onsdag 23 juni 2010

Vilken jä*la KÄRRING

man låter som ibland alltså.

Kom på mig själv med värsta trökiga passiv-aggressiva gnälliga tonfallet ba':

"Nä-hä?! Ville du'nte leeka mä dänn dåå..."

(när sonen hade gnällskrikit i 40 min för det var varmt och jäkligt och han hade fått ett myrbett och ville bara bli buuuren och det var ändå inte bra, och det är TUNGT att kånka omkring 15 kilo frustration, och han var trött, men det var för tidigt att gå och sova, och bla-bla-blaaa.
Och så fick han en 'lustig' leksak i handen - och så var livet bra i femton sekunder. Innan Cirkus Felix började bröla och skalla igen.
Och jag såg hela grejen liksom utifrån och hörde mig själv och min hemska röst och började gapskratta och typ smålipa på samma gång.)

3 kommentarer:

30-nånting sa...

Hahaha, vilken utomkroppslig upplevelse.

Tante Jul sa...

Uff, sånt har jeg tatt meg i iblant, også. Det er ikke slik vi vil være, er det vel?

(hihi, ordverifieringen min er et ordentlig ord! RELISH!)

Amanda sa...

Alltså, jag är helt bekväm med att få noll tillbaka 100% av tiden, helt bekväm med att vi inte är 'kompisar', helt bekväm med att han går in och ut ur sjukt jobbiga (för honom!) psykologiska förändringar hela tiden. Helt bekväm med att jag är hans värld och referenspunkt att rikta all ömhet, kärlek, ledsnad och ilska emot ännu ett bra tag.
Det är ett underbart och dötråkigt jobb och det negativa får man ju aldrig ta personligt.
Men när jag kommer på mig själv med att låta passiv/aggressiv mot honom, då blir jag ledsen på mig själv. Hellre då öppet arg och "Jag blir ledsen när du gör så."
Jag tror det är en betydligt renare och enklare känsla för honom att tolka.
GHAAAH!