söndag 20 juni 2010

Att skriva med en önskan om utgivning.


Vad jag tror man bör ha i kappsäcken innan:
-Språkbegåvning.
-Fantasi.
-Envishet.

Vad man kan skaffa på vägen ("hantverket"):
-Förmågan att leta och samla idéer - "Att sträcka ut antennerna", göra sig mottaglig. Bara med en idé till en berättelse som är tillräckligt spännande och intressant för dig rent intellektuellt kommer du att orka arbeta på den varje dag och slutföra. Du måste ha tillräckligt med 'stoff' för 50 000 - 100 000 ord (bara en hållpunkt, gränsen mellan kortroman och roman går vid 45 000 ord. Carrie, Den store Gatsby och Styggelsen ligger runt 50 000).
-Inställningen ("Detta är ett jobb, om än obetalt, och lika lite som busschauffören väntar på inspiration att köra buss, lika lite kan jag göra det").
-Att stycka upp och mura berättelsens båge på bästa sätt rent dramaturgiskt. Förlaget är som stränga skolfröknar på den punkten och det är ofta här de större omskrivningarna gömmer sig.

Vad man MÅSTE ha för att kunna slutföra ett bokprojekt:
- Deadline. Yttre press. Det är inte kul att skriva med höga ambitioner, men om du ska ha en chans att bli utgiven måste du kräva mycket av dig själv. "Din egen absoluta guldstandard" är det som gäller brukar jag säga. Och då menar jag språkmässigt, idémässigt. Snåla inte på krutet, på dina egna personliga underfundigheter, ditt personliga kunnande, din unika ton. Dröm stort. MEN: Det är inte kul. Det roliga kommer efteråt. Och om du ska orka besöka ditt projekt med den envishet som krävs och sitta där och konfrontera och göra om allt som inte funkar, då MÅSTE du ha en deadline. Annars blir det inget bara. Det är alldeles för lätt att låta livets andra aspekter rinna in och ta all plats, och trycka undan det där jobbiga, pockande, underbara skrivprojektet. Men då förblir det en dröm och du får aldrig veta hur det känns att faktiskt orka.
I mitt fall fick jag en uttrycklig order från en person inom bokvärlden: "Jag älskar dina två första kapitel och går på semester om sex veckor. Då vill jag läsa hela." Ja vad gör man då? Svar: Man gör't.

10 kommentarer:

Annika sa...

Tack för ett inspirerande inlägg och jag hoppas verkligen att jag kommer att ta dina råd till mig. Jag hör nämligen till de där som tänker en himla massa, men som aldrig får tummen ur. Jag skrev varje dag på mitt manus i en vecka och nu har jag bara tänkt på det de senaste tre månaderna.....

Inte bra, jag vet!

Amanda sa...

Annika, tack!

Ibland måste man ta tankepaus förstås. Men om din grundidé inte pockade och pressade tillräckligt för att du skulle vilja/orka återbesöka den på tre månader är den nog inte tillräckligt intressant för dig är jag rädd. Den insikten månste man kunna se i vitögat men det betyder inte att det inte finns bra aspekter i idén som du kan rädda och 'låna in' till The Real Deal! Den där berättelsen som bara kräver att bli nedskriven och som inte tar hänsyn till om du orkar eller har tid. ;o)

(Långa pauser funkar inte för mig, då förlorar projektet puls. Men jag börjar inte förrän jag känner att jag har nåt som "bär", som fascinerar mig själv. Det blir liksom motigt nog även då...)

Emmy sa...

Hej! Håller med Annika att det var ett inspirerande inlägg och du har en fin blogg tycker jag. Hur menar du med att "mura upp" berättelsen? Och hur vet man att sin idé är bra? Ibland kryllar det av idéer men självförtroendet sviker och prestationsångesten griper tag. Lycka till i fortsättningen och keep up the good blogging!

Amanda sa...

Tack Emmy!

