tisdag 29 juni 2010

Känner ett behov

av att färgchocka mig själv.
Kan bero på att jag vid sidan av en del annat jobbar med att redigera Döden på en blek häst som utspelas i konstskolemiljö och därmed innehåller en hel del färger och konstnärsmaterial.
Har gått igenom materialskåpet här hemma i stadig takt för inspiratiooon under arbetets gång. Till och med lekt med pastell- och vaxkritorna som jag inte alls behärskar eller fattar grejen med. Det är som att jobba med en stor pellets av hårdpackat mjöl, alternativt ett läppstift. Gillade aldrig kritor som barn heller. Färgade blyertspennor med hög kvalitet på pigmenten - that's the shit.

På bilden ovan blir jag speciellt berörd av den gröngula näst längst upp till vänster, den förgätmigejblå i mitten och den kyliga rosa näst längst till höger. Och jag tänker mycket på kontrastfärger; hur de funkar, gifter sig med varandra, lyfter fram. Grått är en favorit. Chokladbrunt en annan. Tänk chokladbrunt jämte blekblått. Eller pistagegrönt! Åååh.

10 kommentarer:

De kallar mig Skrållan sa...

Vackra färger!

Mitt absolut första minne är från huset vi bodde i tills jag fyllde två. Konstigt att man kan minnas från så tidigt, men detta är verkligen något jag minns för ingen KAN ha berättat för mig.

Pappa hade ett band med James Bond-böcker, svarta pärmar och ryggar i regnbågens färger. De stod längst ner i bokhyllan, och jag bara älskade att sitta och titta på dem, tänka på hur färgerna såg ut tillsammans och vilka som var vackrast ihop. Jag minns rummet, heltäckningsmattan och hur jag tänkte. Färger har alltid varit så viktigt.

Du, en fråga till författaren: När du skrivit dina romaner, vet du på en höft hur de kommer sluta när du börjar skriva - så att säga stommen klar, eller börjar du skriva och sen får berättelsen eget liv och kanske slutar någon helt annanstans än du tänkt dig?

// Nyfiken

Amanda sa...

Intressant fråga.
Ja, stommen har jag gärna klar. I alla fall så att jag känner att det bär hela vägen, håller ihop, och intresserar mig. "Uj uj uj, det HÄR kan bli nåt - om jag går in för't. Det här kan jag brodera ut över 20-30 kapitel, här finns det en kurva, en stämmning, en konflikt, nåt som jag kan få att växa och sedan knyta ihop". Så känns det typ. Om jag inte kände så skulle jag inte kunna börja med ett romanprojekt, det skulle SÅ rinna ut i sanden efter 70 sidor. Om jag känner mig själv rätt.

Men det är en väldigt lös stomme som kan ändras. "Det blir aldrig den bok man hade tänkt sig innan" brukar dom säga och det stämmer för mig. Jag gillar't.
Ibland drar det iväg med en om man bara; "Jaså är det SÅ det-och-det ligger till?" Då är det helt underbart att skriva. Annars skulle jag bli väldigt uttråkad. Sedan handlar det ju om strukturen, hur man 'murar'. Styggelsen var t ex helt annorlunda i upplägget i första utkastet, med varannat kapitel om Singa och varannat om Maja, men "grundplotten" ändrades inte mycket under redigeringsresan.

Men inom mer (pussel-)deckare och thrillers skulle det vara jäkligt svårt om författaren inte visste mördaren och motivet innan, eftersom den typen av böcker är skrivna på ett så himla organiserat vis. I princip skrivna 'baklänges', så att det kan bli den där sköna kurragömmaleken ("Vem gjorde´t?") för läsaren som många gillar.
Eller i alla fall skrivna med ett evigt hoppande så att man kan "plantera" alla sköna ledtrådar och falska spår och skummisar man tänkt ut på rätt platser i handlingen.
Om du vill läsa mer om formulan för (pussel)deckare rekommenderar jag böckerna "How to write crime novels" av Isobel Lambot och "How to write mysteries" av Shannon Ocork. Brukar finnas begagnade på nätet om du inte har nåt emot att betala internationell frakt.

De kallar mig Skrållan sa...

Intressant!

Tack!

På den tiden Camilla Läckberg fortfarande bloggade (om hon inte har börjat igen) skrev hon "Deckarskolan" i en sex-sju avsnitt och jag blev nästan lite avtänd på deckare när man fick det så cynsikt dissekerat. Då kändes det nästan som att vilken idiot som helst kunde skriva en bra (nåja) deckare, om det nu bara var att följa den enkla mall hon hade.

De kallar mig Skrållan sa...

Här var den förresten:

http://www.camillalackberg.se/Deckarskola/

Amanda sa...

Mmm, jag läste den deckarskolan och tyckte att den var skitbra rent ut sagt. Otroligt lättfattlig och inspirerade (om man vill skriva efter formula) - för det FINNS en formula och det är bra att det avromantiseras och pratas om - i andra länder förekommer det mer på skrivarkurser osv har jag en känsla av. Det kan faktiskt bli precis hur bra som helst (även) om man följer en formula - det kan rent av främja kreativiteten tror jag.

Har aldrig fattat varför hon inte bullade upp Deckarskolan lite och släppte som bok.

De som verkligen kan få väldokumenterade problem är dock de mer litterääära författare som försöker skriva Harlequin (nice little earner, if you can do it...) för DÄR snackar vi formula av stål som författaren absolut inte får rucka på.
Mer här:
http://entertainment.timesonline.co.uk/tol/arts_and_entertainment/books/article3246700.ece

Jessica sa...

Mmmm...fina färger. En del klingar verkligen starkare än andra i ens inre.
Vaxkritor med dålig kvalitet (tyvärr ofta såna som barn får) är samma som att be någon spela fina klanger med en ostämd leksaksgitarr.
Avskydde verkligen pasetllkritorna som man fick använda i grundskolan. Kladdiga tråkiga färger, och inte gick det att jobba detaljerat! Bah.
Men med fina oljepastellkritor (kvalitet återigen), DÅ kan det uppstå måleri! Om det är det man vill...
Tack för ordet! häls.bildpedagogen

Ninas skrivarlya sa...

Visst är det underbart med färger! Jag är väldigt förtjust i olika nyanser av grönt. Och rosa. Inte ihop, men tillsammans med andra färger kan de få mig nästan att gråta av lycka! Just som du nämner med pistagegrönt och chokladbrunt, det är så underbart ihop. Rosa och grått är också så fantastiskt fint ihop.

Amanda sa...

mmm
rosa och grått är yummy
och även rosa och vitt!!

numera har jag en aning bättre oljekritor men det hjälper icke
- som läppstift, som sagt
(måste va mig det är fel på ;o)

wettexvarlden sa...

Har alltid dragits till färgpennor. Som barn avskydde jag kritor av alla de slag. Men fortfarande är den stora favoriten blyertspenna. Jag går fan igång på dylika. De och vackra pappersark...
Man är väl inte riktigt klok.

Amanda sa...

mmm
känns igen
en ordentlig pappershandel är som en porrbutik för mig