Det kom namnlappar att sy i kläderna till stora duktiga pojken.När jag ser dom får jag lite samma stöt i bröstet som när det kommer brev adresserade bara till honom. Det här med att han är en individ med ett namn och ett knoppande liv särskiljt från min tillvaro. Att han redan känner folk som jag inte känner. Ett slags oberoende. Jag tycker det är coolt. Och rörande.
4 kommentarer:
Jag känner igen det där. Samma känsla som när man skapar sparkonton åt barnen på banken och ser deras namn under rubriken kontoinnehavare...
Exakt!
Åh åh åh!
Han har ett EGET LIV, som min syster brukar säga.
Japp. And a room of his own.
Skicka en kommentar