onsdag 9 juni 2010

Idag vågade han

släppa taget och ta tre egna snabba steg på tomma golvet, finingen.

Stort för honom och stort för oss.
Att både jag och E var lediga och hemma och fick stå där och gapande bevittna promenaden, det är årets lilla mirakel.
Tack kära Felix för att du väntade in oss.

Att du väntade i hela 15 och en halv månad med att gå själv gör verkligen inte ett skit.

7 kommentarer:

30-nånting sa...

Haha det är rätt Felix. Och det var väldigt generöst av honom att pricka in en tidpunkt när ni båda var närvarande.

Miraskrutt hade väl stapplat ett par steg, men på den tredje dagen E var hemma med henne (hon var precis 15 månader) började hon gå på riktigt...skitungen...

Amanda sa...

haha, ja jag hade för mig att det var så för er, tänkte just på det!

Jessica sa...

Ååååhhh. Det ÄR verkligen speciellt! En milstolpe.
Och NÄ det gör väl inget att han väntade lite...men nu jäklar!?
(J och D var 10 månader och 7 dagar, BÅDA TVÅ när de släppte taget. Glömmer aldrig)

Marie sa...

Åhhh, grattis! Vilken glädje...

Borntoknit sa...

Grattis Felix! Nu kommer inte dina föräldrar få en lugn stund. ;-)

Arild sa...

Kul Felix! Dags att börja rymma nu då...? Noah gick på sin ettårsdag; rakt över ett stort köksgolv. Sen gick han inte på en hel månad. Var väl tvungen att begrunda nyttan av att kunna gå, kantänka.

Amanda sa...

som att vi haft det lugnt nu... ;o)

"Jag kan typen" sa förskolepedagogen i veckan. "Han hatar att vara bebis. Hatar. Och han klarar av preciiis vad som helst, det har vi nog sett - men bara när han känner för't."