måndag 5 juli 2010

Sitter och gömmer mig i köket

och snaskar kalla hotdogs direkt ur kylen.
Sonen leker jättefint själv inne i skuggiga vardagsrummet men om han ser mig DÅ JÄVLAR. Då blir han ett otröstligt psyko.
Eftersom jag just nu tydligen är roten till allt som gör ont och skaver i hans sinne och gör honom deprimeeerad och arg.
Oh well. Jag minns ytterst väl hur OCD man kan vara i perioder som liten.

4 kommentarer:

30-nånting sa...

Haha det är lite skönt att läsa. Jag tror nämligen att både jag och E är det för Mira just nu. Eller snarare så funkar vi bra med henne en och en. Tillsammans känner hon att vi är två mot en och hon bölar upp sig till någon sorts hysteri så fort hon får mothugg...

En riktig tonåring på 1 1/2 har vi hemma just nu...

30-nånting sa...

Hmm, jag skrev en kommentar som verkar ha försvunnit i någon sorts datarymd.

Hur som helst - jag förstår precis vad du menar och det känns faktiskt lite skönt att någon annan har på samma sätt. Mira gråter upp sig till någon sorts hysteri nuförtiden, i alla fall när vi är tillsammans alla tre. Det känns som om hon känner sig i underläge, två mot en. Det är ingen idé att dalta med henne för då förvärras hela situationen. Det leder till rätt märkliga middagar, med en hulkande toddler vid bordet medan föräldrarna sitter och pratar om dagen som om ingenting hänt.

Vi har en tonåring på 1,5 år hemma just nu...

30-nånting sa...

Jaha och nu dök båda upp... Intressant det här.

Amanda sa...

feckin' blogger

jomen det låter väldigt liknande.
han vill liksom allt och inget och dalt-gull-nääärhet, som du säger, hjälper ABSOLUT inte.

vi kallar't uuutvecklingsfas aka pain-in-the-arse-period va?