fredag 25 juni 2010

Att skriva om tillvarons mörker med båda ögonen öppna

är min devis, så länge jag känner att jag vill, kan och orkar. Det är det jag gör bara. Att fråga varför jag väljer att göra det skulle vara som att fråga varför jag är högerhänt.

Min inspiration är verkligheten, men min fantasi och inlevelseförmåga kan aldrig toppa den.
Strax efter att Styggelsen kom ut kröp Fritzls dotter och barnen upp ur källaren.
"Herregud" tänkte jag bara. "Herregud Elisabeth. Alla. Jävla. År."

Styggelsens Syster Eva är förstås en Doktor Mengele i annan skepnad, precis som huvudpersonen i tidernas kanske allra vidrigaste film The Human Centipede - en symbol för det galna och empatistörda, och kanske allra värst; det iskallt lekfulla som kan gömma sig under skallbenet på våra medmänniskor. Vi vet väl alla vilka sinnessjukt grymma "experiment" Mengele utförde på folk i allmänhet men framför allt på bebisar, tvillingar och gravida.

Jag har inte blivit blödigare sedan jag blev förälder. Jag blev nästan förnärmad när jag fick en intervjufråga om hur jag känner inför att min son en dag kommer att "läsa allt det otäcka du gjort". Öööö... får Guillermo del Toro den frågan?

Men ibland blir det överväldigande. Idag fick jag gå ifrån min research en stund. Jag ska inte gå in på hur fotografierna från just den här mordplatsen såg ut. Verkligen inte.
Jag gåter varje gång jag tänker på när jag brevväxlade med en person som ung och ensam försökte styra upp efter en vidrig brand och hjälpa en chockskadad svartbränd döende man som "ville gå hem till sin fru". En del av detta kom med i Styggelsen men det finns detaljer från den skildringen som jag aldrig kan "använda". Ändå är jag glad. Han som fick berätta för mig var liksom lättad. "Jag har väntat i trettiofem år på att få prata med någon om det här", sa han.

När det blir sådär överväldigande tänker jag på något som en fin författarkollega (och arkeolog) sa när jag berättade om det där med branden. Han sa att det påminde honom om när han bevittnade en gravöppning av en ung kvinna som dog för hundra år sedan. Han började också gråta när vi pratade. Han sa att där gick gränsen. Det han såg kunde han inte ha med i sin bok. Däremot var det inte bortkastat, han "lånade in" allt runt omkring, stämmningen precis innan, och sina egna känslor, till bokens huvudperson. Men detaljerna - nej.
Där lärde jag mig mycket.

3 kommentarer:

Pål Eggert sa...

Jag har definitivt blivit blödigare sedan jag fick barn. Ser jag något barn som sitter i rullstol eller har några andra problem vill jag nästan gråta, inför skörheten i kroppen.
Men när det gäller skrivande och läsande så väjer jag knappast för något. Jag är dessutom utbildad socialarbetare så jag har både läst och sett en hel del. Jag gillar inte att väja undan med blicken för det smärtsamma, men ibland blir man förstås trött...

Amanda sa...

Intressant Pål.

Jag har inte blivit blödigarE - jag har ALLTID varit blödig. Inför det där som du säger.
Men i skrivandet och läsandet, nej.

Anonym sa...

...som är kvällens sista tankar: http://kompetent.nu/?p=2696