lördag 3 juli 2010

Bakom en blommig skärm

i ett murrigt hörn stog den här damen.
Jag hickade till av skräck.
Ögonen, och framför allt tänderna, var vidrigt naturtrogna.
Som om en stackars riktig kvinna stod förstenad där bakom, fånge innanför ett skal av flagig papier mache.

"Vi har en liten pojke också, men han är så fin så honom har vi hemma", sa innehavaren.

(Skyltdockor från exklusivt varuhus i Berlin, ca 1920.)

4 kommentarer:

Terése sa...

IIIIIiiiiiiih!

Freaky scarry! TÄNDERNA. Ö G O N E N!


IIIIiiiiiiiiiiiiihhhh!

Amanda sa...

å, du skulle sett.

Hon är så PLÅGAD men ändå vän och inställsam liksom.

det framgår inte så bra med min kassa mobilkamera men kontrasten mellan den superschletna cellstoff(?)-dockan och porslinsögonen & tänderna är VIDRO, de har liksom designats med ett enda syfte: Att se SPOOKY ut 90 år senare.

Ägarinnan berättade att hennes man är skulptör och helt kär i henne men resten av kroppen är helt sargad, nån har huggit i den och fötterna saknas, det är därför hon måste stå lite gömd bakom en skärm.

Jenny sa...

"Så honom har vi hemma". Hua!

Amanda sa...

haha, eller hur?

är så himla glad att jag hamnade där, härligt bisarrt ställe.