tisdag 15 juni 2010

När det blåser i ansiktet på honom

där han sitter i sin kärra ler han så oförställt, så äkta och så lyckligt att jag måste stanna, haka av matkassarna och pussa'n mitt på mun.

Han öppnar sin.
Ögonen lyser.
Det är mitt livs bästa kyss och jag vet det en sekund innan det händer.

Han är så ren.
Den lilla blöta munnen så smultronsöt.
Ögonvitorna är overkligt perfekta.
Ögonbryn av dun.
Det finns inga brustna blodkärl på honom, inga fläckar, inga förhårdnader.
Han är ny.
Allt är nytt.
Den varma vinden som blåser i ansiktet är rolig och skön.

När han jollrar med ett djur (det kan vara en tjurkalv eller en skalbagge) använder han en annan röst. En pipig, tröstande ton.
Gör vi så?
Han måste ju ha snappat upp det, eller var kommer det ifrån?
Vem är du Felix?

"Att försöka vara ens en halvskaplig förälder kostar allt man har och allt man är."
Jag har läst det någonstans.
Det låter en aning melodramatiskt, men på samma gång hittar orden in i mig.
"Toddlers är universums ljuvligaste varelser, för annars skulle dom aldrig komma undan med att vara såna psykopater", har jag också läst. Jojo. Jag nickar förnumstigt och skrockar.

Ogillade han att vara bebis för att jag ogillade bebistiden?
Det spelar ingen roll. Det gick bra. Nästan varje dag var faktiskt en bra dag.

Nu står vi här.
På väg mot nåt annat. Nåt mycket fint. Jag känner det.
Han snaskar på en gammalt halvt kex han hittat under sittdynan.
Jag pratar om träden.
Vad han pratar om förstår jag inte riktigt.
Men snart.

11 kommentarer:

TUTT sa...

Ljuvligt att läsa, att uppleva det här tillsammans med er. För det känns som om jag stod där och såg er, så levande beskriver du det.

Puss!

Maria Turtschaninoff sa...

Åååå!

Arild sa...

Mmmm... familjelyckan bara strålar om den här texten. Underbar känsla av idyll.

Amanda sa...

Japp!
Man vet ju aldrig va, ibland blir det ett blodigt kärleksbett i stället...

adrenalin sa...

Kärlek!

En Lisa sa...

Lilla gubben!

Tante Jul sa...

Jeg sier det samme som Maria: Åååå!

Ina sa...

Underbart. Så på pricken om precis hur det är.

Marie sa...

Åh så fint skrivet och så fin bild!

Mina barn får också en ljusare röst när de pratar med bebisar eller små djur, har nog alltid fått. På instinkt? Eller vi som pratat om små små saker och minskat rösten? Svårt att veta!

Amanda sa...

Tack finingar!
Ni fattar ju grejen asså.

Alley Cat sa...

*torkar en tår ur ögonvrån* FINT!!!