>Hur menar du med att "mura upp" berättelsen?
Det är en visualiseringsteknik jag använder; 'the arch of the story'. Storyn får gärna 'se ut' som en fisk-form för mig; en avsmalnad början som växer och växer för att sedan snörpas ihop igen, och så en liten fena/knorr på slutet. Andra visualiserar så här: Första halvan lägger jag på att kasta ut nätet, andra halvan på att knyta ihop det. Vissa ser berättelsen som ett hinderlopp där man med jämna mellanrum kastar svårigheter på sin huvudperson (en teknik för att skapa empati). Skriver man spänning är det en stor utmaning att ofta utsätta huvudpersonen för vad läsaren kommer att uppfatta som realistisk men originell livsfara.

>Och hur vet man att sin idé är bra?
När den 'skriver sig själv' brukar jag säga, men det är förstås en grov överdrift. När ett ensidigt synopsis skriver sig självt? När du börjar spraka i skinnet och fingertopparna och hjärnbarken och inte kan vänta en jäkla timma på att köra igång. När du tänker (med viss hybris) "Herregud, det jag själv allra helst skulle vilja läsa härnäst är min engen nya bokjävel!" (även om den då bara existerar i ditt huvud).

>Ibland kryllar det av idéer men självförtroendet sviker och prestationsångesten griper tag.

Absolut.
Alla idéer ska ner på papper/in i dator. Det är regel no 1. Att ge dig själv tillåtelse till det. Hälften kan vara värska skiten, häften kan vara guld. Det spelar ingen roll, det är bara du som ska se dina kladdokument.
Att ha en instinkt för vad som är 'värt' att satsa på av alla idéer, vad som kan trollbinda dig så pass att du pallar med att dyka in i och avsluta ett projekt, det är nog en av dom egenskaperna som skiljer ut en (blivande) författare.
Lycka till själv och tack igen för fina värmande ord!

Nina sa...

Håller med föregående talare att det här inlägget var inspirerande!

Jag behöver verkligen en spark i baken att komma igång med mitt redigerande. Det är ju så dödens tråkigt, så jag gör vad som helst för att slippa ta itu med det. ;)

Men jag kanske ska följa ditt råd och sätta upp en deadline så jag har något att jobba mot.

Tack för en bra blogg! Jag får alltid så bra idéer och tips när jag tittar in här! :)

MVH
/Nina

Anneli sa...

Dina tips om skrivande ger så otroligt mycket och jag är glad över att du tar dig tid att skriva om det.

Det svåra är ju att som nybörjare veta om man har "det". Man skriver och skriver helt maniskt och känner sig som om man gick på droger bitvis. Ibland känner man sig nöjd och övertygad och nästa dag fylls man av tvivel. Det lättaste är ju det man kan jobba på men att ha känslan är en helt annan sak.

Amanda sa...

Nina, tack!

Håller med dig. Det är ett hundgöra. "Jag vet ju hur allt kommer att gååå nu", brukar jag klaga till maken.
Men det är ju inte helt sant, det kan bli stora spännande ändringar. Och man är skyldig sitt manus att pressa sig igenom ett antal redigeringar. Det är lite som att duscha och sminka sig och fixa håret och fötterna. Tråkigt som fan ibland (enligt mig) men är man inte så fräsh man kan vara spelar det liksom ingen roll hur grundsnygg man är? Eller det kanske var en dålig liknelse, men du fattar?

