fredag 11 juni 2010

Det tomma rummet.

Jag har svarat på några korta frågot i ett annat sammanhang och en av dem bet sig kvar:

Vad är det värsta med att skriva?

"Tomrummet när man väntar på respons", svarade jag.

Det där ekande tomrummet. Det finns ingenting bitterljuvt där. Bara självrannsakan och en sticksig oro som ligger djupare än bara "Dög min bok?" - Finns jag?

Ingen är bättre än sitt senaste projekt. Ingen kommer någonsin att skriva mina böcker åt mig. Bara för att jag klämt mig igenom dörrspringan förut finns det inget som säger att jag kommer att vara välkommen igen - om inte mitt arbete är bra nog.

En oro bortom logik och vettiga proportioner. En självuppfylld darrande äcklande oro. Se mig! Bekräfta mig! (Eller bekräfta i alla fall att manuskriptet inte kom bort i posten?)

Samtidigt vet man ju att alla har mycket. Att det tar massor, massor, massor av tiiid att ge värdig respons. All respekt till lektörer och redaktörer och förläggare. All respekt!
Man vet att det till och med kan vara ett gott tecken när det tar lite tid - det kan betyda att fler på förlaget har velat läsa, i högre (=mer beslutsfattande) roller. Att det inte var en text som var lätt att avfärda.

Men ändå. Det tär. Man blir dramatisk.
När de tre utlovade veckorna börjar ticka mot fem. När det flirtar med två månader, och hoppsan, där åkte hon som skulle läsa på semester. 'Semester', tänker man bittert. 'Hur understår dom sig? När jag sitter här och våndas.'
Men det säger man inte. Man säger nåt ännu mer melodramatiskt:
"Jag tar hellre ett 'nej tack' idag än väntar en vecka till på ett 'kanske'!"
E skrattar och säger det där menar du ju inte.

Men det finns ett knep. Man kan lura sig själv att man har lite kontroll över sitt jobb, försöka tränga undan den där förpestande ovissheten.
Lösningen är en tvåstegsraket, och del ett heter:
Acceptera läget. Vänj dig. Hacka i dig. Så här är det nu.
Allt är inte vackra omslag och fina bibliotekarier och underbara läsare och den där känslan av att få vara med; "I did it, I did it!".
Väldigt lite faktiskt.
Mest är det så här.
Det är bara att vissla och låtsas som det regnar.
Och sedan:
Paddla på som en liten jävul under ytan. Börja Nytt Projekt. Writers write.

8 kommentarer:

De kallar mig Skrållan sa...

Jag är så fascinerad av Camilla Läckberg som kan skriva hur taffliga deckare som helst, men ändå är det som att alla tycker att de är sååå braaaa bara för att kanske första och andra boken var, om inte jättebra så i alla fall underhållande. Undrar just när den bubblan spricker.

Anneli sa...

Nu blev det ännu läskigare. Jag har ju inte ens skickat in än.

Men du har rätt, det kan inte vara lätt att lämna ifrån sig något man jobbat otroligt hårt med för bedömning.

Amanda sa...

Litteratursnobbs-Mandis blir nu Devil's advocate en stund:

ÄR de så taffliga då? Jämfört med annat i commercial-genren? Är det inte också lättläst och mysigt?

Jag tänker på godis vs en mer fiberrik kost; vissa vill ha en blandning, andra vill mest ha "godis", framför allt om man inte är så läsvan. Och vad gör det om de skulle vara lite taffliga?

Jag tror inte vi i Sverige är så vana vid att särskilja 'commercial' och 'literary' fiction. "Böcker som böcker" liksom. Men vi jämför de som är renodlat 'commercial' med mer 'semi literary'(halvlitterära) deckare. Klart de kommersiella framstår som lite enkla, tvådimensionella och snabbskrivna då.

Miljoner gillar det hon gör, exakt som det är. Det vore typ tjänstefel av alla inblandade att inte fortsätta.

Camilla Läckberg är ju ett varumärke vars like Sverige aldrig tidigare sett. En marknadsledare - och numera även förlagskamrat till mig. Jag och samtliga medarbetare står lite grann på hennes axlar så att säga.

Förlagsverksamhet är en business, det vet vi ju. Jag drar mitt eget exempel igen: I UK är jag förlagskamrat med tuttmodellen Jordan/Katie Price - som många ogillar men fler älskar och som jag vet sliter som Ett Jävla Djur med att marknadsföra 'sina' självbiografier, stilböcker, chic lit och barnböcker. Hon är helt öppen med att hon inte ens skriver dom - det gör nämligen min/vår förläggare. Böckerna säljer lavinartat. Jag kan inte se ner på det. Jag kan inte tycka att det är dåligt att de största matbutikerna säljer hundratusentals av Jordans bilderböcker och inte mina. Bra att det finns bilderböcker där alls, med en duktig person som vill väl bakom. För de barn som aldrig kommer till ett bibliotek eller bokhandel menar jag.
I slutändan gynnar denna "kassako" (vad fult det lät) mig eftersom varumärket köper förläggaren tid att sitta och coacha/utveckla lilla okända mig och mina verk.

Amanda sa...

Anneli, ja det är tufft, men det skulle vara ännu värre att inte ens försöka.

En Lisa sa...

Det här är så sant och viktigt att vi i Sverige ska klanka ned på det lättsmälta. Hur svårt är det att säga att Liza Marklund/Camilla Läckberg är dåliga? Inte så. Jag önskar alla - stora som små - läsupplevelser av det både lättsmälta och utmanande slaget. Båda behövs och båda kan vara bra/dåliga inom sin genre.

Amanda sa...

Appropå 'commercial'-genren:
Här finns ett smakprov från Martine McCutcheons (skådis, mest känd från Love Actuelly) första romaaan. Den blev mest känd för att få brittiska bokbranschen att vråla av skratt då den ansågs så erbarmligt kass. Men på samma gång var folk liksom lite "Okej, hon kom undan mä't. Good on you girl, om det är så du vill skriva" :
http://www.panmacmillan.com/themistress/

Sara sa...

Hör inte alls till ämnet, men stora delar av ditt inlägg gick rakt in i själen just idag. Fick nyss besked om att jag inte blev antagen till min drömutbildning. Hade tagit mig förbi nästan 200 andra sökande (till slut även intervju), men av någon anledning höll det visst inte hela vägen. Känner mig tom och värdelös nu. Ska paddla vidare, snart, när jag har hämtat andan...

Tack för att du delar med dig av alla dina kloka och fyndiga tankar!

Amanda sa...

Sara, tröstkramar till dig och tack för fina ord.

Jag vet att det inte alls känns så för dig nu, men när en dörr stängs öppnas ofta en annan.