onsdag 16 juni 2010

Åt ett smultron.

Det var inte moget och hade ramlat av, men ändå!

Nu ska jag och sonen ta en röd buss (mycket viktigt) till ett nyrenoverat museum jag älskar.

Sist jag var där låg han i magen och jag satt i teckningsarkivet med vita handskar och en trevlig antikvarie och plockade med gamla spröda teckningar på pytte-pyttesmå pappersbitar av målarna Walter Sickert och Camille Pisarro. Den förste var skickligare än den andre.

Och jisses sicka organiserade skisser han gjorde innan han gick över till duk och olja! Dyra material förstås. Och han var ingen rik snubbe.
Sen minns jag att jag köpte en macka på cafét, men fick gå därifrån för där satt det en jättelycklig mamma med en frisk bebis och just då hade vi indikationer på vi att våran bebis inte mådde så bra, så det blev bara för mycket.

Fast det gick bra, trots att jag hade alarmerande skumma värden. Men innan man visste. Herregud. Vi gick omkring här som levande döingar. Helt avstängda. Man måste ju. Det handlade inte om en dag i taget, mer en minut i taget.
Jobbet räddade mig.

Och nu sticker vi dit ihop. Jag finner det lite smått oerhört faktiskt.
Det var nog en av mina målbilder.

Jag sätter en tia på att han kommer att garva åt mumierna.
"Titta, det ser ut som daddy", ska jag säga.

6 kommentarer:

Skrållan sa...

Du är så fin. Nu sitter jag här med stick i näsan och lite blött i ögonvrån.
Kram på dig!

Amanda sa...

Kram själv fining.

Anonym sa...

Oh min pappa och jag brukade titta på mumier när jag var liten! Vilka minnen...
/Anya

Amanda sa...

mmm - SÅ spännande

(jag tjatade till mig en mumiebok som jag var för liten för och slet typ ut en viss sida med mina ögon: sidan där dom drog ut hjärnan med krokar genom näsan. morbid, jag?)

MikroMaude sa...

och på mitt mumiemuseum fanns det en mumie som liksom stack ut tre kolsvarta krokiga fingrar genom bandaget - det var mitt bästa bland alla läskigheter :)

/Anya

Amanda sa...

i love it, MikroMaude/Anya