Anneli, tack!
>Det svåra är ju att som nybörjare veta om man har "det".
Japp. Att vara objektiv till sin egen förmåga/text och samtidigt 'leva' till 100% inne i berättelsen är en balansakt som snuddar vid galenskap ibland. Även etablerade författare oroar sig för om de har "det" - för bara för att man en gång hade "det" betyder det ju inte att man alltid kommer att ha "det".
>Man skriver och skriver helt maniskt och känner sig som om man gick på droger bitvis.
Absolut. Så kan det vara.
>Ibland känner man sig nöjd och övertygad och nästa dag fylls man av tvivel.
Yess.
>Det lättaste är ju det man kan jobba på men att ha känslan är en helt annan sak.
Ja, det är en väldigt självständig/ensamvarg-syssla rent kreativt/intellektuellt, inte bara rent fysiskt. Ärligt talat tror jag att ett visst mått av arrogans hjälper. "Jag kan skriva - minst lika bra som X och Y!"
Jag har aldrig varit med i skrivargrupper eftersom jag mest vill fokusera på mitt eget arbete och inte ge feedback på andras, men däremot börjat diskutera mer och mer med min man. Han är bra på att sätta lampan på övergripande grejer som "inte funkar", och även när han inte kan det så hjälper det ofta att bara prata om'et(nu menar jag på en mycket råare och ridigare nivå än då jag skulle vilja bolla med en förläggare eller redaktör).

Nina sa...

Haha. Jodå, jag fattar precis vad du menar! Vilken rolig liknelse! Jag skrattade gott åt den. :)

Har suttit hela dagen idag och kastat om kapitel, strukit massor av sidor som inte håller och petat i stavfel. Nu är jag dödstrött, men jagskabaralitetill ... ;)

Anneli sa...

Jag har inte heller gått skrivarkurs. Jag vill på något sätt fortsätta att bara vara jag i mitt skrivande, utan påverkan utifrån.

Jag vet att jag kan skriva - minst lika bra som X och Y. Problemet är att jag vill att det ska vara mycket bättre. Det ska vara lysande!

Brukar du använda dig av lektör?

Det låter toppen att få ett litet bollplank och respons av maken i ett tidigt stadium. Ska testa det lite mer.

Tack igen för fantastisk feedback.

Amanda sa...

Tack själva!

Heja Nina! Heja!

Anneli, jag har bara gått en (engelsk) skrivarkurs men det var efter min första bok. Mest som en kick-off för att försöka skriva mer direkt på engelska. Men jag har en masters i litteraturvetenskap. Jag förstår precis hur du menar med "jag vill på något sätt fortsätta att bara vara jag i mitt skrivande, utan påverkan utifrån". Det ÄR viktigt att värna om sin ton och sin särart. Det finns ju något som lite syrligt kallas 'skrivarkursprosa' nuförtiden (Bokhora.se har pratat en del om detta).

"Jag vet att jag kan skriva - minst lika bra som X och Y. Problemet är att jag vill att det ska vara mycket bättre. Det ska vara lysande!"
Det är en bra inställning tror jag. Men man måste våga skriva ner saker som inte är lysande också. Dels kan man alltid fixa halvdant så att det blir bättre, man måste "ha nåt" att jobba med bara - man kan inte skriva om 'ingenting'. Men man ska också tänka på att en roman som helhet blir rätt tät att läsa om varenda stycke är helt briljant - det gör inte något alls att man har enkelt berättade, återhållsamma stycken här och var som binder ihop och ger läsaren en chans att 'vila', att smälta berättelsen.

>Brukar du använda dig av lektör?

Aldrig privat. Däremot kan det hända när man blir refuserad att man får ett personligt lektörsutlåtande från en av förlagets lektörer (om man 'gått långt' i gallringen). Det ger förslag om hur man kan förbättra manus för att få det utgivet. Lektören är ofta anonym eftersom de ibland är författare själva och om man får sån personlig feedback med sin refusering betyder det att man är snubblande nära att bli antagen. Men förlaget vill testa lite vad man går för: Pallar hon att göra en omskrivning, att lägga ner det jobb som krävs?
60% av alla som min engelska redaktör ger personlig feedback hör hon aldrig mer ifrån och hon är väldigt häpen/föraktfull inför detta. "Jaha, så passionerad var din skrivardröm", liksom.

Japp, våga bolla med din partner! Det kan bli det bästa du gjort.