lördag 26 juni 2010

Min störda vecka.

I förrgår var sista chansen att få tag på nån och få nåt vettigt ur dom på sisådär två månader. Därför fick jag (som vanligen försöker hålla mig cool as a cucumber när det gäller att inte "störa" bizzy people med makt över mitt liv) lite, öhum, eld i röven.

Har gått och väntat på besked, eller åtminstone minsta fingervisning, om ett konstigt stort projekt som jag jobbat med sedan januari. Ett bokmanus jag har skrivit direkt på engelska. Som att jag skulle få leka med dom stora tjejerna och killarna liksom. Jaja. Never try, never know.

Veckorna gick och inget hörde jag.
Tvivlet kommer krypande igen. Det där äckliga, existensiella: Finns jag?

Så jag svalde stoltheten och riskerna med att trakassera en mucho bizzy och mäktig person med minsta fråga.
Men hon var schysst. Ja. Jag vet ju att hon är schysst.
Mår jag bättre nu?
Svar nej.

På grund av sjukdom och semester hade hon missat två möten där hon velat "diskutera mitt projekt".
Jaha. Jaha. Och?
"Jag har läst hela", sa hon och knep liksom ihop munnen om tänderna. Jag hörde't över telefon. Hur hon knep.
Det är en kod.
Det betyder att hon inte fann det lätt att bara kasta undan skiten efter några sidor i alla fall.
Hela.
Oj.
Min stumma fråga hängde i luften.
Hon sa ingenting.
Jag sa ingenting.
Vem skulle krackelera först?
Inte hon.
Det var en j*kla människa till att hålla sina spelkort nära bröstet.
"Som sagt", sa hon till slut. "Jag har läst hela. Och nu vill jag att några kollegor ska göra det också."
Lite arg lät hon. Trots att hon var så ursäktande för att det hade tagit lite tid. Jaja. Det kan hon unna sig. Det finns en miljard människor som vill ha hennes jobb och hon måste slita som en dåre med sitt intellekt och sin kreativitet varje dag för att hålla sig kvar.

Men nu har jag legat och vridit mig och övertolkat det där lilla arga sedan dess.
För visst var det nästan... skoj-argt?
Gillar hon det jag gjort som faan, men vill inte trissa upp mina förväntningar?
Det är trots allt beslut som måste tas per kommitté, bollas med hennes chefer.
Om två av hennes kollegor inte gillar, då blir det inget.
Fast OM dom gillar, men kräver en stor omskrivning (utan garantier förstås): Orkar, och hinner, och har jag råd med det?
Och om dom INTE gillar alls - tja, då försöker jag med nåt annat bara.

Idag är en sån dag då jag hellre skulle ta ett "nej" än vänta ännu en vecka på ett "kanske".

12 kommentarer:

30-nånting sa...

Jag är helt säker på att hon gillade. Och att kollegorna kommer att gilla också.

Men jag förstår känslan - det är så jäkla jobbigt att bara gå och vänta ibland. Hellre ett besked så att man kan ta itu med saker och ting.

Ina sa...

Men du, WOW. Det låter ju fantastiskt bra.

Det är jobbigt att vänta, men det går ändå fort. Bara skjut undan tanken och gör annat. Så poof, har tiden gått. Jättelätt. Eller hur. :-)

Nina sa...

Oj vad spännande. Hoppas de läser snabbt bara!

Usch för väntan...

Mifflan sa...

Fast det låter ju bra. Hon har läst H E L A. De´ru!

Marie sa...

Åhååå vad spännande! Läst hela måste ju betytt att hon inte kunde lägga ifrån sig den. Sen tror jag hon var arg på sig själv för att hon inte tagit upp den på mötena...?

Amanda sa...

Tack!

F*n vet. Nu, efter ett par års eeerfarenhet "borde jag veta bättre än att försöka läsa in för mycket", som E sa.

Lättare sagt än gjort.

Maria Turtschaninoff sa...

ÅåÅåÅåÅ så hemskt. Att vänta och vänta. Det värsta.
Du måste bara FÖRSÖKA att inte tänka på det... Lätt att säga, svårt att göra, jag vet.

Arild sa...

Som sagt. Har hon läst hela boken är det inte kattskit!
Lycka till med att inte grubbla över detta :) Det går säkert som smort till slut.

Amanda sa...

Tack. Jag försöker sysselsätta mig med annat. Det fixar sig. Jag är i alla fall glad att jag försökte.

En Lisa sa...

Jag äääälskar de här inläggen.

Alley Cat sa...

Jag gör som jag brukar och tonårssktiker lite: Iiiiiiiihhhh! Detta är så spännande trots att det antagligen är helt olidligt för dig. Men som lätt egoistisk betraktare så...

Amanda sa...

Ni är för söta.