tisdag 13 juli 2010

Nåt som gnagde sig fast

var när Jung Form bloggade om att en och annan vuxen människa gärna kommenterar något så trivialt som att hon är kortare än genomsnittet.

What the föck is up with that?

Tänkte efter och kom på att jag också är en sån där som ofta upplever att jag får/fått o-ombedda (läs: dissande) kommentarer om min hela kropp, mitt hår, mina kläder, min sminkning, mina bröst, mina händer. Eller har fått stå brevid och lyssna när "snyggare", mer "lyckade" personer dissar andra i grupen som inte är där.

(Jag ser då inte extrem ut på nåt vis, snarare en beige medelmåttig typ som smälter in i bakgrunden, och har väl gjort mina små tabbar med olika stilar i tonåren som alla andra.)

Okej. Det finns alltså en typ av människa utan spärrar, som frikostigt "delar med sig" (tänker högt?) om sånt här. Som GILLAR att trycka till andra lite för då mår dom bättre.

Jag kan liksom inte påminna mig att jag någonsin utsatt andra (arbetskamrater, klasskamrater) för samma kritiska behandling. It's not in my nature.

Man skulle då kunna begå misstaget att tro att jag inte bryr mig, eller att jag är en snäll, rent av mesig person. Det är fel. Jag dömer detta beteende extremt hårt och jag glömmer det aldrig.
När jag därför ser att en "snygg" och "lyckad" dissare blivit trött, ful, ensam och frustrerad - då, mina vänner, då sjunger mitt hjärta.

6 kommentarer:

De kallar mig Skrållan sa...

"Föck"! :-D

Jag skäms fortfarande som en hund när jag tänker på att jag i högstadieåldern faktiskt hade kommentarer och åsikter om hur folk såg ut/sminkade sig/klädde sig och inte fattade att de kanske inte ville höra vad jag tyckte. Sa det alltså till dem, utan att skämmas (då). Nu blir jag alldeles illamående när jag inser hur jävla dryg och dum jag var, det är nog mycket därför jag inte har kontakt med någon av mina barndomskompisar. Jag var helt enkelt för otrevlig och klart som korvspad att ingen vill hålla kontakten med en sådan. Det är tomt, önskar verkligen att jag kunde vrida tillbaka tiden och vara schysst istället för taskig.

Får väl skriva en My name is Earl-lista eller något.

Amanda sa...

Modigt av dig att erkänna, att kunna SE det i backspegeln ändå. 10 spänn på att du typ "menade väl"? Tonåringar ÄR ju ofta smådryga, men när vuxna kör denna stil, nä det kryper i mig. Då har dom liksom fastnat i utvecklingen i en särdeles osympatisk, omogen fas.

Amanda sa...

p.s.

Hur var din egen "självkänsla" under denna tid, för att använda ett slitet uttryck?

Jessica sa...

Tack för att du lyfter detta. Och tänker att det är exakt som du skriver - att de som gör så här, medvetet eller ej, gör det för att själva må bättre för en liten, liten stund.
Kom att tänka på denna dikt av Alf Henriksson:

Ett ord en människa fäster sig vid
Kan verka i oberäknelig tid
Det kan framkalla glädje livet ut
Det kan orsaka obehag till livets slut
Ja, det påverkar livet på jorden
Så slarva inte med orden!

Yvonne sa...

Jag läser ju ibland att (oftast tjocka) personer får gliringar av okända människor. Det övergår mitt förstånd hur man kan säga sånt högt!? Man får ju tänka vad man vill...det gör jag med, men att säga sånt till nån..hu! Och det är inte fråga om ungdomligt oförstånd (för det finns det) utan vuxna, ofta pensionärer som MÅSTE säga vad de tycker. :( Ser jag nåt jag tycker är snyggt/fräckt så försöker jag säga det! Och hoppas att det tas väl upp :)

De kallar mig Skrållan sa...

Vete tusan om jag menade särskilt väl. Kanske, men jag var nog mest av allt en besserwisser. Dock tror jag att min självkänsla var FÖR bra, det var nog det som var problemet. Mina föräldrar hade hela livet tutat i mig att jag var så himla duktig och smart, och fram tills gymnasiet TRODDE jag verkligen att jag var smartare och bättre än alla andra. *skämskudde*

Det blir en läxa till när man själv får barn. Inte att inte bygga upp deras självförtroende, men att det är viktigt att vara ödmjuk också.