.se

Amanda sa...

>Ständig övervakning varje vaken sekund. Drev mig till vansinne.

Sofia, hur vi tacklar utmaningarna omkring en toddler/daredevil som söker döden i varje vaket ögonblick:
Dagis
och
Bur ;o)
(ja, 'lekhage' då - man måste ju bajsa själv och veta att dom är säkra va)

Amanda sa...

Svartam, hej! Det var snällt sagt. Fina kiddos du har!

Du tar upp ett viktigt motto: Allt går över. Alla tillsammans nu:
Allt går öööver...

Sofia sa...

Bur ja. Insàg försent att det skulle man haft. Tvivlar dock pà att Victor inte hade lyckats välta den för att ta sig ur :-)